Svensk titel: Metro 2033 – den sista tillflykten
Författare: Dmitrij Gluchovskij
Betyg: 4/5

Under den vecka det tog mig att läsa Metro 2033 har mitt tänkta betyg för boken växlat vilt mellan 2, 3 och 4. Det finns helt enkelt väldigt mycket bra med den här boken, men tyvärr också en hel del skit. Eftersom jag är en sucker för apokalypser (och Östeuropa) blev det till slut en fyra ändå, men bedöm själv vad du skulle ge den:

Låt oss börja med det som är bra: Idéerna och miljöerna. Metro 2033 utspelar sig, såsom titel antyder, i en nära framtid. I denna framtid har vi människor slutligen gått bananas och atombombat sönder planeten och därmed omöjliggjort överlevnad på den strålskadade ytan. De överlevande hittar vi istället nere i Moskvas kärnvapensäkra tunnelbanesystem. Med tiden har denna spillra av mänskligheten anpassat sig till ett liv nere i tunnlarna och olika autonoma ”stater” har uppstått, styrda av allt från kommunister till nazister. (Eller Jehovas vittnen!)

Gillar man apokalypser finns det hur mycket som helst att hämta här; högvis med material att mata sin egen fantasi med. Uppfödning av boskap och odling av svampar och mossor kan bara ta människan så långt – de vet att de en dag kommer att behöva återerövra ytvärlden, eller gå under. Men livet på ytan har gått vidare utan människan, med muterade varelser som bättre klarar de stränga förhållandena. Samtidigt finns det i metrons inre gamla bortglömda tunnlar, där det lever människor som aldrig ens vetat att någon yta finns.

Det stora problemet med Metro 2033 är inte idéerna, utan hur de framställs. Boken känns allt som oftast lite pladdrig och oseriös. Att vår protagonist är en osnuten 20-åring som envisas med att filosofera på en barnunges nivå gör ju inte saken bättre. Att han dessutom ger sig iväg på ett diffust uppdrag som han fått av en okänd man där han måste färdas nästan hela vägen till andra sidan av sin kända värld… Jag köper det inte. Författaren har gjort det alldeles för enkelt för sig själv, som knuffar ut sin huvudperson i ett förutbestämt händelseförlopp på det sättet. Det intrycket förstärks bara av att boken innehåller oräkneliga exempel på deus ex machina. Det spelar ingen roll hur inkompetent huvudpersonen är, han verkar alltid kunna bli räddad i sista sekunden av folk som bara råkade ha vägarna förbi.

Den första 1/4 av boken tyckte jag faktiskt inte var speciellt bra alls. Framåt slutet växer den. Mognar lite, tätnar lite. Men det skulle vara att ljuga att säga att storyn är det som imponerar.

Men riktigt grymma idéer och schyssta miljöbeskrivningar räcker väldigt, väldigt långt. Min gissning är att det kommer att ta lång tid att skaka av sig Metro-tunnlarnas klaustrofobiska mörker…

Dessutom är jag riktigt jävla sugen på att åka till Ryssland nu.