PLÖTZLICH SHAKESPEAREplötzlich
av David Safier

Plötzlich Shakespeare är en liten lättviktare till bok, kanske bäst lämpad för solstolen eller sjuksängen. Passar för alla som gillar chick lit… med en twist!

Rosa är över 30 och allmänt missnöjd med sitt liv. Hon är lågstadielärare men gillar inte barn, hennes expojkvän tillika livs kärlek ska gifta sig och bjöd precis in henne till bröllopet och hennes bögkompis Holgi har inte ens vett att vara sådär snygg och glamouröst Hollywood-bögig som han borde vara, utan ser ut som en tysk jäkla hobbit!

Det är nu twisten kommer. Rosa råkar liksom bli tillbakaskickad i tiden… och hamnar i William Shakespeares kropp! Shakespeare själv är inte alls glad över den här händelseutvecklingen och de båda grälar fram och tillbaka inne i Shakespeares huvud, innan de till slut bestämmer sig för att samarbeta för att skicka tillbaka Rosa till hennes egen kropp och tid. Men twist #2: Rosa kan inte återvända förrän hon funnit Den Sanna Kärleken™.

Som sagt, det här är en lättviktare. Småmysig, smårolig, med en ganska uppenbar men ändå fin sensmoral — och fullständigt historiskt inkorrekt, ifall någon undrade.

Plötzlich Shakespeare
Utgiven av Rowohlt Taschenbuch Verlag
Betyg: 3/5

Så börjar boken: Au Mann, ich war ja so etwas von einem Frauenklischee!

BERLIN REQUIEMBerlin Requiem von Peter Huth
av Peter Huth

En tysk zombieroman som utspelar sig i Berlin och som samtidigt tacklar ämnet främlingsfientlighet — kann es etwas anderes ausser toll sein!?

Hm, jo, det kunde den visst. ”Berlin Requiem” visade sig tyvärr vara en rejäl besvikelse. Jag förväntade mig blodig, episk apokalyps, men istället har berlinarna redan hunnit isolera zombiesmittan innan boken ens börjat och upplägget känns mer som det i en kriminalroman, där diverse reportrar åker runt och stället kritiska frågor till män i maktposition — gäsp.

Det finns onekligen någon form av god grundidé här. Att tyskarna tvingas bygga en hög mur rakt igenom Berlin är förstås komiskt i sig, och när medierna börjar rapportera att det bara är invandrare som drabbas av zombieviruset är det lätt att tro att det här är en Bok Med Ett Budskap™.

Och det kanske det är också, men i så fall tappade både jag och författaren bort poängen någonstans på vägen. Huth förirrar sig bort i oinspirerade sidospår — som den där kärlekstriangeln som inte tillför någonting alls och vem tror han att han är egentligen, en ungdomsboksförfattare? — och en av karaktärerna (den enda kvinnan, givetvis) är så otroligt enerverande irrationell hela hela tiden att jag fick ge upp mina försök att förstå mig på henne.

Guldstjärna i kanten för gott försök?

Berlin Requiem
Utgiven av Heyne Verlag 2014
Betyg: 1/5

Så börjar boken: Das Wasser war schwarz vor lauter Ölschlieren.

Det har varit dåligt med uppdateringar här på bloggen ett tag nu, men se det här som mitt officiella ”I’m ba-ack!”-inlägg för nu jävlar — det här blir en fin höst. Här är en kort uppdatering av läget, så att vi inte glider ifrån varandra <3

 

Händer just nu

  1. Jag är på Bokmässan och köper obscena mängder böcker seriealbum.
  2. Och imorgon ska jag på bokbloggarmiddag med MonsterSteffa och Kulturkollo-tjejerna, allright!

 

Händer i höst

  1. Jag arbetar numera på EPOK förlag. Det innebär att jag inte längre kommer att recensera några Epok-böcker här på bloggen p g a risk för partiskhet. …såååå om du gillar svensk skräck och science fiction, se till att själv spana in vår hemsida!
    (Just nu jobbar jag med Susanne Samuelsson och hennes novellsamling ”Kattmänniska” och känner mig grymt entusiastisk, för den är genuint obehaglig för mig.)
  2. Jag har läst JÄTTEMÅNGA (typ åtta) böcker i sommar. Alla ska recenseras. Stay tuned.

 

Ses i höst!

EN MAN AV STIL OCH SMAKen man av stil och smak
av Anders Fager

Tillbaka till Fagers Stockholm, där mystiska kulter och uråldriga gudar huserar och varje yta gömmer ett stort, krälande kaos.

Berättelsen tar vid där ”Jag såg henne idag i receptionen” slutade, som en direkt uppföljare. Cornelia Karlsson är försvunnen och hennes expojkvän CeO Molin (han med de bästa festerna) är ute på djupt vatten, då hans systematiska stölder och vidareförsäljning av värdefulla, ockulta böcker har börjat väcka fel sorts uppmärksamhet, både på hans arbetsplats Kungliga Biblioteket och bland Sveriges arkana sällskap.

Det bjuds på en hel del historia kring de svenska kulterna och många vid det här laget bekanta namn dyker upp igen: Fredman, Strindberg, Donatien, Bertholtz… Bokens huvudsakliga jobb tycks vara att fylla ut konturerna i Fagers arkana värld, och för den som redan är såld på den är det givetvis roligt att få fördjupa sig ytterligare. Första kapitlet, om tre lajv-arrangörer som ska kolla in en källarlokal de hyrt under Gamla Stan, är ett perfekt exempel på hur kompetent Fager kan vara som författare, när han ord för ord väver fram mythos och mörkerrädsla ur ett samtida Sverige.

Lika förtjust som i hans tidigare verk blir jag däremot aldrig riktigt. Mycket tror jag beror på att ”En man av stil…” är mer linjär än Fagers tidigare böcker — mer fokuserad i sitt berättande och mindre benägen att sticka iväg på knepiga sidospår. Jag råkar gilla Fagers knepiga sidospår. Alla de mörka, oväntade hörn och återvändsgränder han skriver in en i, där obehaget blir levande. De saknas här.

Nu verkar det ju som om den här bokserien blir åtminstone en trilogi, så det må vara hänt att just det här är något av en mellanbok — Fager håller hög klass ändå. Jag misstänker dessutom att det är hög tid att ge ”Svenska kulter” en ordentlig omläsning efter den här boken, när man nu som läsare har tillgång till så mycket mer bakgrundsinfo som kan hjälpa en att se nya sidor av de gamla novellerna.

Tack Wahlström & Widstrand för rec-ex!

PS: Wow, en hel Anders Fager-recension utan en enda referens till Lovecraft! …Tills nu då.

En man av stil och smak
Utgiven av Wahlström & Widstrand 2014
Betyg: 4/5

Så börjar boken: Det hänger snöflingor i luften.

VAD ÖGAT SERvad-ogat-ser
av Lars Östling

Den här boken plockar snabbt poäng genom att pricka in två av mina absoluta favoritgenrer:
1. science fiction där mänskligheten befolkar nya planeter och
2. berättelser där allt går käpprätt åt helvete.

Fyra arker fyllda med kolonisatörer från jorden har precis hittat fram till en lämplig planet. Dessvärre visar det sig att planeten redan är bebodd. Och trots att de aplika invånarna är primitiva klassas de ändå som snäppet för intelligenta för att en kolonisation av planeten ska anses etisk. Allt enligt politiska beslut tagna på jorden.

Jag älskar den tanken. Att man diskuterade etik och moral före avfärd. Att man satt i möten och hade höga standard och bestämde att mänskligheten inte ska vara en pest för universum, som utan urskiljning krossar ekosystem varhelst vi drar fram. Att vi är bättre än så. Självklart bättre än så.

Precis lika självklart känns det att man, när man väl står där, helst räcker fingret åt bestämmelser i den stilen. Liksom, seriööst, skippa kolonisation och resa vidare mot okänt mål, för några apors skull? Eh!?

