Boktitel: Dawnthief
Författare: James Barclay
Serie: Chronicles of the Raven (nr. 1 av 3)
Betyg: 4/5

 

”Dawnthief”. Smaka på namnet. Dawnthief.

Fantasy borde vara som den här boken lite oftare. Huvudkaraktärer som helt oväntat dör på icke-hjältemässiga sätt, till exempel. Och gärna att man inte har en aning om ens huvudkaraktärernas motiv, någonsin.

I Dawnthief berättar ingen för läsaren vad karaktärerna tänker – ofta får man vänta och se och helt enkelt bedöma dem efter vilka handlingar de utför. Ett överraskande effektivt (för att inte tala om ovanligt) knep, som gör att man både är mer misstänksam mot karaktärerna och tycker mer om dem. Dessutom innehåller boken det mest lysande användandet av en familjär som jag varit med om.

Men eftersom det här är Barclays debutroman har tyvärr ett par nybörjarfel smugit sig in också… En mycket irriterande grej han gör är att han ö v e r f ö r k l a r a r allt. Med resultatet att en av personerna i hans äventyrargrupp tycks vara helt dum i huvudet. Helt tiden frågar han ”va? vad hände nu? vad är det för stad? men hur funkar magi? vadå andra dimensioner? men hallå, av någon konstig anledning har jag aldrig hört talas om den sammanslutningen… snabbt! ge mig en sida trist monolog där du berättar för mig exakt vad de står för!” Och det värsta är att ungefär 90% av gångerna har man som läsare redan listat ut svaret.

Och så är det ett jävla tjat om The Ravens och brödraskap hit och dit. Suck.

Men ja. Det är en bra bok, och för nu får den en fyra. Jag håller tummarna inför nästa bok i serien.