Oooooch med det tar jag jullov från bloggen.

Keep on shufflin’ party people.

Tanke 1: Aww… Skolmiljö, så mysigt…
Tanke 2: Aargh! Skolmiljö, så obehagligt!

Så gick mina tankar under det inledande kapitlet i Cirkeln, och på sätt och vis sammanfattar det också mina tankar om boken i stort.

För mig som vuxen läsare är Cirkeln en nostalgimysig återvändo till allt det jag gillar med bra ungdomslitteratur. Bara en så enkel sak som att huvudpersonernas närmaste familj inte inbegriper äkta makar och barn, utan föräldrar och syskon, gör att jag drar en djup suck av lättat igenkännande och genast förälskar mig i dem allihop. Sedan sträckläser jag på sanna tonårsmanér ut hela boken på en natt.

Handlingen kretsar kring sex nyblivna gymnasietjejer i en liten bruksort i Sverige. De kommer alla från olika bakgrunder och har näst intill ingenting gemensamt, men tyr sig motvilligt till varandra när de upptäcker att de fått superkrafter och att jordens undergång står för dörren (dun dun DUN). Sammanfattat på det sättet låter det kanske lite banalt, men i praktiken är konceptet lika oemotståndligt som i Buffy, Harry Potter eller annan valfri berättelse om en hjälte som räddar världen från ondska under håltimmar och raster.

Samtidigt skyggar författarna inte från obehagliga frågeställningar. De problematiserar självskadebeteenden och familjegräl, och låter en elevs blyga förälskelse i favoritläraren på skolan bli besvarad… Men det som stannar längst hos mig är Anna-Karin; mobboffret som plötsligt får förmågan att styra hur andra tycker och tänker. Lite som Carrie, fast i en helt annan tolkning.

Det enda jag inte riktigt gillar är den där antydda apokalypsen, eftersom det känns lite ogreppbart vad det hela egentligen går ut på. Antagligen löser sig det problemet i del två och tre i serien, men just i Cirkeln är det lätt att uppleva ”Det Stora Onda” som ett störningsmoment som tar fokus från det man egentligen vill läsa om. Det vill säga tjejerna. De visar sig vara en riktigt intressant samling individer och att se hur de väljer att hantera sina nya förmågor är en nagelbitare i sig.

Del två nu tack?

Cirkeln
Utgiven av Rabén & Sjögren 2011
Betyg: 3/5

Så här börjar boken: Hon väntar på svar men Elias vet inte vad han ska säga. Det finns inget som skulle göra henne nöjd. I stället stirrar han på sina händer. De är så bleka att varje blodåder syns i det skarpa lysrörsljuset.

*trumvirveeeeeel*

VIRKADE KAKOR av Jennie Olsson! En stor applåd!

Det här är alltså, på största allvar, en bok om hur man virkar bakverk.

Skriven speciellt för dig som alltid velat virka en hallongrotta, bröllopstårta eller vafan-vare-du-sa?-boll.

Förbluffad än?

Kanske tänker du, precis som jag gjorde, att det här är ett så pass smalt ämne att det knappast kan tilltala mer än fem personer totalt?

Tänk igen!

Faktum är att om man googlar ”virkade kakor” så får man 98 100 bildträffar.

Det visar sig även finnas åtminstone två svenskar till som gett ut böcker i samma ämne:

Ni fattar vad det här innebär va?

Någonstans i Sverige sitter Virkmaffian.

De sitter där med sina grodbakelser och skrattar åt oss: ”Hahahahahahahaha! De veeeet inte vad amigurumisar är! Ahhahahahahaha!” säger de.

(Bild från bloggen Jannas Amigurumisar)

Jävla weirdos.

Själv ägnar jag mig faktiskt bara åt helt och hållet allmängiltiga fritidsintressen.

Som att lägga Nintendo 8-bitsmotiv med pärlor, till exempel.

Dags att skriva en bok kanske?

GOTHIC!: TEN ORIGINAL DARK TALES

Tio noveller av tio författare där den gemensamma nämnaren är gotik.

Överlag är det trevlig läsning där de flesta av novellerna håller god kvalitet, men många glömmer man ändå bort i samma sekund som de tar slut. Hos mig var det bara en av novellerna som lämnade ett bestående positivt intryck, medan två av dem – Caitlin R. Kiernans och Neil Gaimans(!) — faktiskt var så upprörande menlösa att jag kommer ihåg dem på grund av det. Övriga sju noveller är olika grader av ”hey, rätt schysst!”

