You are currently browsing the monthly archive for april 2010.

Svensk titel: Metro 2033 – den sista tillflykten
Författare: Dmitrij Gluchovskij
Betyg: 4/5

Under den vecka det tog mig att läsa Metro 2033 har mitt tänkta betyg för boken växlat vilt mellan 2, 3 och 4. Det finns helt enkelt väldigt mycket bra med den här boken, men tyvärr också en hel del skit. Eftersom jag är en sucker för apokalypser (och Östeuropa) blev det till slut en fyra ändå, men bedöm själv vad du skulle ge den:

Låt oss börja med det som är bra: Idéerna och miljöerna. Metro 2033 utspelar sig, såsom titel antyder, i en nära framtid. I denna framtid har vi människor slutligen gått bananas och atombombat sönder planeten och därmed omöjliggjort överlevnad på den strålskadade ytan. De överlevande hittar vi istället nere i Moskvas kärnvapensäkra tunnelbanesystem. Med tiden har denna spillra av mänskligheten anpassat sig till ett liv nere i tunnlarna och olika autonoma ”stater” har uppstått, styrda av allt från kommunister till nazister. (Eller Jehovas vittnen!)

Gillar man apokalypser finns det hur mycket som helst att hämta här; högvis med material att mata sin egen fantasi med. Uppfödning av boskap och odling av svampar och mossor kan bara ta människan så långt – de vet att de en dag kommer att behöva återerövra ytvärlden, eller gå under. Men livet på ytan har gått vidare utan människan, med muterade varelser som bättre klarar de stränga förhållandena. Samtidigt finns det i metrons inre gamla bortglömda tunnlar, där det lever människor som aldrig ens vetat att någon yta finns.

Det stora problemet med Metro 2033 är inte idéerna, utan hur de framställs. Boken känns allt som oftast lite pladdrig och oseriös. Att vår protagonist är en osnuten 20-åring som envisas med att filosofera på en barnunges nivå gör ju inte saken bättre. Att han dessutom ger sig iväg på ett diffust uppdrag som han fått av en okänd man där han måste färdas nästan hela vägen till andra sidan av sin kända värld… Jag köper det inte. Författaren har gjort det alldeles för enkelt för sig själv, som knuffar ut sin huvudperson i ett förutbestämt händelseförlopp på det sättet. Det intrycket förstärks bara av att boken innehåller oräkneliga exempel på deus ex machina. Det spelar ingen roll hur inkompetent huvudpersonen är, han verkar alltid kunna bli räddad i sista sekunden av folk som bara råkade ha vägarna förbi.

Den första 1/4 av boken tyckte jag faktiskt inte var speciellt bra alls. Framåt slutet växer den. Mognar lite, tätnar lite. Men det skulle vara att ljuga att säga att storyn är det som imponerar.

Men riktigt grymma idéer och schyssta miljöbeskrivningar räcker väldigt, väldigt långt. Min gissning är att det kommer att ta lång tid att skaka av sig Metro-tunnlarnas klaustrofobiska mörker…

Dessutom är jag riktigt jävla sugen på att åka till Ryssland nu.

Nu finns BookMooch på svenska: ParsLibris!

För er som inte är bekanta med konceptet är det alltså en sajt där folk byter böcker med varandra.

Du gräver helt enkelt fram alla de böcker du är asless på (från garderoben, under sängen eller var du nu förvarar dem) och lägger upp dem på sajten. Eftersom det alltid finns folk med taskig boksmak kommer någon snart att säga att de vill ha en bok och du skickar den till dem. Hittills har jag blivit av med både Män som hatar kvinnor och Flickan som lekte med elden (hurra!) samt en liten citatbok om rockstjärnor.

I gengäld får du helt gratis välja och vraka bland alla andra användares böcker och ansöka om de böcker du vill ha (och eftersom folk har taskig boksmak… ja, du fattar).

Så var nu en snäll liten bokmal och klicka på länken och bli medlem, så att ännu fler böcker kommer i omlopp!

Hallelujah.

Sedan jag började skriva på WordPress har det kommit till mitt vetande att jag tydligen är sexist*(!). Jag har vid åtminstone två olika tillfället helt enkelt antagit att författaren till en bok är manligt, bara för att namnet inte omedelbart skriker ”kvinna!” för mig. Men ja, Lian Hearn och Pat Barker är kvinnor, dammit, och det borde jag ha vetat. Skämmes ta mig fan.

Nåja. För att vara helt rättvis gick jag faktiskt runt i flera ÅR och trodde att båda i författarparet Margaret Weis och Tracy Hickman var kvinnor. Tji fick jag när Tracy började skriva böcker tillsammans med sin fru!

