Titel: Toffs bok: med kommentarer av Muham Bentson
Författare: Kalle Dixelius
Betyg: 3/5

Det första kapitlet i Toffs bok är ett rent och skärt mästerverk.

Handlingen tar plats i ett framtida, dystopiskt Stockholm, där människorna har övergivit och glömt bort allt vad teknologi heter. Det är förbjudet att läsa och skriva och för de flesta innebär det nya samhället hårt kroppsarbete, fylla och prostitution.

Det går inte att komma ifrån att det är fruktansvärt underhållande att läsa om Stockholm på det här sättet. Rester av det gamla samhället finns kvar i namn som ”Tantlunden” och i muntliga berättelser om ”Ringen” eller ”Lok och Leja” (”Lok blev så jävla sned!”) Jag skrattade med Dixelius hela vägen igenom det första kapitlet.

Sedan blir boken tyvärr ganska tjatig. Den är inte tillräckligt intressant eller tillräckligt bra skriven och gör man misstaget att tänka upptäcker man snart oförlåtliga luckor i logiken. Boken återhämtar sig framåt slutet, där Dixelius ägnar sig åt en inte alls diskret samhällskritik som ändå är rätt underhållande. Man skulle kunna sammanfatta det som att Toffs bok är som bäst när den är rolig, men lite onödig när den tar sig själv på allvar.

(Sen får gärna också den påhittade historikern Muham Bentson hålla käften – han personifierar begreppet onödig utfyllnad.)

En lustig sak med Toffs bok är namnen som framtidssvenskarna har. Varför heter de Toff och Tompy? Famsa? Vilket hjärnsläpp gjorde att alla föräldrar började föredra hobnamn på sina barn? Jag kan inte hjälpa att jag ser små hober framför mig, som skuttar runt där i dystopi-Stockholm. Vet inte riktigt om det var den bilden Dixelius ville förmedla.

Hur som helst är det här en klart läsvärd bok som inte liknar någonting annat. En helt unik upplevelse. Att den dessutom är skriven av något så ovanligt som en snygg författare får ses som en liten bonus.