Överlägset bäst är Watch and Wake av M. T. Anderson. En minst sagt olustig historia som utspelar sig i en skruvad parallellvärld till vår, där häxor stjäl de dödas ansikten. Skickligt berättad och weird som tusan. Den ska tydligen utspela sig i samma värld som något annat Anderson skrivit, vilket förstås gör att jag nu är nyfiken på hans övriga författarskap.

Annars finns här flera noveller som kort och gott är bra.  Morgan Roemar’s Boys och Writing on the Wall är båda av ett mer klassiskt spökhistoriestuk och lagom mysrysliga för stunden. Samlingens inledande novell Lungewater är stämningsfullt berättad och egentligen riktigt bra, men styper på mållinjen eftersom den inte leder någonstans.

Det fanns element jag gillade i Stone Tower och The Prank också, även om jag i ärlighetens namn inte minns vad det var längre eftersom det var så länge sedan jag läste samlingen nu. I The Prank måste det i alla fall ha varit protagonisten jag tyckte om, eftersom hon är en våldsam problemtonåring utan förskönande egenskaper (en mycket förskönande egenskap i mina ögon).

Sammanfattningsvis är Gothic! kanske en samling man överlever utan, men bra för det. Kom ihåg att ta er en titt på Watch and Wake om ni gillar weird fiction.

Nu blev jag inspirerad, så jag skrev en dikt med gotiskt tema:
(och så här enkelt kan du också göra det)

death deserved
what have you wrought?
a cloud of betrayal as affections scream.
once we experienced heaven
childlike and untainted.
but your desire died a sickening vision of pain -
tears follow love, follow darkness,
love ground to dust
in a burst of sorrow,
 I reject you

Gothic! Ten Original Dark Tales
Utgiven av Candlewick 2004
Betyg: 3/5

Eftersom jag nyss recenserade ett annat album av Strömquist orkar jag inte skriva någon vettig recension av Einsteins fru, annat än för att säga I read it I loved it and please make more.

Kort sagt är skillnaden mellan albumen att Prins Charles känsla höll sig till en enda fråga, medan Einsteins fru består av många små sketcher med olika teman. Det blir en skön blandning av smygrasism i svensk film, kända artisters hatbrott och vår syn på djurrättsaktivister – och självklart är det förbannat roligt.

Min personliga favoritdel är nog när Strömquist ondgör sig över vår tendens att vråla ”men titta djuuuuren gör det, så det är visst naturligt!” så fort det dyker upp en bögand eller två. För varför behöver vi ett DJUR för att rättfärdiga just manlig homosexualitet? Varför inte andra mänskliga beteenden när vi ändå håller på?

Eftersom albumet saknar ett tydligt övergripande tema känns det inte lika angeläget som Prins Charles känsla, utan mer som en rolig grej. Men roligt är det, och efter en omläsning av båda albumen kan jag konstatera att Einsteins fru faktiskt har ett högre återläsningsvärde. Om och om och om igen kan man läsa om det. Så det ska jag ta och göra nu. Tjing!

Einsteins fru
Utgiven av Galago 2008
Betyg: 5/5

DEAD BRIGADE

Dex Hammond är en föredetta soldat inom den brittiska armén. Efter en traumatisk upplevelse på fronten degraderades han till ett skrivbordsjobb, där han ägnat de senaste sex åren åt självhat. När han plötsligt får chansen att delta i ett hemligstämplat uppdrag tackar han förstås inte nej.

Han får snart veta att armén avser återanvända döda kroppar som soldater. Med hjälp av komplicerad teknologi får de liken att röra på sig, gå dit de vill, stå i givakt… Potentialen är stor för dem som soldater – de känner trots allt ingen smärta och de lyder blint. Nu är det upp till Hammond att träna dem.

Som ni kanske förstår är Dead Brigade en bok med skyhög rysfaktor. Varje sekund nere i bunkern med Hammond och hans radiostyrda lik är underbart plågsam. Hammond själv växlar mellan att vara professionell soldat och professionellt nervknippe. Vilka var de innan de dog? frågar han sig. Och hur vet jag säkert att de verkligen är helt döda?

Emellanåt känns dialogen lite väl uppstyltad, men det är också det enda jag har att klaga på. Som helhet är Dead Brigade en 150-sidig liten pärla som är precis så makaber som den borde vara.

Dead Brigade
Utgiven av Barrington Stoke 2007
Betyg: 4/5

Så här börjar boken: A thin wind slid like a ghost between the mountain peaks. Sleet steeped down from a grey sky.

Året är 2474.

I en nedlagd gruvbas på planeten K55 lever ättlingarna till de människor som en gång flyttade dit från jorden – kriminella, bostadslösa och lågavlönade som såg sin chans till ett bättre liv.