Så ja, planeten koloniseras.

Hur det går sen berättas i korta, korta kapitel ur många olika människors perspektiv, så att sidorna riktigt flyger förbi. Det är ett bra sätt att lära känna kolonin och förstå vilka problem det kan leda till, när folk som inte alls känner varandra ska bilda samhälle ihop (1000 människor per by är kanske lite väl tilltaget, dessutom?). Det enda som är lite synd är att karaktärernas personligheter inte bara visas i ord och handling, utan dessutom beskrivs, som om författaren inte vågat lita på att läsaren kan ta en hint.

Slutet av boken är också aningen långdraget i min smak. Utan att avslöja för mycket om handlingen kan sägas att den är pusslig av sig, så att man länge undrar hur allt hänger ihop, och när bitarna väl faller på plats och man förstår vartåt det barkar… ja, då känner i alla fall jag mig nöjd så. Då vill jag bara hoppa direkt till sista kapitlet, och mysa över hur det slutar.

Tack Epok förlag för rec-ex!

Vad ögat ser
Utgiven av Epok förlag 2014
Betyg: 3/5

Så börjar boken: Vår resa har nu pågått i sammanlagt 27 år och 23 dygn.

VAR ÄR ALASKA?var är alaska
av John Green

En fin liten ungdomsbok om att vara en outsider, fast med vänner — vänner man kanske inte känner sådär jätteväl ändå.

När Miles lämnar sitt trista, ensamma high school-liv bakom sig och börjar på college i Alabama hoppas han att hans liv ska förändras. Och visst gör det det — snart har han ett gäng nya vänner att plugga med, flörta, filosofera, festa, smygröka och ställa till med allehanda hyss på det strikta internatet.

Och så träffar han Alaska, den absolut snyggaste och intressantaste tjej han någonsin mött.

”Var är Alaska?” är den sortens bok som ligger kvar och skaver inne i tonårshjärtat. Alla karaktärer är lite skadade, har fått sina törnar i livet liksom, och många saker får hända utan att några direkta svar ges till varför de händer. Precis som det ofta är.

Looking for Alaska (2005)
Var är Alaska?
Översättning: Mats Fierras
Utgiven av Pocketförlaget (via Berghs Förlag AB) 2010
Betyg: 3/5

Så börjar boken: Veckan innan jag lämnade mina föräldrar och Florida och resten av mitt småttiga liv för att plugga på ett internat i Alabama, ville mamma prompt ställa till med en avskedsfest för mig.

DER LETZTE KRIEGERder-letzte-krieger
av David Falk

Människans tid är förbi. Ett enda stort, ödesdigert krig har jämnat mänskligheten med marken och Athanor står ensam kvar, den sista levande människan i en värld fylld av alver, dvärgar och orcher. Så vad gör han nu?

Ingenting överdrivet intressant, faktiskt. ”Der letzte Krieger” försöker ge intryck av att vara en mörk och rå bok — baksidetexten hyllar författaren som en tysk Abercrombie — men i själva verket är det en rätt standardmässig fantasyberättelse, där det krigas en hel del och alverna bor i skogen.

Nu är jag lite orättvis, för det är inget fel på boken. Det är en stabilt berättad episk fantasy. Världen är genomtänkt och ett och annat unikt inslag gör det hela lite mer intressant (troll och harpyor spelar oväntat och roligt nog stora roller), vilket gör boken till helt okej underhållning för stunden, om än utan djup.

Det jag hade hoppats på, förresten, var en fantasyvärld där mänskligheten inte utrotats i något stort krig, utan där den istället, långsamt men obevekligt, blivit utkonkurrerad av de andra intelligenta raserna. För allvarligt talat nu, med tanke på hur många humanoida raser fantasyvärldarna vanligtvis brukar krylla av, varför har jag ännu inte läst en enda bok på det temat? (Finns den boken redan? Var hittar jag den?)

Der letzte Krieger
Utgiven av Piper Verlag 2013
Betyg: 2/5

Så börjar boken: Der Schrei des Gefangenen hallte durch die Nacht.

SPOILERVARNING — Det här är en retroperspektiv recension som kan innehålla spoilers från precis var som helst i serien, säsong 1-7.

Säsong 1 – Säsong 2

Säsong tre: Sista året i high school

Upplägg:

  1. Handling   6. Xander 11. Faith
  2. Minus   7. Giles 12. Mayor Wilkins
  3. Plus   8. Angel 13. Annat positivt
  4. Buffy   9. Cordelia 14. Annat negativt
  5. Willow 10. Oz 15. Slutord

 

S3_buffy-faith_b3x17_sc_01-XL (2)

Det här är mångas absoluta favoritsäsong av Buffy och det är inte svårt att förstå varför. Det en väl sammanhållen säsong, med avsnitt som följer naturligt på varandra och en tematik som går som en röd tråd genom allt. Men desto viktigare är det också slutet på en era. Det  är det definitiva, episka slutet på high school — efter det här kommer allt bli annorlunda — och det är ett slut som onekligen gjorts mycket tillfredsställande.

   3×01 Anne 3×12 Helpless
   3×02 Dead Man’s Party 3×13 The Zeppo
   3×03 Faith, Hope & Trick 3×14 Bad Girls
   3×04 Beauty and the Beasts 3×15 Consequences
   3×05 Homecoming 3×16 Doppelgängland
   3×06 Band Candy 3×17 Enemies
   3×07 Revelations 3×18 Earshot
   3×08 Lovers Walk 3×19 Choices
   3×09 The Wish 3×20 The Prom
   3×10 Amends 3×21 Graduation Day (Part 1)
   3×11 Gingerbread 3×22 Graduation Day (Part 2)

 

Handling

Så, vad handlar säsongen om? Som det visar sig, väldigt mycket om identitet. Det är ett tema som ständigt återkommer hela säsongen igenom, både i huvudintrigen med Faith och the Mayor och i de flesta fristående avsnitten. I610696_1293987526263_full säsongsstarten ”Anne” [3x01] får vi se hur Buffy själv försöker leva under antagen identitet, på flykt från sitt liv som den utvalda — ett öde vi vet sen tidigare att hon haft svårt att acceptera. Men något händer med Buffy under säsongens gång och i ”Helpless” [3x12] erkänner hon rakt ut att hon inte längre vet vem hon skulle vara utan sin identitet som dräpare.

Buffy är inte den enda som pusslar med sin självbild. ”The Zeppo” [3x13] är ett avsnitt som fokuserar helt och hållet på Xander och hans värde, eller brist på detsamma. ”Doppelgängland” [3x16] och ”Choices” [3x19] tar tempen på snälla lilla Willow, och i ”The Prom” [3x20]faith consequences tvingas även Cordelia omdefiniera sig själv, efter att hennes familj förlorat allt. Säsongen ser också början på en splittring i gruppen. Vännerna glider ifrån varandra allt mer — och mitt i allt kommer Faith inramlande.

Med buller och bång, ska tilläggas, och med sin alldeles egen uppsjö identitetsproblem. Allt går till sist överstyr  i ”Bad Girls” [3x14], när Faith av misstag dödar en man och i jakt på förståelse söker sig till Mayor Wilkins, säsongens stora badguy. Här slår säsongen över i ett högexplosivt läge. Mayor Wilkins är odödlig, Faith är helt psyko, Angel är nära att dö igen (vadå, glömde jag nämna att han var tillbaka?), Buffy knivhugger Faith in i ett koma, Oz skämtar om hummus och hela Sunnydale High reser sig upp som en enda man, krossar allt motstånd och spränger skolan åt helvete.