Frågan är varför författarens kön skulle vara viktigt på något sätt. Jag tycker om Border Crossing på precis samma sätt nu som förr, och det gör bara lite, lite ont att söta lilla Tracy nu är en skäggig gubbe… Med det sagt lovar jag ändå att bli bättre på att kolla upp könet på de stackars författarna, innan jag skriver ”han” eller ”hon”!

* Intressant iakttagelse: Ordet ”sexist” finns inte i WordPress automatiska ordlista. De tyckte att jag skulle byta till ”sexig”. Man tackar, man tackar.

Boktitel: Dawnthief
Författare: James Barclay
Serie: Chronicles of the Raven (nr. 1 av 3)
Betyg: 4/5

 

”Dawnthief”. Smaka på namnet. Dawnthief.

Fantasy borde vara som den här boken lite oftare. Huvudkaraktärer som helt oväntat dör på icke-hjältemässiga sätt, till exempel. Och gärna att man inte har en aning om ens huvudkaraktärernas motiv, någonsin.

I Dawnthief berättar ingen för läsaren vad karaktärerna tänker – ofta får man vänta och se och helt enkelt bedöma dem efter vilka handlingar de utför. Ett överraskande effektivt (för att inte tala om ovanligt) knep, som gör att man både är mer misstänksam mot karaktärerna och tycker mer om dem. Dessutom innehåller boken det mest lysande användandet av en familjär som jag varit med om.

Men eftersom det här är Barclays debutroman har tyvärr ett par nybörjarfel smugit sig in också… En mycket irriterande grej han gör är att han ö v e r f ö r k l a r a r allt. Med resultatet att en av personerna i hans äventyrargrupp tycks vara helt dum i huvudet. Helt tiden frågar han ”va? vad hände nu? vad är det för stad? men hur funkar magi? vadå andra dimensioner? men hallå, av någon konstig anledning har jag aldrig hört talas om den sammanslutningen… snabbt! ge mig en sida trist monolog där du berättar för mig exakt vad de står för!” Och det värsta är att ungefär 90% av gångerna har man som läsare redan listat ut svaret.

Och så är det ett jävla tjat om The Ravens och brödraskap hit och dit. Suck.

Men ja. Det är en bra bok, och för nu får den en fyra. Jag håller tummarna inför nästa bok i serien.

Boktitel: InterWorld
Författare: Neil Gaiman & Michael Reaves
Betyg: 2/5

Helt ok fantasy/sci fi, får man väl säga. Gullig tanke med att ”samma” person från hundratals olika parallellvärdar måste hjälpas åt att rädda världen.

I en annan dimension är InterWorld säkert mer än bara helt okej.

Boktitel: Doktor Glas
Författare: Hjalmar Söderberg
Betyg: 3/5

Doktor Glas är en riktigt häftig bok. Skriven som den är precis i början av 1900-talet hanterar den kontroversiella ämnen som otrohet, dödshjälp och abort – alla ämnen som är aktuella än i dag. Denär skriven som en dagbok av huvudpersonen Doktor Glas, där han luftar tankar han inte vågar diskutera med andra. Är det till exempel okej att döda en människa för att rädda en annan?

Jag har hört många som läst Doktor Glas som förfasar sig över doktorns tankar. Uttryck som ”moraliskt korrupt” brukar dyka upp i diskussioner kring boken. Vilket jag faktiskt har lite svårt att förstå.

Vadå moraliskt korrupt? För att han önskar att abort vore lagligt? För att han blir beklämd över att tvingas hålla vid liv personer som bönar och ber om att få dö? Så skulle nog de flesta känna sig i den positionen. Och det är faktiskt en sak att tänka något, och en helt annan sak att agera ut tanken. Så det är bannemig inget större fel på doktorns moral.

Med det sagt har han ju en hel del konstiga tankar för sig också. Han tycks dras med både depression och vaneföreställningar och allting eskalerar förstås under bokens gång, då han ställs inför svåra val av just den moraliska sorten. Första halvan av boken är stark – den andra halvan är fylld av lite för mycket resonerande och samvetskval för att det ska kännas riktigt spännande.

Titel: Assassin’s Apprentice
Svensk titel: Mördarens lärling
Författare: Robin Hobb
Serie: Farseer trilogy/Berättelsen om fjärrskådarna (nr 1 av 3)
Betyg: 5/5

Jag har velat läsa Robin Hobb i ÅR. Det tog ett tag att få tummen ur, men sedan ett efterlängtat besök på hufvudstadens SF-bokhandel är jag nu stolt ägare till min första Hobb-bok.

Och så bra den var sen! Jag var andäktigt imponerad redan efter första sidan.

Varför? Av alla anledningar.