Sedan bröt pesten ut. K55 sattes i karantän och befolkningen fick klara sig bäst de kunde. All kontakt med jorden bröts.

Nå, det är i alla fall den officiella förklaringen. Vem vet hur sanningen ser ut i ett valv fullt av lögner?

K55 – Lögnernas valv är en bok som innehåller mycket. Massor och massor av mycket. Svindlande gångar och kloaker; nedlagda fabriker och skitiga marknadsplatser; svenska kebabkurder från Malmö och brittiska fotbollshuliganer som aldrig ens sett sitt lag spela i verkligheten. Ett tröstlöst gytter av människoliv.

Oscarius berättar lite om mycket och det väcker mersmak. Jag vill genast veta mer om utvalda delar av samhället. Hur ser till exempel livet ut för en helt vanlig familj ytodlare? Vad vet de om sina förfäder från jorden? Lär de sig om pingviner i skolan? Förstår svenskarna vitsar om norrmän? … I boken skrapas det mest bara på ytan – något som är både bra och dåligt. Ofta känns det mystiskt och intressant, men nästan lika ofta bara ytligt.

Själva berättelsen fungerar bra, även om den är något ojämn. Ibland dyker det upp logikluckor som orsakar huvudbry. Som att huvudpersonen, en av valvets väldigt få kändisar, utan problem kan använda ett falskt ID-kort. Eller att alla tycks leva i fattigdom och misär, men ändå har tillgång till lyxartiklar som virtuella designervärldar och häftiga vapen. Varför över huvud taget ta med krigsrobotar och granatkastaret till en gruvbas?

Sen kan man kanske fråga sig vad som hände med jämställdheten. Det har gått fem hundra år (jämför 1500-talets kultur med hur vi har det nu), men världen är ändå tydligt uppdelad i manliga fotbollshuliganer och militärer, kontra kvinnliga strippor och sjuksköterskor. Och bokens enda asiat är liten, säljer skräpiga souvenirer och beskrivs som ”lojal”. Visst, jag kan komma på många tillfredsställande svar på varför det blivit så, men tycker att det är synd att jag tvingas göra det själv. Den sortens problematik borde tas upp.

Det mest iögonfallande problemet med boken är språket. Typiskt exempel:

”Hyllororna gick längs med hela väggen och vätte mot robotarna.”

Stavning, grammatik, kommatering, tonläge… Det mesta blir fel. Ofta. Gärna flera gånger per sida. Och det tär förstås på tålamodet.

Däremot kan jag ibland känna att språket även är en av fördelarna med boken. Det blir aldrig tillrättalagt och tråkigt, utan är levande och uppfinningsrikt på ett sätt som vanligtvis bara talspråk är. Jag gillar lekfullheten i det hela; att Oscarius inte är rädd för okonventionella uttryck. För när läste du senast ordet ”mickla” i en text? Och hur många gånger har du inte sagt klumpiga ”hundradelar av en sekund”, utan att inse att det räcker bra med bara ”hundradelar”? Det är fina detaljer, som jag tycker säger mer om författaren än grammatiken gör. Sådant finns det trots allt yrkeskunniga redaktörer och korrekturläsare till – man måste bara komma ihåg att använda sig av dem.

(Sedan måste jag tillägga att jag är väldigt förtjust i att Fab 5 och GES springer runt nere i bunkrarna. Omedveten humor när den är som bäst!)

Allt som allt känns K55 som något av en oslipad diamant. Diverse störningsmoment till trots trivdes jag bra med att läsa den. Berättelsen görs så klart inte rättvisa i utförandet den finns i nu, men kanske kan vi hoppas på en reviderad upplaga i framtiden?

Slutet av boken antyder, nej, ber om en fortsättning. En fortsättning jag väldigt gärna läser, om man där klarar av att skilja på ”de” och ”dem”.

Tack Foldspace Media för recensionsex!

K55 – Lögnernas valv
Utgiven av Foldspace Media 2011
Betyg: 2/5

Så här börjar boken: Om det någonsin funnits en anledning till fest var det just denna kväll. Ovanför dem gnistrade universums alla stjärnor. Bredvid stridsfordonet sprakade en brasa och de hade släpat ut ordentligt med mat och dryck. De frossade och drack. Skrålade och skrattade. Skrek och tjöt av glädje. En underbar extas.

…förstår inte varför?

Pågående översättning av öknamnet ”Bumface” till svenska.

Ett ganska simpelt med väldigt effektivt koncept, som bjudit mig på timmar (dagar!) av underhållning framför tv:n

När man ser en tv-serie som är baserad på en bok blir det naturligt att fråga sig när det är dags att läsa boken - vill jag ens det? När det gäller Dexter var mitt svar länge nej, det vill jag inte, eftersom jag läst flera recensioner av boken som alla klassat den som brutalt underlägsen tv-serien. Men nu har jag alltså ändå läst Dexter i Jeff Lindsays tappning, och inte bara den första boken utan den andra med. Så vad tyckte jag?