Och det, mina vänner, är vad jag kallar en säsongsavslutning.

graduation

 

Minus

- Känslomässig ”nollställning” efter säsong två
– Få riktigt framstående avsnitt

– Angel

Nåväl, säsong tre är långtifrån den enda säsongen av Buffy att bjuda på en intensiv final. Säsong två-finalen vi precis lämnat bakom oss var brutal, vilket sätter ribban högt för manusförfattarna nu när de måste följa upp allt i början av säsong tre för VI HAR HÖGRE KRAV NU Y’ALL.

Det görs inte perfekt.

Mest beror det på att övergången från Stort Känslomässigt Trauma till ”Tjohoo, nu är allt bra igen!” hanteras ganska illa. När Buffy kommer tillbaka är det verkligen inte utan bagage och i ”Dead Man’s Party” [3x02] får vi se hur hon måste hantera konsekvenserna av att hon drog: mammans ilska, vännernas avståndstagande, att hon blivit relegerad från skolan… och till en början sköts det hela riktigt snyggt. Det är fruktansvärt obekvämt och upprörande att se på (käften Xander), men snyggt.

Ända tills de blir anfallna av zombier, vill säga. Efter det tycks allas känslor nollställas totalt och i slutet av avsnittet ser vi Scoobygänget sorglöst skämtandes med varandra igen, som om ingenting hänt. Det hela känns lite billigt, speciellt med tanke på allt elakt som sägs i samma avsnitt, och jag har helt enkelt kommit att förvänta mig bättre av Buffy, i fråga om uppföljning.

Zombie-Pat hypnotiserade alla. Så var det nog.

Zombie-Pat verkställer känslomässig hjärntvätt.

Efter det kommer säsongen däremot igång och rullar på som den ska. Det är en stark, jämn säsong utan några direkta missar och som helhet gör den sig riktigt bra. Men.

Mamma: ”Alltså, är inte det är lite tråkigt nu? Var är Faith?”

Säsongens stora akilleshäl är att den aldrig riktigt imponerar, sett avsnitt för avsnitt. Trots att flera avsnitt kännetecknas av avgjort viktiga ögonblick är det få som verkligen sticker ut och känns engagerande i sin helhet. Ett typiskt exempel på det här är ”The Prom” [3x20], som innehåller en av de mest vida omtyckta scenerna i Buffys hela historia, utan att avsnittet i sig är speciellt minnesvärt alls.

Det här är ett allvarlig fel. Tv som inte engagerar är inte tv värd att se om. Jag och mamma satt till och med och spelade mobilspel ett tag eftersom vi var så uttråkade. Det här hände någon gång under avsnittssträckan 9-12 — fyra tunga och i stort sett humorbefriade avsnitt som vill så mycket att det riskerar suga musten ur en. Lyckligtvis följs de upp av ”The Zeppo” [3x13], som vänder ut och in på berättarperspektiven och gör lättsinnigt narr av det mesta i serien. Lite som manusförfattarnas sätt att säga: ”Ja, ibland blir vi lite melodramatiska, men oroa er inte — vi vet.”

Åh, och apropå melodrama, kolla vem som precis ramlade in. Det är ju dadadadadadadadadadadadada…

David BOREAN-ASS!

David Borean-ASS!

Förlåt. Men man måste faktiskt ta ett visst egenansvar för sina skrattrynkor här. Angel själv är trist som en bordslampa och det är kanon.

Det jag först och främst har problem med är att Angel får komma tillbaka över huvud taget. Jag ogillar rent generellt när fiktiva karaktärer tas tillbaka från de döda och även om Angel egentligen aldrig dog, inte i ordets rätta bemärkelse, behandlades det hela ändå som ett dödsfall i serien och det var ett starkt, värdigt slut för en viktig karaktär, punkt. Eller inte punkt. Men frågar ni mig så ska det mycket till efter något sådant för att rättfärdiga ett återupplivande.

Så vad använder de Angel till då, som är värt det?

35revelations_sweaty

Hahahahahaa, vilken dum fråga! Angel uppstår naturligtvis ifrån det döda för att kunna inleda ett långdraget på/av-förhållande med Buffy, smockfyllt med högstämt melodrama, tårar och ÅNGEST.

Det är ganska eländigt, faktiskt.


Plus

+ Överlag jämnare kvalitet
+ Tydlig, genomgripande tematik och schysst kontinuitet

+ Stark huvudintrig

+ Allting Faith

+ Slutet(!) på high school

I och med säsong tre höjs lägstanivån hos serien ännu ett snäpp. Borta är nu de där riktiga bottennappen som fortfarande cirkulerade i säsong två — här finns inte ett enda ”Some Assembly Required” [2x02], ”Inca Mummy Girl” [2x04] eller ”Go Fish” [2x20]. Eller ja, det skulle vara ”Gingerbread” [3x11] då, men… ändå.

De fristående avsnitten i säsong tre bygger inte längre på det trötta konceptet ”ett nytt avsnitt, ett nytt monster”. Istället samlas de kring ett gemensamt tema (identitet), och med det som utgångspunkt berättas flera historier som trots att de är separata känns obestridligt sammanlänkande. Detta bygger upp ett väldigt stark helhetsintryck, som gör att säsongen när allt kommer till kritan blir större än sina delar.

Berättandet i säsong tre är som ett enda stort spindelnät. Allt hänger ihop, från huvudintrigen till singelavsnitten, och inte ens bikaraktärerna kommer undan. Jonathan försöker ta sitt liv, Larry har kommit ut som homosexuell och även Spike gästar säsongen och får lite välbehövlig karaktärsutveckling inför sin utökade roll i säsong fyra. Det är bara att konstatera: För den som gillar berättarmässig kontinuitet och fiktiva karaktärer som lever och utvecklas är det här en grymt tillfredsställande säsong (och serie!)

Men nu är det dags att snacka allvar, för det är Faith som ÄR säsong tre.

faith faith hope and trick

Bitch please I’m fab by fab.

Faith utgör hela säsongens själva grundval — det är tack vare henne säsongen fungerar så bra som den gör. Hon är ständigt problematisk men ändå lätt att sympatisera med, och hon dyker upp vid precis rätt tillfälle i serien för att fungera som en välkommen motvikt till lättyoghurt-ätande Buffy och alla andra präktiga scoobisar. Från hennes uppdykande till hennes fall är Faiths storyline dessutom riktigt väl genomförd. Trots att det är en så massiv förändring hennes karaktär genomgår, på så väldigt kort tid, känns allt hon gör in character och det tycker jag är otroligt imponerande.

Det är när Faith byter sida och börjar samarbeta med Mayor Wilkins som säsongen verkligen hittar sitt fokus — då är det bara att kapitulera och erkänna att allt det här är helt genialiskt. Allting passar ihop. Alla har haft sina egna små identitetskriser, men ingen med större konsekvenser än Faith. Alla har räknat ner till studentdagen, men ingen med större förväntan än Mayor Wilkins. Borgmästarens egen personliga nedräkning ligger hela säsongen och bygger spänning i bakgrunden, inte som ett hot, utan mer som ett löfte om en riktig grande finale. Vilket återigen förstärks av allt annat som händer runt omkring, från scoobisarnas lågmälda grubblande över vad de egentligen ska göra efter high school, till känsloladdade ”The Prom” [3x20] där eleverna på Sunnydale High för första gången ger Buffy det erkännande hon förtjänar.

*Snyft*

Puss på dig, Jonathan.

Alltså… den scenen. Den gör mig så otroligt jag-är-så-glad-nu-så-jag-tror-jag-måste-gråta-rörd. Hela scenen bär på en sådan fantastisk känsla av slutgiltighet. Snart är skolan slut. Säsong tre nästan över. Och alla de här åren som gått och allting som har hänt på Sunnydale High har inte(!) gått eleverna förbi, utan allt det tillkännages i en enda stor, fin gest och Buffy får sitt perfekta high school-moment och jag har bara så himla många känslor här, okej?

Mamma: ”…Tönt.”

Ett ordentligt avslut. För ibland finns det ingenting som är värt mer än det.

