Titel: Revolutionary Road
Författare: Richard Yates
Betyg: 3/5

 

Revolutionary Road är namnet på den gata där våra huvudpersoner bor – tillsammans med sina barn, diverse jobbiga grannar och en trädgård som av någon anledning måste tas hand om. Båda är extremt missnöjda med sitt villaförotsliv och anser någonstans att det är den andres fel.

Boken riktigt osar ångest och ouppfyllda drömmar. Det är en delikat framskriven livsleda som genomsyrar romanen och du blir garanterat en olyckligare människa av att läsa den.

Däremot får du dig en riktig läsupplevelse. Det här är bra skit. Jag önskar att jag hade läst den på engelska, för den är full av tidsenliga uttryck (”fräck” och ”rar” säger de på svenska).

Ju längre man läser desto klarare står det: alla deras ”problem” skulle kunna lösas med bättre kommunikation. Av bättre människor. Av människor som inte levde i femtiotalets mellanting mellan jämställdhet och sexism. Med jämställdheten i sikte, men det förödande kravet på starka, tappra män.

Originaltitel: The Bell Jar
Svensk titel: Glaskupan
Författare: Sylvia Plath
Betyg: 4/5

 

Återigen femtiotal. Återigen ångest och misär. Men låt inte det avskräcka dig, för självklart är den hur bra som helst.

Huvudpersonen Esther är ung, vacker och intelligent. Till och med utvald. Men hon är djupt olycklig. Hon ser ingen mening med sin framtid eftersom hon saknar viljan att göra någonting över huvud taget. Varför anstränga sig när ingenting är värt någonting?

I The Bell Jar har Plath fångat existentiell ångest när den är som allra värst. Det är ofta jobbigt enkelt att känna igen sig i Esthers misär. Till och med när hon blir inskriven på psykhem (oh! skildringen av ett psykhem på 50-talet!) framstår hon som den enda vettiga personen i existens.

Det är inte konstigt att Plath lyckas bra med sin skildring av depression efter hon själv var djupt olycklig. Faktum är att boken är halvt om halvt självbiografisk. En månad efter att The Bell Jar publicerades tog hon livet av sig.

Ja fy fan för femtiotalet.