DEXTER: DUNKLA DRÖMMAR
av Jeff Lindsay

Tja, först och främst att folk har rätt. Tv-serien är bättre än sin förlaga.

Mest beror det på att tv-seriens berättarteknik helt enkelt är mycket bättre. Jag gillar inte riktigt det linjära upplägget i boken, där det mesta händer utan vare sig uppbyggnad innan eller avrundning efter.  Allting berättas uteslutande ur Dexters eget perspektiv, vilket är lite synd eftersom han är så begränsad av sina demoner och sociala handikapp. Han lyckas inte riktigt göra sig själv eller sin omgivning rättvisa och personerna runt honom blir aldrig mer än karikatyrer. Dessutom balanserar språket ofta på gränsen mellan fantasilöst och fånigt, åtminstone i den svenska översättningen.

Det som lyfter Dexter: Dunkla drömmar är storyn, som trots allt är bra. Den är däremot så gott som identisk med första säsongen i tv-serien, så speciellt spännande blir det aldrig för mig som har sett den – men det kan man knappast klandra författaren för. Det skulle vara intressant att veta vad någon som inte såg tv-serien först tycker om boken. Någon som gjorde det?

Darkly Dreaming Dexter 2004
Översatt av Per Olaisen
Utgiven av Bra Böcker 2009
Betyg: 2/5

Så börjar boken: Måne. Härliga måne. Fulla, feta, rödaktiga måne, natten ljus som på dagen, månskenet som flödar över landet och skänker glädje, glädje, glädje.

DEXTER: HÄNGIVEN HÄMNARE
av Jeff Lindsay

En positiv sak man kan säga om bok nummer två är att den inte alls handlar om samma sak som säsong två i tv-serien, så man slipper den upprepningen.

Vill man vara petig och negativ kan man kanske påpeka att det var med en viss grund tv-bolaget ratade berättelsen rakt av och skrev en ny. Den är inte alls dålig, men tråkig blir den ändå eftersom den inte kommer med något nytt. Lite som jag tyckte om Metro 2034. Grundstoryn harvar på lite lagom fantasilöst och fungerar okej, och inget mer med det.

Något som är dåligt på riktigt är språket.

Vad i hela friden hände vid översättningen och vem stämmer jag?

Jag är medveten om att Dexter knappast kan klassas som finlitteratur, men lite respekt för författaren kan man väl ändå ha. Det känns lite som om förlaget av misstag skickade grovöversättningen till tryck, utan att korrekturläsa den först. Det är fel prepositioner överallt, en del meningar är totalt obegripliga och här och där dyker pinsamma svengelska direktöversättningar upp. ”Skiten slog i taket”, minsann. Är det så man gör Bra Böcker?

(Bytet av översättare mellan böckerna kan vara värt att notera.)

Dearly Devoted Dexter 2005
Översatt av Helena Prytz
Utgiven av Bra Böcker 2010
Betyg: 1/5

Utdrag ur boken: (Ska snart skriva in ett längre utdrag ur boken här så att ni får se hur kasst språket verkligen är.)

På Argasso bokförlag är det sista arbetet på serieklassikern Jane Eyre i full gång nu.

Det är något alldeles extra, det. Lite som första gången en roman blir till film – berättelsen får ett helt nytt medium. Jane Eyre är dessutom som gjord för att bli serie, med sina vackra miljöer, spetsiga dialoger och det underliggande gotiska mysteriet…

Tänkte passa på att bjuda på några teaser-serierutor, så att ni har något att titta på tills albumet kommer ut i december.

Spoilers förekommer ymnigt.

Vänligen observera att ingenting har korrekturlästs ännu, så en del fel kan förekomma. Dessutom har jag klippt och klistrat skamlöst i materialet

Klicka för större bilder.

Jane är ingen vän liten 1800-talstös precis.

Den lilla rebellen skickas till en deprimerande internatskola.
 

Senare ramlar en viss mr Rochester in hennes liv...

Jane imponeras inte speciellt av honom.

(Och varför skulle hon det? Rochester är ett royal asshole.)

Men snart händer mystiska saker.

Vilka hemligheter döljer invånarna på Rochesters herrgård?

BONUS BONUS BONUS BONUS BONUS BONUS BONUS BONUS BONUS BONUS

För vem älskar inte St John och hans, ähm, vinnande personlighet?(Obs! Årets hetaste raggningstips på krogen!)