 

Buffy

buffy anne3Buffy: ”I’m Buffy. The Vampire Slayer. And you are…?”

Det mesta som händer med Buffy i den här säsongen är kopplat till hennes identitet som vampyrdräpare. Tydligast märks det i säsongsstarten ”Anne” [3x01]. Här har Buffy övergett Sunnydale och försöker leva det normala liv vi sett henne önska sig om och om och OM igen ända sedan serien startade. Men hon kan inte låta bli att ingripa när något händer. När hon stirrar en av avsnittets slavväktare i ögonen och säger: ”I’m Buffy. The Vampire Slayer. And you are…?” ser vi hur hon till slut accepterar den hon är: en kombination av både Buffy och den utvalda.

Den här nya acceptansen ges uttryck för i sin helhet i ”Helpless” [3x12], när Buffy tillfälligt förlorar sina krafter och blir vettskrämd inför tanken på att hon kanske aldrig får dem tillbaka. Till Angel säger hon: ”Angel, if I’m not the Slayer, what do I do? What do I have to offer?” Willow gör ett försök att muntra upp henne och påminna henne om alla fördelar med att vara normal, men sekunden Giles kliver in i rummet springer Buffy fram till honom och vill veta om helplesshan har hittat något botemedel.

Men även om Buffy nu omfamnar dräparen inom sig så förblir hon alltid en egen person också, med starka åsikter. Ett ögonblick som verkligen definierar henne är när hon i ”Graduation Day Pt. 1″ [3x21] vänder ryggen åt Väktarnas råd. Att Rådet är en samling översittare utan inblick i Buffys verklighet visar sig många gånger under säsongen, inte minst i ”Helpless” [3x12] när de utsätter henne för ett grymt test och till på köpet normal_badgirls031avskedar Giles, för att tvinga på henne en ny väktare som de har större kontroll över. Buffys brytning med Rådet är en tydlig markering av att hon vet vad hon håller på med och att rollen som den utvalda är hennes egen att bestämma över. (Fuck. Yeah.)

Glädjande som det här må vara finns det också en mörkare aspekt med i dräparmixen. Faith. Som den enda andra dräparen i existens är Faith givetvis viktig för Buffys självbild och hon fungerar under säsongen som en sorts spegling av Buffy — en mer aggressiv och impulsiv Buffy, men en person Buffy mycket väl hade kunnat vara, något Buffy själv erkänner i ”Doppelgängland” [3x16]: ”I know Faith’s not gonna be on the cover of Sanity Fair, but she had it rough. Different circumstances, that could be me.

grange85_dancing_badgirlsFaith och Buffy jämförs flera gånger under säsongen, men i ”Bad Girls” [3x14] dras allt till sin spets när Buffy för en tid adopterar Faiths destruktiva livsfilosofi ”want, take, have” och faktiskt blir förförd av ruset i det. Men konsekvenserna blir digra och Buffy ryggar undan från mörkret. Att Buffy till skillnad från Faith klarar av att göra det är det som i grund och botten gör att hon klarar sig bättre som dräpare. Inte ens när det är som värst, inte ens när Buffy medvetet sticker kniven i en annan människa, faller hon lika långt som Faith. Vari ligger egentligen skillnaden?

Vid det här laget har säsongen faktiskt redan försett oss med ett väldigt tydligt svar på den frågan, i ”The Wish” [3x09]. Det här avsnittet utspelar sig i ett parallelluniversum där Buffy aldrig kom till Sunnydale — hon har aldrig träffat Giles, hon har aldrig träffat någon av sina vänner… och hon är milt Buffy the wish final shotuttryckt inte någon munter typ. Att Buffys vänner trots sin relativa svaghet är (livs!)viktiga för henne är en poäng serien återkommer till gång på gång. I säsong fyra ingår det i Adams plan att separera Buffy från vännerna för att försvaga henne och i säsong fem säger Spike: ”Every Slayer… has a death wish. Even you. The only reason you’ve lasted as long as you have is you’ve got ties to the world. Your mum, brat kid sister, Scoobies. They all tie you here… ” Buffys vänner är hennes styrka och hennes länk till livet, och hon behöver dem.

Så synd då, att den här säsongen också ser starten på vännernas separation ifrån varandra! Den här separationen blommar ut på riktigt först i säsong fyra, men redan här kan vi se hur Buffy, Willow och Xander börjar fjärma sig från varandra. Mycket beror på allt som ligger ouppklarat mellan dem sedan slutet av säsong två — Xander och Willow är fortfarande upprörda för att Buffy lämnade dem, medan Buffy på grund av Xanders lögn (”Willow buffy faith willowsays… kick his ass”) lever under villfarelsen att alla, inklusive hennes bästa vän, var glad att se Angel dödas. Det här missförståndet kan mycket väl ha varit den avgörande faktorn till att Buffy flydde till att börja med, eftersom hon kände att hon inte kunde anförtro sin sorg ens till Willow, och det kommer att fortsätta påverka deras relation för en lång tid framöver eftersom det helt enkelt aldrig reds upp.

På grund av det här ägnar Buffy större delen av säsongen åt sin womance med Faith och sin romance med Angel, två förhållanden som i slutändan inte skänker henne mycket annat än sorg. Speciellt hennes förhållande med Angel, hennes första stora kärlek, sätter djupa spår och kommer att påverka även hennes framtida relationer.

Sammanfattningsvis utvecklas Buffys personliga självbild mycket under den här säsongen och på ett positivt sätt, men många av hennes nära relationer tar stryk och kommer även fortsättningsvis att bli lidande.

 

Willow

willowMrs. Rosenberg: ”You’re upset, I hear you …”
Willow: ”No, Ma, hear this! I’m a rebel! I’m having a rebellion!”
Mrs. Rosenberg: ”Oh, Willow, honey, you don’t need to act out like this to prove your specialness!”
Willow: ”Mom, I’m not acting out, I’m a witch! I can make pencils float! And I can summon the four elements! Okay, two, but four soon. …And I’m dating a musician!”

Willow kommer in i säsongen med en ny frisyr och ett nytt, kaxigare förhållningssätt till livet. Det senare är kanske inte något man genast lägger märke till, men vid det här laget utvecklas Willow stadigt till att bli en alltmer självständig person.

Det här är inte nödvändigtvis något positivt, däremot. Under säsongens gång blir det allt tydligare hur djupt Willow börjar falla för magin och den makt den skänker henne. Giles fortsätter att uttrycka sin oro över det i ”Faith, Hope & Trick” [3x03] , men som vanligt är det ingen som lyssnar på honom. I ”Gingerbread” [3x11] ser vi Willow både arbeta på en willow doppelgängland3skyddsbesvärjelse för Buffy och stå upp för sina häxerier inför sin mamma, i ett försök att bevisa att  hon inte längre är den oskyldiga lilla flicka mamman vill minnas.

Att Willow inte längre vill bli sedd som den söta nörden är ett faktum — se bara på hennes kränkta reaktion i ”Doppelgängland” [3x16] när Xander kallar henne ”old reliable”. I sin upprördhet över att alltid ses som den tillförlitliga (och tråkiga? töntiga!?) i gruppen går hon med på att hjälpa exdemonen Anya med en besvärjelse. Men den slår fel och Vampyr-Willow släpps lös i staden, Willows mörka dubbelgångare från samma tröstlösa parallelluniversum som ”The Wish” [3x09] utspelade sig i.

Allt det här hade kunnat bli en nyttig läxa för Willow, och i slutet av avsnittet säger hon faktiskt till Buffy: ”I see now where the path of vice leads. I mean, she [Vampire Willow] messed up everything she touched. I don’t ever want to be like that.”3x16_3 Men då dyker Percy upp. Vampyr-Willow slog ner Percy på The Bronze och nu tycker han att Willow är stencool. För Willow verkar det här fungera som ett slags bevis för att hon trots allt kan ha mycket att vinna på en tuffare attityd, och när jag tänker på hur hon utvecklas efter avsnittet kan jag inte tro annat än att hon påverkas väldigt starkt av den här händelsen.

