PSYKBRYTAREN

”Psykbrytaren” är en ökänd… inte mördare, inte våldtäktsman, inte torterare. Men nånting gör ändå Psykbrytaren med sina offer, för de blir sig aldrig lika igen.

Kanske tvingar han dem att läsa den här boken? Den är nämligen så enerverande halvtaskig att mitt psyke känns helt tillstukat efter avslutad läsning.

Psykbrytaren påminner på många sätt om Neuropath av Scott Bakker. Båda är psykologiska kriminaldraman och båda lutar sig mot existerande fakta inom det medicinska, som de spinner vidare på för att skapa skrämmande gärningsmän som förgriper sig på vårt psyke.

I jämförelsen lyckas däremot Bakker mycket bättre än Fitzek, eftersom han faktiskt gör mig intresserad av den underliggande faktan. Han levererar dessutom en bok som håller jämn kvalitet hela vägen igenom, och inte Fitzeks deprimerande hopkok av en schysst start, en okej mitt och ett slut som får dig att ångra att du någonsin gillade det som kom innan.

Faktum är att jag inte alls förstår poängen med Psykbrytaren. Så fort man läst slutet inser man hur ytterst långsökt handlingen är — så långsökt att författaren varit tvungen att skriva till en totalt meningslös ramberättelse för att knyta ihop alla lösa trådar. Men man måste läsa hela vägen till slutet för att få reda på att handlingen är långsökt och ramberättelsen meningslös, innan dess förleds man till att tro att allt är lugnt.

Jag känner mig lurad. Bra jobbat, mitt psyke ÄR brutet.

(Det kanske var det som var poängen?)

Der Seelenbrecher (2008)
Psykbrytaren
Översättning av Ola Wallin
Utgiven av Coltso 2012
Betyg: 2/5

Så här börjar boken: Tack och lov var alltihop bara en dröm.

TJÄRVEN [mp3-bok]

Klassåterträff i Stockholms skärgård. Det är midsommar, men trots det olämpliga datumet blir de ändå ett litet gäng som tar båten ut till Tjärven. Och där går allt åt helvete.

Tjärven är en tajt zombiethriller med högt tempo och mycket splatter. Lindqvist lägger precis rätt mängd tid på att förankra alla karaktärer innan slakten sätter igång. Det förruttnade, uppsvällda, genomvidriga kontrasterar fint mot det helyllesvenska i deras skärgårdsmidsommar och ända in i slutet är det oklart hur det ska gå för alla. Ett tydligt bevis på att vår svenska Stephen King kan skriva kort också, när han vill.

Mest cred ska författaren ha för realismen. Det är så skönt att ingen tog med sig skjutvapen till midsommarfirandet och att samtliga är ungefär lika bra på överlevnad som jag och min granne. Klasskamraternas första möte med en zombie är inget mindre än lysande.

Det är Lindqvist själv som är berättarröst i mp3-boken, men jag vet inte om det var rätt val. Han är inte alls dåligt, men han pratar ganska monotont och det gjorde att jag ibland tappade koncentrationen och började tänka på annat.

Tjärven
Speltid ca 5 timmar
Uppläsare: John Ajvide Lindqvist
Utgiven av Rigmondo 2011
Betyg: 4/5

Så här börjar boken: Karl-Erik och Markus står på bryggan med händerna i byxfickorna och begrundar farkosten som ska bära dem till deras undergång.

HUNDRA PROCENT FETT

Förra året kärade jag ner mig totalt i Liv Strömquist när jag läste hennes seriealbum ”Prins Charles känsla” och ”Einsteins fru” — vilket politikhumoristiskt snille!

Därför var jag så klart tvungen att läsa hennes första album, Hundra procent fett. Det är feminism, anti-konsumtion och klassanalys, och ja, man känner igen sig. Gillar man nånting annat Strömquist har gjort så gillar man det här.

En del grejer känns lite återanvända. Det mesta som handlar om feminism till exempel finns i vidareutvecklad form i de två ovannämna albumen, så har man redan läst dem kan Hundra procent fett emellanåt kännas lite tunn. Därför är det som roligast när Strömquist pratar om helt andra saker, som tredje världen, bananrepubliker och människohandel. Om du inte har läst några album av Strömquist föreslår jag att du gör det, pronto.

Hndra procent fett
Utgiven av Ordfront Galago 2012
Betyg: 3/5

Hade helt glömt bort honom, tills min sambo bredde cream cheese på en macka igår och jag helt spontant tänkte ”ooooh creamy-creamy-cream-cheese, cheesy-cheesy-cream”.

På Youtube finns en spellista med de 200 första avsnitten…

HETERO I HÄGERSTEN

Hetero i Hägersten handlar om ett par mellan tjugofem och trettio som flyttar ihop. Och så går det som det går:

Den ena har aptaskigt morgonhumör och ett jäkla arbetarklasstäcke (!) medan den andra har världens ocreddigaste boksmak och flyttpackar jävligt konstigt (!!!). Och inte kan nån av dem backa med släp heller.

Kort sagt schysst igenkänningshumor för alla som någonsin varit sambo.

Bild 1: Det här var typ jag och min sambo när vi flyttade ihop och jag insåg att han hade asful töntfantasy som han ville blanda ihop med min assnygga coolfantasy. Inte okej, hörru.
Bild 2: I’m looking at you, Jenny!

Hetero i Hägersten har nyligen fått en uppföljare, Det bästa barnet, där det lilla serieparet vill få barn. De är så himla söta båda två, man vill bara krama om dem, och jag lider redan med dem eftersom jag vet att det där med barnet inte blev så lätt som de trodde.

