Originaltitel: The Graveyard Book
Svensk titel: Kyrkogårdsboken
Författare: Neil Gaiman
Betyg: 3/5

Kyrkogårdsboken börjar ganska brutalt med att en liten engelsk pojkes familj blir mördad. Den knappt 1½-årige pojken kommer däremot undan, för han blir nyfiken på den öppna dörren och tultar ut i natten, rakt in på en kyrkogård. Där blir han adopterad av ett dött gammalt par och får växa upp på kyrkogården bland alla spöken (folk gillar att dra paralleller mellan Kyrkogårdsboken och Djungelboken).

Det är ett privilegium att få läsa Kyrkogårdsboken, av tre anledningar:

  1. Karaktärerna. Folk har begravts på bokens kyrkogård sedan kelternas tidsera. Med andra ord har Gaiman kunnat utnyttja hela Englands historia i sitt persongalleri, vilket leder till en hel del roliga detaljer. Sen dyker det förstås upp läskiga monster, och de är verkligen underbart anskrämliga, med sin förkärlek till att sörpla upp kroppsvätskorna ur gamla kistor.
  2. Språket. Hela vägen igenom är språket väldigt lekfullt. Gaiman ägnar sig åt olika ordlekar och drar sig inte för att introducera nya spökkaraktärer genom att berätta vad som står på deras gravstenar.
  3. Illustrationerna. Att Dave McKean har illustrerat hela boken gör den knappast sämre. Bilderna bidrar med mycket känsla och får till och med min billiga, häftade pocketbok att kännas lite lyxig.