Assassin’s Apprentice handlar om lille Fitz, den blivande kungens oäkta (men enda) barn. Hans blotta existens ställer till med kris i hela kungariket och eftersom det är oklart vem som borde uppfostra pojken blir hans uppväxt en skön mix av en stallpojkes och en prins. En del anser att det är viktigt att gå i allians med den sexårige pojken, medan andra är mer intresserade av att röja honom ur vägen… Hobb tar sig god tid med karaktären och låter hela hans uppväxt spela roll, vare sig han är sex, femton eller något däremellan.

Bäst är att Hobb aldrig tycks känna något behov av att skriva en på näsan. Hon förklarar aldrig för mycket. Det är snarare tvärt om. Man känner hur hon håller tillbaka med högvis av intressant information om sin värld. Långt efter att jag lagt ifrån mig boken för natten ligger jag vaken och funderar över olika formuleringar som k a n ha innehållit ledtrådar.

Aldrig har jag varit mer nyfiken på en fantasyvärld. Eller på tvåan i en trilogi.

Albumtitel: The Walking Dead
Författare: Robert Kirkman
Illustratörer: Tony Moore & Charlie Adlard
Betyg: 4/5

Är för tillfället på tidning 60-eller-så och tänkte att det nog är dags att pusha lite för den här serien, eftersom den är bra.

I The Walking Dead får vi följa en blandad grupp människor som slagit sig ihop för att kunna överleva i en värld full av zombier. Tyvärr för dem visar det sig att människor är minst lika farliga som zombier är, och bra mycket mer skrämmande.

Kirkman leverarar vad som känns som en trovärdig vision av hur människor – från småbarn till gamlingar – skulle reagera om en zombieepidemi slog ut samhället från under deras fötter. Illustrationerna fungerar bra under både Moore och Adlard, trots deras olika stilar, och zombierna är ursnygga.

Det är också snack om att The Walking Dead ska bli en TV-serie.

Boktitel: The Rules of Attraction
Författare: Bret Easton Ellis
Betyg: 4/5

Past perfect. Present tense. Future uncertain.” Det var taglinen för filmen som baserades på boken. I övrigt är boken sjukt mycket bättre än filmen. Filmen har nämligen reducerats till ett töntigt tonårsdrama, medan boken är både välskriven och intressant.

Att den är välskriven är väl något av en över/underdrift. Den är smart skriven. Huvudpersonerna går på collage i USA och precis allt de tänker återges i löpande text – ibland långa raddor av meningslös självupptagenhet, ibland oväntat skarpa livsinsikter.

En sak är i alla fall säker; om du visste vad personer runt omkring dig tänkte hela tiden så skulle du förakta dem – och föraktar är precis vad du gör alla karaktärer i boken. Ett citat från boken som skulle kunna summera den är: ”Our lives are not all interconnected. That theory is a crock. Some people truly do not need to be here.” Nej, det är inte en uppmuntrande bok. Men skrattar gör man ändå, på bittraste möjliga sätt.

Patrick Bateman från American Psycho gästspelar förresten lite; hans lillebror är nämligen en av huvudpersonerna.

Boktitel: Stardust
Svensk titel: Stjärnstoft
Författare: Neil Gaiman
Betyg: 4/5

Stardust är ett 200-sidigt litet guldkorn i bokvärlden.

Allt börjar i den lilla staden Wall i England, där invånarna i generationer vakat över den mur som gett staden dess namn. Vad som finns på andra sidan? Nädu, sånt pratar man inte om. En dag smiter en ung man igenom för en dag, och nio månader senare hittar han en bebis på sitt trappsteg. När den lilla pojken växt upp och ser en stjärna falla bakom muren följer han i sin faders fotspår… men får, milt sagt, vara med om mer.

Stardust är barnfantasy och den är vuxenfantasy, på en och samma gång. Det kryllar av tomtar, enhörningar och älvor, men likväl finns det sexscener och begär och onda karaktärerna som klyver små söta djur med köttyxor. Det är en medveten parodi och en medveten hyllning till klichéfantasy — sekunden du börjar känna igen dig och tror att du vet vad som ska hända härnäst… har du fel. Riktigt smart skriven, och den första boken av Gaiman som jag verkligen kan säga att jag älskade förbehållslöst.

Filmen är förresten hur mysig som helst den med.

On another note! Stardust innehöll en scen som jag inte kunde låta bli att koppla till en bok som heter Stormchaser (författare: Paul Stewart och Chris Riddell). Stormchaser går ut på att huvudpersonen är ombord på ett flygande piratskepp som jagar stormar för att utvinna energi ur blixtarna. I Stardust träffar huvudpersonen ett gäng pirater på ett flygande skepp och jagar stormar med dem för att utvinna energi ur blixtarna. (Stormchaser skrevs senare av de två böckerna).

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3