Precis som Buffy har Willow i den här säsongen ett definierande ögonblick, som säger mycket om vem hon vill vara. I ”Choices” [3x19] försätter sig själv i fara för att hjälpa sina vänner och visar hon att hon kan vara både tuff och självständig. När hon blir infångad kan hon använda sin magi för att fly och hon står ensam upp mot Faith när hon blir hotad. I slutet av avsnittet har Willow fattat det avgörande beslutet att inte göra det självklara valet och inleda en trygg, akademisk karriär — istället tänker hon stanna kvar i Sunnydale och fortsätta utforska den här nya sidan av sig själv.

willow doppelgängland2Willows förändring och ökade magibruk går hand i hand med hennes separation från vännerna. I säsong två är hon nära vänner med både Buffy och Xander, men mycket av deras vänskap kommer att urholkas och förstöras, och i förlängningen lämna Willow utan några andra nära relationer än Tara och magin — till katastrofala följder som alla vet.

Willows relation till Buffy är ansträngd redan i början av säsongen och under lång tid delar de inga personliga känslor med varandra över huvud taget. I ”Faith, Hope & Trick” [3x03] visar Willow att hon inte har någon som helst förståelse för vad Buffy går igenom efter sin förlust av Angel, när hon pushar för att Buffy ska börja dejta igen. Snart börjar Buffy dessutom bonda med Faith — en relation som helt utesluter Willow. Först i ”Consequences” [3x15] talar de båda vännerna ut med varandra, men trots goda föresatser kommer de aldrig riktigt nära varandra igen.

hämtaWillows relation till Xander störtdyker strax efter att deras otrohetsaffär uppdagas — jag kan inte minnas att de kommunicerar med varandra på ett personligt plan en enda gång efter det i säsongen. När det i ”Consequences” [3x15] kommer fram att Xander haft sex med Faith låser Willow in sig på skoltoaletten och gråter. Mamma och jag är högst oense om betydelsen av den här scenen. Mamma är mest irriterad över att den finns med över huvud taget — Willow är ju ihop med Oz igen, varför skulle hon bry sig om Xander? — medan jag mer tolkade det som att det hon gråter över är hennes och Xanders förlorade vänskap. De två brukade kunna berätta allt för varandra, men efter det här är de aldrig riktigt öppna med varandra igen. Vad tror ni, varför gråter Willow? Ge mig teorier!

Willows förhållande med Oz är ironiskt nog (med tanke på otroheten) den relation som fungerar bäst för henne och framåt slutet av säsongen har de byggt upp ett riktigt fint förhållande igen. Det är på det sättet Willow kommer att inleda säsong fyra — med den trofasta (nåja) pojkvännen vid sin sida och ett helt nytt självförtroende att svänga sig med på college.

 

Xander

xanderCordelia: ”It must be really hard when all your friends have, like, superpowers. Slayer, werewolf, witches, vampires, and you’re, like, this little nothing. You must feel like Jimmy Olsen.”
Xander: ”I happen to be an integral part of that group. I happen to have a lot to offer.”
Cordelia: ”Oh, please.”

Xander inleder säsong tre som den gravt empatistörda rövhatt han är. Det finns inga ursäkter. Och det finns framförallt ingenting som inte är extremt olämpligt med hans impromptu utskällning av Buffy i ”Dead Man’s Party” [3x02]. Högst upp på listan över saker att inte säga till den som nyligen tvingats döda sin pojkvän: ”Look. I’m sorry your honey was a demon, but most girls don’t hop a Greyhound over boy troubles.”

Eftersom ingen i hela världen förutom jag blir arg på Xander och eftersom mordhot från tv-soffan bevisligen är helt verkningslösa tillåts han fortsätta sitt terrorvälde i ”Revelations” [3x07], där han 1) berättar för Faith var Angel finns, 2) ber henne döda honom och 3) undrar ”Can I watch?” FÖR GUDS SKULL, XANDER!

xander revelations2Men sedan händer något oväntat. Xander… ber Buffy om ursäkt?

På riktigt, alltså. Xander ber om ursäkt. Och från den stunden verkar det faktiskt som om han börjar försöka bete sig en liten aning mer som en person jag inte vill döda. I ”Amends” [3x10] ber han Buffy om ursäkt igen, den här gången riktigt ordentligt, och erkänner att han har varit en dålig vän till henne (no shit Sherlock). Han passar samtidigt på att kamma hem lite extra sympatipoäng genom att fira en helt eländig jul ensam i en sovsäck utanför sina fulla föräldrars hus.

xander zeppoAllt det här gör att man faktiskt är ganska välvilligt inställd till Xander, lagom till ”The Zeppo” [3x13]. Det här är Xanders stora, definierande avsnitt i säsong tre. I början av det drivs han till att ifrågasätta sitt eget värde — har han över huvud taget något värde? Hans försök att besvara den här frågan sätter igång en kedjereaktion av händelser som slutligen leder till att det blir Xander som räddar dagen och får känna sig som en hjälte för en gångs skull. Det här är viktigare än man kan tro för Xander, som annars alltid hamnar i bakgrunden. Som senare säsongers vuxenliv ska visa är han en i grund och botten mycket osäker person, med en djupt rotad rädsla för att misslyckas i livet. Tack vare ”The Zeppo” [3x13] lindras den här skräcken tillfälligt och Xander blir mer självsäker, vilket lockar fram än fler av hans positiva sidor.

xander the promI ”The Prom” [3x20] betalar han till exempel för Cordelias balklänning, som ett tydligt bevis för den potential han har att vara en god människa. Xander går sedan på balen med Anya och redan här märks det att hon är attraherad av honom. I ”Gradution Day Pt. 1″ [3x22] gör hon sitt bästa för att övertala honom att fly stan med henne. Intressant nog så använder hon sig av samma resonemang som knäckte Xander i början av ”The Zeppo” [3x13] — Xander har inget att bidra med i en fajt och han kommer bara att vara i vägen för de andra. Men Xander tror inte längre på det här, utan ser nu sig själv som en fullvärdig medlem av gruppen. Han förklarar för Anya att han måste stanna kvar och hjälpa sina vänner oavsett vad som händer, just för att de trots allt är hans vänner.

I slutet av säsongen står Xander rakryggad och stolt, till synes beredd på vad som helst. Något han förstås kan behöva. Genom hela säsongen har det nämligen gjort väldigt klart att Xander inte kommer gå vidare till college som de andra vännerna, utan att han istället ska börja tackla det riktiga vuxenlivet direkt, med allt vad det innebär.

(P.S. Eftersom jag antagligen borde adressera Willows och Xanders otrohetsaffär på något sätt: Det hände. Det var jobbigt för alla. Och sen gick de vidare med sina liv. Jag är inte upprörd.)

 

Giles

giles!2Gwendolyn Post: ”The fact is, there is talk in the Council that you have become a bit too… American.”
Giles: ”Me?”
Buffy: ”Him?

Till skillnad från de andra tre i originalgruppen är Giles den ende som inte bekymrar sig nämnvärt över sin identitet — det sparas till nästa säsong. Istället fortsätter han att som vanligt främst befatta sig med Buffy.

Trots att Giles rent officiellt förlorar sitt jobb som Buffys väktare efter ”Helpless” [3x12] förändras ingenting i praktiken. Giles stannar kvar vid Buffys sida som trofast vän och fadersfigur och jag absolut avgudar deras förhållande den här säsongen. Något jag alltid kommer att älska Giles för är hur lättad har blir när han får veta att Buffy är tillbaka i ”Dead Man’s Party” [3x02]. Alla andra hyser blandade känslor för hennes återkomst, men Giles är bara genuint glad. Han är också den första som faktiskt försöker sätta sig in i vad Buffy har varit med om, varför han i ”Faith, Hope & Trick” [3x03] hittar på den här trollformeln för att få Buffy att prata om när Angel dog.

