You are currently browsing the monthly archive for maj 2010.

B-uppsatsen är klar och utskriven!

Vädret är regnigt och eländigt och ger mig en god anledning till att stanna inne och spela dataspel och läsa hela dagen!

Ikväll ska det grillas goda grejer och tittas på konstiga européer på teve!

Hurra hurra hurra!

Annonser

Mina första böcker från ParsLibris har anlänt!

Ett öga rött är redan utläst – positiv recension kommer någon gång snart. King-böckerna kommer tyvärr att få vänta på att jag ska bli klar med min b-uppsats (knappt en veckas arbete kvar nu! shit!). Border Crossing har jag ju redan läst; den beställde jag mest för att jag tänkte den kunde vara trevlig att få ha i bokhyllan. Chick lit-boken? Inplanerad som sommarläsning nere i Spanien.

Mitt nya kvällsnöje är att plöja mig igenom en två-tre noveller sisådär av H.P. Lovecraft. Att köpa Necronomicon* var utan tvivel en mycket bra idé. (Dessutom kostade den bara 164 kr på Adlibris. Fast jag ångrar lite nu att jag inte köpte den dyrare, inbundna utgåvan).

Jag kommer definitivt inte att recensera novellerna individuellt (i så fall hade det blivit 37 recensioner och jag hade blivit känd som ”Lovecraft-bloggaren”) så det blir väl någon typ av sammanfattning av samlingsvolymen istället. När jag läst ut den om ett par hundra år.

En Lovecraft-dikt, så länge!:

Night Gaunts

Out of what crypt they crawl, I cannot tell,
But every night I see the rubbery things,
Black, horned, and slender, with membranous wings,
They come in legions on the north wind’s swell
With obscene clutch that titillates and stings,
Snatching me off on monstrous voyagings
To grey worlds hidden deep in nightmare’s well.

Over the jagged peaks of Thok they sweep,
Heedless of all the cries I try to make,
And down the nether pits to that foul lake
Where the puffed shoggoths splash in doubtful sleep.
But ho! If only they would make some sound,
Or wear a face where faces should be found!


*Necronomicon: The Best Weird Tales of H.P. Lovecraft: Commemorative Edition.

Titel: Översättarens anmärkningar: Dagbok från arbetet med Ringarnas herre
Författare: Erik Andersson
Betyg: 5/5

 

Jag har precis påbörjat arbetet med min b-uppsats i svenska, som kommer att handla om ortnamn i skönlitterär översättning. Uppsatsen kommer att bygga kring Tolkiens The Lord of the Rings och de två svenska översättningarna som finns.

Just namnen (på både personer och platser) i bokserien har ju varit ett väldigt kontroversiellt ämne, speciellt nu i och med Erik Anderssons nyöversättning, där han ändrat många av de namn vi  sedan 50 år vant oss vid (Bagger blir Secker, Vattnadal blir Riftedal osv). Som hjälp i mitt uppsatsskrivande använder jag mig av Översättarens anmärkningar, som är Anderssons egen dagbok om hur hans tankar gick från och med att han fick det digra arbetet till och med att det avslutades.

Det här är något av det mest intressanta jag läst, översättarnörd som jag är. Andersson berättar bland annat om hur han fått hjälp av flertalet inbitna tolkienister och de ändlösa detaljdiskussionerna detta ledde till – diskussioner på flera hundra sidor som handlade om till exempel vad diverse hobbitsläkten borde heta.

Men det är inte främst Tolkiens verk Översättarens anmärkningar handlar om, utan översättarens roll i stort. Anderssons tankar om översättarens slitsamma arbete är fascinerande att följa och han skriver med en stor självdistans och humor. Extra roligt blir det när han hyr in Anna från ManPower som hjälp – då blir skillnaden mellan en riktig översättare och medelsvensson ruskigt tydlig.

En annan underhållande passage är när Andersson under täckmantel ger sig in i en diskussion på ett svenskt Tolkienforum, och där får höra att han nog inte riktigt förstår enligt vilka principer Erik Andersson arbetar.

För alla som är intresserade av antingen Ring-trilogin eller översättning (eller båda) rekommenderar jag varmt den här fina lilla boken. Översättare är vanligtvis osynliga. Det är spännande med en som tar plats.

Titel: Toffs bok: med kommentarer av Muham Bentson
Författare: Kalle Dixelius
Betyg: 3/5

Det första kapitlet i Toffs bok är ett rent och skärt mästerverk.

Handlingen tar plats i ett framtida, dystopiskt Stockholm, där människorna har övergivit och glömt bort allt vad teknologi heter. Det är förbjudet att läsa och skriva och för de flesta innebär det nya samhället hårt kroppsarbete, fylla och prostitution.

Det går inte att komma ifrån att det är fruktansvärt underhållande att läsa om Stockholm på det här sättet. Rester av det gamla samhället finns kvar i namn som ”Tantlunden” och i muntliga berättelser om ”Ringen” eller ”Lok och Leja” (”Lok blev så jävla sned!”) Jag skrattade med Dixelius hela vägen igenom det första kapitlet.

Sedan blir boken tyvärr ganska tjatig. Den är inte tillräckligt intressant eller tillräckligt bra skriven och gör man misstaget att tänka upptäcker man snart oförlåtliga luckor i logiken. Boken återhämtar sig framåt slutet, där Dixelius ägnar sig åt en inte alls diskret samhällskritik som ändå är rätt underhållande. Man skulle kunna sammanfatta det som att Toffs bok är som bäst när den är rolig, men lite onödig när den tar sig själv på allvar.

(Sen får gärna också den påhittade historikern Muham Bentson hålla käften – han personifierar begreppet onödig utfyllnad.)

En lustig sak med Toffs bok är namnen som framtidssvenskarna har. Varför heter de Toff och Tompy? Famsa? Vilket hjärnsläpp gjorde att alla föräldrar började föredra hobnamn på sina barn? Jag kan inte hjälpa att jag ser små hober framför mig, som skuttar runt där i dystopi-Stockholm. Vet inte riktigt om det var den bilden Dixelius ville förmedla.

Hur som helst är det här en klart läsvärd bok som inte liknar någonting annat. En helt unik upplevelse. Att den dessutom är skriven av något så ovanligt som en snygg författare får ses som en liten bonus.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3