Hetero i Hägersten
Utgiven av Galago 2012
Betyg: 4/5

Jag har fått en Liebster Blog Award av How hollow heart and full-Jenny*. Tack!

1. Vad Vem ville du bli när du var liten?
Haplo i Dödens port, magiska tatueringar och allt. Och om inte det gick kunde jag kanske tänka mig att bli lärare också, som mamma och pappa.

2. Vad är du idag?
Översättare!

3. Vart vill du helst resa?
Jag har en ohälsosam fascination för allting östeuropeiskt, så Ryssland! Med metron som självklar sevärdhet. Annars börjar jag bli väldigt sugen på Asien — Japan skulle vara grymt och min sambos familj har faktiskt hus i Filippinerna. Tyskland vill jag alltid åka till.

4. Var ser du dig själv om fem år?
Men husch! Jag fyller ju 30 då. Man får anta att jag hunnit fixa en någorlunda stabil ekonomi till dess. Och, ähh, barn? O_o Nu pratar vi om nåt annat.

5. Rött eller vitt?
Vin, till exempel! Och jag svarar RÖTT. Av huvudsakligen estetiska skäl.

6. Sommar eller vinter?
Eftersom jag bor i en del av Sverige som får massor av fin snö på vintern och minimalt med sol och värme på sommaren så borde jag så klart gilla vintern bäst. Fast riktigt så enkelt är det ju aldrig. Jag är faktiskt rätt bra på att vara partisk till den årstid som är just nu, vilket väl får ses som en hälsosam inställning.

7. Skog eller hav?
Skog. Jag har inget som helst förhållande till skärgården, båtar, fiske eller liknande. Hav är för mig något man kan bada i, punkt. Medan skogen är en plats där jag går promenader, grillar korv, åker skidor, tältar, plockar bär och så vidare i oändligheten.

8. Vad gör dig ledsen?
Min brist på pengar.

9. Vad är det bästa du vet?
Mina kattungar! Är extremt partisk till dem just nu.

Egentligen ska utmaningen skickas vidare till fem nya bloggare, men jag är så sent ute att nästan alla andra redan svarat på den. Så… här är en till kattbild istället!

*Full-Jenny, ha ha!

;

AUTUMN

En dag bara dör alla.

Smittan sprids snabbt och dödar snabbt. Fyrtio sekunder tar det, sen är du död. Inom minuter har alla människor dött.

Eller nästan alla; ett fåtal visar sig vara immuna mot smittan. I Northwich, England, hittar en sådan grupp överlevare varandra. De är chockade och uppgivna, har precis sett hela sin värld falla samman, alla de någonsin känt dö — hur ska de kunna gå vidare?

Men snart får de annat att bekymra sig över, när de döda börjar röra sig igen.

Autumns första femtio sidor läste jag med skeptiskt höjda ögonbryn. Språket är upprörande halvdåligt och alla överlevare heter saker i stil med Michael, Carl, Emma, Ralph och Stuart, som en ogenomtränglig vägg av anonyma namn.

Det är först när de döda reser sig som handlingen tar fart och författaren börjar visa vad han kan. Han gillar zombier, det märks, och han har garanterat funderat både länge och väl på hur just hans zombier ska fungera.

Med andra ord levererar Moody verkligen när det kommer till det som är allra viktigast i en zombieroman: zombierna själva. Även överlevarna vinner över mig till slut — inte genom att vara speciellt intressanta, utan helt enkelt genom att reagera trovärdigt på vad de ställs inför. Då gör det plötsligt inget om språket haltar lite. I slutändan kändes boken faktiskt nästan lite för kort.

Tur då att Autumn bara är första boken av hela sex stycken(!). Och att det dessutom finns en film (med tillhörande jättedåligt betyg på IMDB) som jag är grymt sugen på att se redan nu i helgen.

Autumn
Utgiven av Thomas Dunne Books 2010
Serie: Del 1 av 6 i Autumn-serien
Betyg: 3/5

Så här börjar boken: Billions died in less than twenty-four hours.

BORTA BÄST

Huvudpersonen i Borta bäst (jo, jag har redan glömt namnet på henne) bor i en bil i en skogsdunge bakom IKEA. Exakt hur hon hamnade där förklaras först senare, men redan från början står det klart från hennes moderiktiga kappa och dyra bilsmak att hon till alldeles nyligen måste ha levt ett bättre liv än de flesta. Hur kunde det gå så snabbt utför?

Även om jag inte minns vad hon hette så älskar jag huvudpersonen. Hon är så dryg. Totalt osympatisk hela vägen in i mål. Och det säger jag i största välmening, för jag gillar problematiska huvudpersoner och författare som vågar använda sig av dem för att berätta något större.

Fast jag är osäker på om det verkligen blir något större av det i det här fallet. Kadefors fångar skickligt mörkret i det svåra, men lyckas inte alls med ljuset på samma sätt. De positiva vändningarna i berättelsen får den istället att kännas som en klyschig självhjälpsbok, där den osympatiska huvudpersonen måste omvärdera sitt liv genom att möta andra människor.

Lite som i en sån där svensk film, ni vet? Den där sortens mörka komedi där humorn består av att det är pinsamt och jobbigt, men där allting ändå rör sig snällt i rätt riktning tack vare käcka birollsinnehavare som aldrig hört talas om suspension of disbelief. Lite så kan Borta bäst kännas.

Shit vad sugen jag blev på att se om Masjävlar nu.

Borta bäst
Utgiven av Pocketförlaget 2010
Betyg: 2/5

Så här börjar boken: När man ser ut genom fönstret känns det som om man är mitt inne i skogen med björkarna runt omkring och den lilla kullen en bit bort där det växer vitsippor.