Buffy svarar honom med tillgivenhet i lika mängder. När hennes riktiga pappa som vanligt sviker henne i början av ”Helpless” [3x12] föreslår hon för Giles attbuffy giles de kanske kan gå på den här far- och dottergrejer tillsammans. Att Giles sedan också sviker henne naggar deras relation allvarligt i kanten, men det verkar ändå som att Buffy kan förlåta honom för hans snedsteg och kanske är deras relation tillräckligt stark vid det här laget för att ta en del smällar. När Wesley dyker upp är Giles och Buffy hur som helst ett sammansvetsat par, som himlar med ögonen bakom Wesleys rygg och skämtar på hans bekostnad.

Giles och Wesley utgör ett underhållande par. De har båda en liknande bakgrund men det är tydligt att Giles inte alls vill förknippas med Wesley — i ”Bad Girls” [3x14] putsar de båda sina glasögon samtidigt, något som får Giles att rodna. Under resten av säsongen verkar han fast besluten att bevisa att han, till skillnad från Wesley, minsann är någon att räkna med, inte bara iwesley prom biblioteket utan även i en fajt. Och faktum är att Giles har förändrats en hel del sedan säsong ett. Han verkar betydligt mer avslappad nu, är kvick i sina kommentarer och tar gärna till ironi och han stammar väldigt sällan längre. Dessutom är han mer benägen att skrida till handling i olika situationer och det är han, inte Wesley, som förstår att bekämpa vampyrer och demoner och kan hantera Buffy och Faith.

En liten men rolig parentes i Giles utveckling är hans förhållande med Joyce. I ”Band Candy” [3x06] umgås de båda medan de är under inflytandet avgiles band candy3 förhäxat godis, något som bland annat leder till att de har sex ovanpå en polisbil. Effekten av godiset försvinner, men deras minnen av det som hände finns kvar. Det här gör att de båda blir väldigt roliga att iaktta under resten av säsongen, då det alltid ligger en lätt spänning i luften mellan dem och de båda är påtagligt förlägna. Händelsen sätter också effektivt stopp för minsta chans de två hade att få ihop det på riktigt.

Säsongsavslutningen försätter Giles i ett intressant läge. Han har förlorat sitt jobb som väktare och förlorat sitt jobb som skolbibliotekarie (det var han som sprängde skolan!) och han har fortfarande räkningar att betala och en dräpare att hjälpa. Giles står nu inför utmaningen att definiera om hela sitt liv från grunden.

 

Angel

David Boreanaz as Angel in Buffy The Vampire Slayer S03E010 Amends 7Angel: ”I’m a funny guy. ”

It’s funny cuz it’s not true!

Oh boy, Angel, du gör verkligen ditt bästa för att testa mitt tålamod den här säsongen, eller hur?

Jag menar… Tai Chi? I kostymbyxor? Bitch, really?

När jag är på ett förlåtande humör kan jag, handen på hjärtat, nästan tycka lite synd om Angel den här säsongen. Här får han liksom en ny chans att leva… och så har han ingenting att leva för. Utöver Buffy alltså, en artonårig high school-student. Angel har på största allvar ingen annan mening i livet under hela säsongen; han tjänar inget som helst syfte vid sidan av att vara Buffys nästan pojkvän. Är inte det bara för sorgligt? Inte konstig då att han klänger sig fast vid henne, trots den enorma bevisbördan som byggs upp för att deras förhållande aldrig någonsin kommer kunna fungera.

Det exakta ögonblicket Angel förstod att hans och Buffys förhållande var dödsdömt.

Det exakta ögonblicket Angel förstår att hans och Buffys förhållande är dödsdömt. 4-ever.

Något som kanske inte heller är så konstigt är hans önskan att bara få dö. ”Amends” [3x10] är Angels stora avsnitt den här säsongen. Här hemsöks han av en riktigt ful mustasch den Första Ondskan, som plågar honom med hans egna minnen alla hemska saker han gjort i sitt förflutna. Angel drivs snart till självmordets rand, men medan han står där och väntar på att solen ska gå upp och utplåna honom kommer Buffy.

snow3Hon säger: ”Angel, you have the power to do real good, to make amends. But if you die now, then all that you ever were was a monster … ‘Strong’ is fighting! It’s hard, and it’s painful, and it’s every day.” Hennes ord ger honom ny motivation till att fortsätta leva och slåss på det godas sida — man skulle till och med kunna säga att det här är det motto Angel lever efter när han i nästa säsong går vidare till sin egen serie. Den mirakulösa snön som räddar honom i slutet av avsnitten får nog ses som ett tecken från Angel-seriens ”Powers That Be” om att de vill ha honom vid liv.

Om Angel efter det här direkt hade flyttat och påbörjat sitt nya liv hade jag varit helt okej med det. Men det gör han förstås inte. Istället inleds århundradets mest ångestfyllda melodram när Angel och Buffy går runt en halvDavid Boreanaz as Angel in Buffy The Vampire Slayer S03E010 Amends 13 säsong till och försöker vara ihop, trots att precis vem som helst kan se att deras försök är dödsdömda (seriöst, till och med Joyce och Mayor Wilkins). Om det inte hade varit för att det hela är så evinnerligt tråkigt att sitta se på, så hade jag nog nästan kunnat uppskatta att det är en så lång process för dem att göra slut, för det ligger en hel del sanning i det — hur många förhållanden slutar värdigt?

Men någonstans här blir jag bara så hjärtligt less på Angel. Buffy försöker faktiskt göra slut med honom flera gånger, men Angel själv tar inga som helst egna initiativ. Till slut gör han ändå det och i ”The Prom” [3x20] tar deras förhållande sent omsider slut. Eftersom det drar ihop sig mot slutstrid väljer Angel att stanna kvar ett tag till för att kunna vara med och slåss, men så fort striden är över tänker han försvinna utan att ta farväl, berättar han, eftersom det blir för smärtsamt annars.angel graduation day pt 1

BITCH, REALLY? Håll käften, Angel. Jag är så less på dig och ditt konstanta behov av melodrama. Först vill du inte ha Buffy där. Sen vill du det. Sen vill du inte leva längre. Och nu kan du inte ens tänka dig att stanna kvar för några futtiga sekunder och ta ett ordentligt farväl eftersom det skulle vara ”för smärtsamt”. Har du någonsin övervägt att själva anledningen till att allt blir så himla smärtsamt hela tiden kan vara att du fan aldrig kan bestämma dig för nåt? Och kan du föreställa dig hur mycket smärta du utsätter Buffy för på det här sättet? Seriöst, LÄGG AV. /Team Buffy

Åh, säsong fyra, vad jag har sett fram emot dig. Hej då, Angel! Hej då, melodrama! Ha så kul tillsammans i L.A! Och kom helst inte tillbaka och klå upp Buffys framtida pojkvänner, om ni kan låta bli.

angel graduation day pt 2

Jag: ”Vi kanske borde börja titta på Buffy och Angel parallellt, så att vi får hela storyn?”
Mamma
: ”NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJJJ!”

 

Cordelia

cordelia wishCordelia: ”What? I can’t have layers?”

Precis som för Angel är det här Cordelias sista säsong i Buffy. Det är en tuff säsong för henne där hon måste använda sig av hela sitt register, från bitchig alfahona till bräckligt sårbar.

Till en början fungerar Cordelia mest bara som comic relief. Men när hennes förhållande med Xander tar slut och i chocken efter det börjar hon komma till många nya insikter om sig själv. Som vi ser i ”The Wish” [3x09] distanserar hon sig omedelbart från Xander och försöker återvända till sina gamla vänner igen, som om allt var som förr. Men ingenting är som förr och alla vet om det.

