Originaltitel: A Game of Thrones
Svensk titel: Kampen om järntronen
Serie: Del 1 av planerade 7 i The Song of Ice and Fire (”Sagan om is och eld”)
Författare: George R. R. Martin
Betyg: 4/5
Roliga fakta: A Game of Thrones är den där typen av fantasybok som är så smockfull av namn, släktskap och relationer att den liknar en TV-såpa. När jag läste den tänkte jag vid något tillfälle att ”det är ju som Sopranos i fantasysetting!” Och redan nästa dag, när jag slog upp tidningen och läste en artikel om TV-serien, påpekade artikelförfattaren att ”många har jämfört A Game of Thrones med Sopranos”. Damn right.
Men ifall någon undrar så är det alla hundra miljoner namn som dragit ned betyget lite. Dock är det en oerhört stark fyra.
I centrum står familjen Stark, bestående av fadern Eddard, hans fru, deras fem gemensamma barn samt Eddards oäkta son. Tillsammans härskar de över den vidsträckta norra delen av ett stort kungadöme vid namn Västeros (tänk Europa). På order av kungen splittras däremot familjen – Eddard tvingas resa söderut till huvudstaden för att bli kungens rådgivare och lämnar sin femtonårige son att hålla fortet uppe i norr. Men vintern står i antågande…
Vintern är en intressant aspekt av världen. Det går nämligen inte att förutspå längden på årstiderna eftersom de alltid är olika långa. När boken börjar sägs det ha varit sommar i nästan ett decennium och de flesta unga kan inte minnas en vinter. Däremot vet de äldre generationerna att lika lång som sommaren varit, lika lång blir vintern när den väl kommer. Detta i kombination med de obehagliga sagorna Stark-barnens gamla amma (helskön karaktär, för övrigt) berättar bildar en skönt olycksbådande stämning i boken.
Utöver familjen Stark lär vi också känna de två syskonen Viserys och Daenerys. Hela deras släkt mördades när Västeros nuvarande kung tog makten och själva lever de nu i exil på en annan kontinent. Psykotiska Viserys drömmer om att återta tronen och gifter därför bort sin trettonåriga syster med en barbarkung som lovar honom en armé. Medan alla kapitel som utspelar sig i Västeros är ganska typiska i fantasygenren (va!? menar du att det drar ihop sig till krig? i Europa?) kommer kapitlen om Daenerys som en frisk fläkt; man vet inte vad man ska förvänta sig riktigt.
Därmed inte sagt att Västeros-delen är förutsägbar, för det är den verkligen inte! Berättelsen levererar oförutsedda händelser och snabba förvecklingar på löpande band och ingen tid slösas på onödigt lull-lull och eftertanke (utöver släktträden, alltså). Samtliga karaktärer är imponerande handlingskraftiga, djärva och individuella. Ibland sitter jag bara och gapar – något som skulle ha hänt i bok tre i vilken annan fantasytrilogi som helst händer helt plötsligt nu, i första boken! I en serie i sju delar! Kan Martin hålla samma tempo serien igenom är jag djupt imponerad.
Bokens första meningar: ”We should start back”, Gared urged as the woods began to grow dark around them. ”The wildlings are dead.”
6 kommentarer
Prenumerera på kommentarer för detta inlägg
10 maj, 2011 den 22:26
snowflake
Jag gillar det där med vintern, winter is coming. Att den blir lång, bister. Att man inte räknas som att man har upplevt något förrän man genomlevt en vinter.
11 maj, 2011 den 00:05
Nike Bengtzelius
Precis! Man är ett ”summer child”; grön i ordets rätta bemärkelse. Vilken traumatisk upplevelse den första vintern ska vara… Och hur djup blir inte snön, efter ett par år? (i och för sig, det är ju bara när det är relativt varmt det snöar och de antyder i boken att vintrarna är bisterkalla rakt igenom… så det blir kanske inga mansdjup av snö?)
11 maj, 2011 den 14:07
bokstävlarna
Jag har svårare för alla riddarnamn hit och dit, Ser X and Ser Y, än vad jag har med släkterna. De är så himla många, det finns ju inte en rimlig chans att man ska minnas deras namn! Speciellt inte när de inte hr något större inflytande på historien.
Jag gillar också verkligen det där med årstidernas upplägg. I tv-serien blir det lite märkligt när Stark säger ”Winter is coming” hela tiden (de förklarar ju inte årstiderna förrän i avsnitt fyra), i boken är det väldigt passande. Det ger verkligen en dyster bakgrund till boken när man vet att vintern är på väg, men inte hur länge den kommer att stanna.
14 maj, 2011 den 14:42
Nike Bengtzelius
True that. Speciellt eftersom många har samma namn. Ser X, gamle avlidne X och hans son X, plus en helt annan karaktär som heter samma sak förutom att en bokstav skiljer.
En sak som är lätt att glömma är att Martin egentligen borde få creds för hur verklighetstroget det här är. Jag menar, sen när har varenda mänska
i ett samhällepå en kontinent unika namn? Klart de heter samma saker – och då speciellt inom adeln!23 februari, 2012 den 22:12
lindasteen
Jag tänkte att det här var vuxenfantasy som du sa, men jag såg första avsnittet på SVT igår och blev förbannad! Jävla kvinnoförtryck! Har ej läst böckerna men ska jag prova tror du?
24 februari, 2012 den 02:32
Nike Bengtzelius
Jadå, nog kan du prova alltid! Det är HBO som har gjort TV-serien, och de gillar ju att slänga in obefogade sexscener och dylikt… det är mycket mer nyanserat i böckerna.
Dock, tag varning – det ÄR ett jävla kvinnoförtryck och elände boken. Rutten medeltid, liksom, där det dessutom drar ihop sig till krig = ännu sämre rättigheter för de utsatta. Det coola är att författaren inte (i vanlig fantasyordning) ignorerar detta, utan faktiskt spinner vidare på det och problematiserar ojämställdheten. För omväxlings skull är en stor andel av huvudpersonerna kvinnor – och de tillåts vara både starka och svaga, lätta att tycka om och frånstötande.
(Annars är det ju vanligt inom litteraturen att det finns EN kvinnlig karaktär i varje bok… the token woman liksom. Och hon är bättre än alla åttio män i boken på allt, för annars tror författaren att han är sexist? Jävligt skönt att GoT-kvinnorna är mänskliga, faktiskt.)
Mamma började för övrigt precis att läsa första boken!