En sträckläsare

 Originaltitel: Day by Day Armageddon
 Svensk titel: –
Författare: J. L. Bourne
Betyg: 4/5

Ni vet hur det är… Ena dagen är man en helt vanlig stridspilot inom USA:s militärkår… och nästa dag är ens hem belägrat av vandöda och man tvingas kapa ett flygplan för att ta sig ifrån statens försök att atombomba ihjäl en. Typiskt.

Mannen som spelar huvudrollen i Bournes zombieapokalyps är charmerande olik mig. Han är så amerikansk att han antagligen sover invirad i Stjärnbaneret och så mycket man och militär att G.I. Joe får mindervärdeskomplex. Fruntimmer begriper han sig inte på och han är obekväm runt barn, men i gengäld har han stenkoll på olika typer av vapen, kan morsekod och vet hur man tjuvkopplar gamla ubåtsbatterier.

Skön snubbe att ha med sig i en överlevnadssituation, helt enkelt.

Och en rätt skön snubbe att läsa om i en zombiebok också, visar det sig. I början känner man sig tryggt förvissad om att han kan ta hand om sig själv – senare inser man med fasa att just detta innebär att han ständigt utsätter sig själv för risk. Om och om igen tvingas han ta en massa snabba beslut. Berättad i en militäriskt kort ton rasar berättelsen förbi i ett halsbrytande tempo – sällan har jag väl läst en så i grunden stressande bok.

Perfekt bok att vila hjärncellerna med mellan fantasytegelstenarna och – hurra! – det finns en del två också.

 

Bokens första mening: Happy New Year to me.

Teen Zombie

 Titel: Infekterad
 Författare: Eira Andersson Ekre
Betyg: 2/5

Infekterad är en kort novell om zombieapokalypsen, publicerad på sidan Svensk skräcklitteratur.

När novellen börjar har den unga (tonåriga?) huvudpersonens pappa just blivit biten. Även mamman är illa däran på grund av sjukdom och framtidsutsikterna ser helt enkelt inte så bra ut för den lilla familjen. Det är ett kort men fint nedslag i en överlevandes liv, som lätt för tankarna till World War Z, där ibland otippade apokalypsöverlevare intervjuas.

Det som gör Infekterad speciell är Ekres berättarstil, som på sitt sätt är alldeles lysande. Tanken är att det är tonårsdotterns egna anteckningar man läser och det är en väl uppmålad illusion. Så här kan det låta:

”Tillbaka till nutid igen. Eller igår-tid. Ah, whatever. Så där låg mamma. Yr av feber och mumlande i sömnen. Och det var såklart då som de infekterade jävlarna dök upp. Ett gäng på tio tjugo stycken. Vi räknar dem aldrig. Om man räknar kan fel impulser slås på i hjärnan. Helt plötsligt är logiken igång. Skriker ‘tjugosju stycken? I helvete heller! Jag drar!’”

Som synes är meningarna korta och fragmentariska, och lån från engelskan återkommer med jämna mellanrum. Det jag faller för, däremot, är hur hela novellen genomsyras av en slags desperat nonchalans, där djup oro och glättig ironi existerar sida vid sida. Det här är en tonårsgestaltning jag tror på – hon som berättar om det jobbiga med en axelryckning och ett flin, för att det blir för tungt annars.

Andra delar av novellen känns mindre trovärdiga.  Mammans plötsliga fäbless för motorsågar till exempel – att hon, som verkar ha varit en vanlig svennemorsa, blir ”en jävel på närkamp” från klarblå himmel. Och pappan bara råkar ha ett helt artilleri av vapen undangömt hemma, som ingen annan i familjen kände till. Det är klart att det skulle kunna hända, men det känns mer oseriöst än troligt och gör tyvärr att novellen stundvis känns lite tramsig.

 

Novellens första mening: Pappa har blivit biten.