Harmony och de andra gör narr av henne och Cordelia lär sig den hårda vägen just hur elaka de är, och hur elak hon själv brukade vara. Över säsongens gång återgår hon så sakteliga till att hjälpa Scoobygänget igen. Snyggingen Wesley ger henne en bra ursäkt att titta förbi och som hon ska inse i Angel har hon vid det här laget blivit alldeles för insyltad i den övernaturliga världen för att kunna återgå till ett normalt liv.

cordy promIntressantast konsekvenser har det vi får lära oss om Cordelia i ”The Prom” [3x20]. Här kommer det fram att Cordelias pappa har åkt dit för skattefusk efter att ha ”räknat fel på skatten” tolv år i sträck, och nu är hennes familj luspank. Här visar Cordelia att hon är en överlevare, då hon tagit sig jobb i en klädaffär för att kunna klara det ekonomiskt. Hon visar också att hon kan vara väldigt varm och förlåtande när hon vill; när Xander går in och betalar resten av hennes balklänning besvarar hon hans gest med ett innerligt tack.

Det är på många sätt tråkigt att se Cordy lämna Buffy, men det är helt klart rätt väg för henne att gå. I Buffy kan hon aldrig bli mer än en bikaraktär, och hur bra serien än må vara på att förvalta sina bikaraktärer så förtjänar hon definitivt att få bli en av huvudrollsinnehavarna i sin egen show. Adjö, Cordelia!

 

Oz

ozCordelia: ”I personally don’t think it’s possible to come up with a crazier plan.”
Oz: ”We attack the Mayor with hummus.”
Cordelia: ”I stand corrected.”
Oz: ”Just keeping things in perspective.”

Oz är en intressant individ. Han håller sig mest i bakgrunden och säger egentligen aldrig speciellt mycket, men när han gör det kan man ge sig på att det är den bästa repliken i hela avsnittet.

Det finns ett fåtal tillfällen som verkligen definierar Oz för mig. Ett av dem är hur han hanterar att se Willow och Xander kyssa varandra i ”Lovers Walk” [3x08]. Först drar han sig undan för att tänka över saker och ting och ber Willow ge honom tid för det. När hon ändå fortsätter söka upp honom säger han på sitt patenterade lugna sätt: ”Look… I’m sorry this is hard for you. But I told you what I need. So I can’t help feeling like the reason you want to talk is so you can feel better about yourself. That’s not my problem.

Mamma: ”Iiiiiiiiiiih, han är så förståndig! varför är inte jag förståndig som Oz???”

I ”Amends” [3x10] visar sig Oz från sin allra bästa sida, när han först är villig att ge förhållandet med Willow en ny chans och sedan tackaroz choices nej när hon erbjuder honom sex som ett slags ”förlåt”. Efter det växer sig deras förhållande bara starkare. I ”Choices” [3x19] visar Oz tydligt hur starkt han känner för Willow, när han i ett okaraktäristiskt prov på ilska vräker omkull och tar sönder den behållare som krävs för att förstöra Gavrocks ask. I ”Graduation Day Pt. 1″ [3x21] ser vi dem sedan ta sitt förhållande till nästa nivå, där vi ska möta dem igen i säsong fyra.

Något jag lade märke till under säsongen var att Oz varulvssida aldrig riktigt användes till något. De låser in honom vid rätt tillfällen och så, men det faktum att en del av honom är varulv diskuteras knappt, vilket är lite synd med tanke på att det är en så stor del av anledningen till att han försvinner ur serien efter ”Wild at Heart” [4x06].

 

Faith

faith 7pBuffy: ”I’m on your side.”
Faith: ”I’m on my side, and that’s enough.”

Faith är en rolig, problematisk och karismatisk karaktär som kommer in som en frisk fläkt och andas nytt liv i serien. När vi först träffar henne i ”Faith, Hope & Trick” [3x03] har hon precis flytt till Sunnydale efter att hennes väktare blivit dödad. Med hjälp av Buffy övervinner hon den ansvariga vampyren redan i samma avsnitt, vilket friar upp henne för att starta upp ett nytt liv i Sunnydale.

I början försöker Faith göra gott, men så dyker Gwendolyn Post upp och påstår sig vara Faiths nya väktare (”Revelations” [3x07]). Gwen får Faith att lita på henne och bedrar sedan den tilliten grundligt. Avsnittet slutar i en olycksbådande ton när Faith stöter bort Buffy och hennes erbjudande om vänskap. Det är den första riktiga hinten om den mörka resa Faith står inför.

faith bad girlsMen Faiths berättelse är inte helt och hållet mörk och hon ges många försonande drag. Att hon saknar en familj och tillhörighet görs mer än tydligt i ”Amends” [3x10] när hon dyker upp utanför Buffys och Joyces hus för att acceptera erbjudandet om att få fira julen tillsammans med dem. Det ställs bortom alla tvivel att Faith är mycket ensam och saknar något att komma hem till.

Med tiden hittar Faith dock både ett nytt hem och en ny familj. När hon byter över till Mayor Wilkins sida ordnar han med ett hem där Faith kan känna sig både behövd och uppskattad för den hon är. Det är anledningen till att hon faller så snabbt för mörkret — hon är så glad över att äntligen få känna sig behövd att hon blir blind för allt annat. Inget av det här ursäktar så klart det hon gör, men det hjälper att känna till hennes motivationer. Det gör henne till en karaktär som går att sympatisera med även i väldigt mörka stunder.

faith bad girls3Det som från början triggar Faith och leder fram till hennes sidbyte är det oavsiktliga mordet på borgmästarens underhuggare i ”Bad Girls” [3x14]. Strax före mordet fastslår hon att hon anser sig stå över lagen och medan Buffy är alldeles förstörd över att ha blivit inblandad i ett mord vill Faith ge sken av att hon inte ens bryr sig. I slutet av avsnittet säger Buffy till henne: ”Faith, you don’t get it. You killed a man” och Faith svarar snabbt och med ett leende: ”No, you don’t get it. I don’t care!” Det här är bevisligen inte sant, men hon gör sitt bästa för att trycka ner sina känslor. I ”Consequences” [3x15] pratar Angel med henne och lyckas faktiskt nå fram och göra lite framsteg, mrn då stormar Wesley och andra medlemmar av Rådet in och tar Faith med sig därifrån.

Faith lyckas rymma och hamnar på gatan igen. Hon bestämmer sig för att dra från stan och beger sig till hamnen, men där konfronteras hon av Buffy och de börjar göra upp med varandra. Mitt i deras debatt dyker mr Trick upp, vampyren som är Mayor Wilkins närmsta man. Faith dödar honom, vilket slutligen ger henne möjligheten att ersätta Trick vid borgmästarens sida.

Buffy och de andra inser inte genast vad som hänt, vilket gör att Faith för ett tag kan spela för båda sidor innan Buffy och Angel avslöjar henne. Efter det ärfaith coma hennes relation med Mayor Wilkins det enda som återstår — och han behandlar henne som en dotter. Det här är precis den typen av uppmärksamhet Faith har längtat efter. När det börjar dra ihop sig för borgmästarens Uppstigning tar Faith på sig uppdraget att distrahera Buffy och förgiftar Angel. Buffy dyker upp för att döda hennes och de börjar slåss. Buffy knivhugger henne och Faith hamnar i ett koma, vilket blir slutet för henne i säsong tre.

 

Mayor Wilkins

mayorMayor Wilkins: ”There’s more than one way to skin a cat. And I happen to know that’s factually true.”

Mayor Wilkins en rätt knäpp och himla rolig karaktär. Han är ju så fruktansvärt GLAD — hur kan man inte tycka om honom?

Som människa är han politiker och även om hans högsta dröm är att förvandlas till en jättestor demon så är det ett jobb han verkar trivas bra med. Han skämtar med sina kollegor, som han tycks hålla av, och uppvisar ett verkligt engagemang för det som händer i staden. Det är inte svårt att förstå varför han skulle ta till sig om en besvärlig tonåring som Faith.

Hans sätt gör honom till en skurk som sällan känns särdeles hotfull, till skillnad från Angelus i säsong två, men det är en brist han kompenserar fint med sin härliga personlighet. På det stora hela är Mayor Wilkins en riktigt bra badguy, som lyckas vara både mänsklig och trevlig på samma gång som han är klart klart och tydligt genomond.

meeen, jag vill ha mellanrum här ju
sluta trotsa mig, formateringsjävel

Annat positivt

Den här listan riskerade att bli fruktansvärt och oöverskådligt lång, så jag har försökt hålla mig till mina absoluta favoritstunder. Som:

  • Oz tar sikte för att kasta pålen mot den flyende vampyren! Musiken stegras! Oz koncentrerar sig! Han siktar… siktar… siktar… OCH KASTAR! Och missar. För självklart missar man.
  • Oz: ”Well, it’s sort of a funny story. You remember when I didn’t graduate?” Willow: ”Well, I know you had a lot of incompletes, but that’s what summer school was for.” Oz: ”Yeah, well, you remember when I didn’t go?” Åh, Oz, du är bäst <3
Oz med en pilbåge, fuck yeah!

Oz med en pilbåge, fuck yeah!

  • Buffy: ”Hey Ken, wanna see my impression of Gandhi?” *hugger huvudet av honom med en yxa* Lily: ”Gandhi?” Buffy: ”Well, you know, if he was really pissed off.” För att Buffy också är bäst.
  • Giles: ”Do you like my mask? Isn’t it pretty? It raises the dead! …Americans!” Och Giles, förstås.
  • Älskar all tid som ägnas åt att bygga upp inför Wes och Cordys stora kysscen, och så utmynnar den bara i ett enda stort ”meh”.
  • Wesley är förresten älskvärd i största allmänhet — och så pimpinett! Minns att jag var gaalet frustrerad på honom första gången jag såg säsongen, men nu när jag vet vem han är vill jag bara krama honom.
  • Alltså, Giles, Joyce och Snyder som tonåringar i ”Band Candy” [3x06], hahahahaha jag döööööööör.
  • “YOU HAD SEX WITH GILES? ON THE HOOD OF A POLICE CAR!? TWICE?!?”
  • Amy förvandlas till en råtta ^_^
  • Angel: ”Willow’s dead… Hey, Willow. …Wait a second.” Jag hade glömt att ”Doppelgängland” [3x16] var så sjukt rolig.
  • All underbar foreshadowing. Faith pratar med Buffy om ”big sister pants” och ”Little Miss Muffet counting down from 7-3-0″ och Willow tycker att hennes jag från en annan dimension är ”kinda gay”.
  • Det här:

spike-pretends-to-attack-joyce

 

Annat negativt

  • Buffy går ut high school med jättebra betyg? Puh-leez! Minst trovärdiga händelsen i hela serien, bar none.
  • Se om jag har förstått det här rätt… Giles är alltså den väktare som satts att vaka över den Enda Utvalda? Den enda i hela världen, kring vilken allt arbete Väktarnas råd någonsin utför kretsar? Så varför i hela friden bjuder de inte in honom till sina sammankomster? Och vad gör de i England över huvud taget? Alltså jag är ledsen men ganska precis all lore och historia kring Rådet går mig rakt över huvudet.
  • Minns ni Scott? Klart ni inte minns Scott. Men det är i alla fall killen Buffy försöker dejta i början av säsongen. Och precis all dialog Scott får är fruktansvärd. INGEN NORMAL MÄNNISKA PRATAR SOM HAN. Gud vad jag hatar honom. Och den som skrev hans repliker. (Som tur är avslöjas det senare att han var gay hela tiden, så jag brukar låtsas att han överkompenserar på grund av det.)

 

Slutord

Det generella helhetsintrycket av säsong tre är starkt och speciellt huvudintrigen med Faith och Mayor Wilkins imponerar. Men det finns också många avsnitt som trots att de inte är dåliga heller aldrig riktigt lyckas engagera, vilket sänker återtittningsvärdet en hel del.

Vad som får ses som säsongens viktigaste uppdrag är att på ett bra sätt avrunda high school-tiden, så att nästa säsong kan börja om och bygga upp något nytt och fräscht. Det här är ett uppdrag säsong tre ror i hamn med högsta betyg. Ett av de allra coolaste ögonblicken i Buffy kommer alltid att vara när hundratals studenter samtidigt ställer sig upp, sliter av sig sina studentkåpor och tillsammans tar till vapen mot Mayor Wilkins. Ett mer tillfredsställande val av handling får man leta efter.

Flame units, fuck yeah!

Flame units, fuck yeah!

Säsongen är det definitiva slutet på seriens high school-era och mycket kommer att förändras efter det här. Vilket bara är bra, för det bidrar till att hålla serien fräsch och oförutsägbar. Så vinka adjö nu en sista gång till Snyder, Angel, Cordelia och Sunnydale High — nästa säsong är det dags att möta vuxenlivet.

20140517-020911.jpg

MONSTRETS DOTTERmonstrets dotter
av Kristin Cashore

Flamma är ett så kallat ”monster” — övernaturligt vacker och med en medfödd talang för att styra andras tankar och vilseleda dem efter eget behag. Monsteregenskaperna har hon fått i arv efter sin far, en stor tyrann som ”alltid [funnit] tillfredsställelse i överflöd, och han började behöva fler kvinnor, fler fester och mer vin, och barn från hovet för omväxlings skull när kvinnorna blev för enformiga”.

Flamma själv är en betydligt vänare själ, snar till att hjälpa och trösta, men med fadern som enda exempel på vad man kan använda de manipulativa monsterkrafterna till har hon blivit rädd för sin egen makt och vilka hemskheter den kan locka henne till. Nu är fadern död sedan många år tillbaka och Flamma börjar bli vuxen på riktigt — kan hon göra upp med sitt förflutna och finna en egen väg i livet?

Cashore fortsätter att skriva engagerande för den unga läsaren, här i en fin coming of age-saga om att överkomma andra människors (men kanske mest sina egna?) förväntningar om vem man är. Precis som tidigare är författaren inte rädd för mörkret, utan vågar både antyda och beskriva ganska så gräsliga saker, som i citatet ovan. Trots det är ”Monstrets dotter” en i grund och botten snäll berättelse. Mycket tack vare Flamma själv, som jag upplevde som en ovanligt mjuk och fin huvudperson i dessa Hungerspelstider. Nej, det är inte någon direkt brist på tuffa tjejer i ungdomslitteraturen längre, men det här är första gången jag har velat beskriva en huvudperson som ”vän”. Det kändes oväntat på ett positivt sätt, och mycket passande i en bok där ett av de viktigaste budskapen är att det går att vara både en stark person och snäll — det ena måste inte utesluta det andra.

”Monstrets dotter” är bok nummer två i serien ”De utvalda”, men den är helt fristående från första boken (”Tankeläsaren”) och utspelar sig till och med många år före den. Handlingen är försatt till en annan ort där man inte har någon som helst kontakt med de kungadömen första boken utspelar sig i, och ingen har någonsin hört talas om några särlingar. Det är kul att se att Cashore kan variera sig och ”Monstrets dotter” gör sig tveklöst bra som fristående ungdomsbok, men har man läst första boken är det nog ändå lätt hänt att man blir lite besviken, vid bristen på de intressanta särlingarna.

Fire (2009)
De utvalda: Monstrets dotter
Översättning: Carina Jansson
Utgiven av Bokförlaget Semic 2012
Serie: Bok 2 av 3 i ”De utvalda” (Graceling Realm), fristående
Betyg: 3/5

Så börjar boken: Larch tänkte ofta att om det inte hade varit för hans nyfödde son, skulle han aldrig ha överlevt sin hustru Mikras död.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.