You are currently browsing the monthly archive for juni 2010.

Det finns en sak som jag aldrig någonsin förstått varför vissa författare gör. Och som jag allt som oftast irriterar ihjäl mig på.

Jag pratar förstås om återberättandet – eller flashbacks, recaps eller vilket engelskt ord man nu vill använda. När författaren av någon anledning väljer att upprepa något som redan har hänt, som man redan har läst.

Två illustrerande skräckexempel:

  1. Oberons hand av Roger Zelazny, den fjärde boken i en serie på fem. De första femtio (50!) sidorna i boken ägnas i stor detalj åt vad som hände i de andra tre. Boken är 211 sidor lång… Vad värre är händer det andra saker under tiden. Asviktiga saker. Huvudpersonen upptäcker nämligen en så revolutionerande grej att hela hans världsbild måste förändras. Och vad gör han? Grubblar över vad han gjorde i första boken…
  2. Dubbla lojaliteter av Elizabeth Moon, som jag faktiskt redan spytt lite galla över (här). Boken är del två i en trilogi och Moon gör en stor affär av att hela, hela, HELA tiden referera till den första boken. På största allvar känns det som om halva boken består av vad som hände i den första, i flashback efter flashback. JAG VET VAD SOM HÄNDE I FÖRSTA BOKEN, JAG LÄSTE DEN. Vill man skrika.

Nu är ju Zelazny och Moon på intet sätt dåliga författare, de har skrivit riktigt bra saker som massvis med människor älskar. Samma sak med Robin Hobb förresten, som var den senaste författare jag läste som skrev lite för mycket om det förflutna.

Så vad får till och med bra författare att upprepa och upprepa saker läsaren redan borde veta? Är de rädda att vi har dåligt minne? Underskattas vår förmåga att dra egna slutsatser? Minns författarna själva inte vad som hänt och behöver friska upp minnet? Inbillar de sig att boken ska gå att läsas fristående från resten av serien? …Eller är det här något som folk i allmänhet uppskattar och som det bara är jag som inte förstår mig på?

Titel: Lilla stjärna
Författare: John Ajvide Lindqvist
Betyg: 4/5

Lennart och Laila är två föredetta svensktoppstjärnor, som numera är väldigt misslyckade. Deras enda barn Jerry blev kriminell, Laila har blivit fet och Lennart slår henne av gammal vana. Men så händer det som för alltid förändrar deras liv. När Lennart är ute i skogen för att plocka svamp hittar han istället ett spädbarn nedgrävt i en plastpåse. När han plockar upp flickan ger hon ifrån sig ett ljud, som Lennarts vana musiköra känner igen som en ren sinuston – ett omöjligt ljud ur ett litet barn. Han tar hem flickan, som snart visar sig ha en stor musikalisk talang som både han och Laila drillar henne i. De bestämmer sig för att gömma henne i källaren, så att ingen ska kunna ta henne ifrån dem.

Någonting underligt med barnet är det dock. Förutom att hon då och då sjunger är hon nästan helt tyst, gråter aldrig eller har andra småbarnsljud för sig. Dessutom är det som om hon ständigt letar efter någonting – hon kan spendera timmar med att gå runt i källarutrymmet och titta bakom garderoben, i alla lådor, under sängen… runt, runt. Och inte blir hon mindre besynnerlig av de lögner hennes adoptivföräldrar tutar i henne, för att hålla henne kvar i källaren.

Lilla stjärna är en obehaglig bok. Sin vana trogen för Lindqvist in skräcken i de mest vardagliga och idylliska av svenska miljöer och visar hur lätt allting kan slå över till en mardröm. Han beskriver träffande känslor av utanförskap. Boken rymmer nämligen en andra huvudperson också, Teresa, som jag tycker är ruskigt bra beskriven. Hon är till att börja med är en helt vanlig tjej, om än inte så social, men på grund av mobbning fjärmar hon sig allt mer från omvärlden, till sina handfallna föräldrars stora förskräckelse. För den som någonsin upplevt utanförskap blir Teresas berättelse extra obehagligt, då det går att känna igen sig i många tankar flickan tänker medan det går utför. Om flickan från skogen är överjordiskt underlig är Teresa skrämmande vardaglig.

Däremot är boken är inte helt klockren. Skräcken, som är det bästa, ebbar av framåt andra halvan av boken och får den att kännas lite lång. Det är synd, för början av boken fick mig att rysa och mitt hjärta att klappa och det är utan tvivel den bästa början på en bok jag någonsin läst. Det kan inte förtydligas nog. Jag är nu på god väg att utveckla en ohälsosam idoldyrkan av Lindqvist.

Serie: The Farseer Trilogy (Berättelsen om fjärrskådarna)
Titlar: Assassin’s Apprantice, Royal Assassin, Assassin’s Quest
Svenska titlar: Mördarens lärling, Vargbroder, Mördarens jakt del 1, Mördarens jakt del 2
Författare: Robin Hobb
Betyg: 4/5

 

I kungariket The Six Duchies har det rått fred länge. Så länge att när skepp plötsligt dyker upp utanför dess kuster och börjar anfalla städerna har folket inte mycket att sätta emot; de flesta är ju bönder och köpmän utan någon som helst erfarenhet av att slåss. Mitt i detta växer pojken Fitz upp, den blivande kungens oäkting. Det blir en hård uppväxt för den lilla pojken som alla vill utnyttja och han hinner bli uppfostrad till både stalldräng och prins såväl som till lönnmördare. Det kommer att visa sig att han är en katalysator; att hans blotta närvaro påverkar händelseförvecklingen i kungariket, på gott och ont.

Farseer-trilogin är ett gediget verk av väldigt bra fantasy. Både de två första böckerna når lätt upp till en femma i betyg. Språket är tajt och Hobbs värld känns stor, genomarbetad och mycket intressant.

Tredje boken föll mig inte riktigt lika mycket i smaken som de andra två. Den är fortfarande bra, men det var lite för mycket fläng hit och dit, lite för mycket upprepning. Och i förhållande till de andra två böckerna, lite för mycket high fantasy (jämför framsidorna så förstår du skillnaden). I tredje boken spelar telepatiska förmågor en väldigt, väldigt stor roll och det blir snabbt tröttsamt att läsa om hur de spionerar på varandras tankar och sliter för att inte själva påverkas av telepatins krafter – kan det inte hända nåt istället? Hobb börjar dessutom i tredje boken att återberätta en del saker. Huvudpersonen sitter och tänker långt om länge på saker som hände i den första eller andra boken. Och vad som stod i dem vet jag ju redan.

Imponerande är världen och alla genomarbetade karaktärer, något av en besvikelse är slutet.

Titel: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
Författare: Jonas Jonasson
Betyg: 3/5

 

Hundraåringen Allan Karlsson ledsnar på ålderdomshemmet (där det är förbjudet att ta sig en sup!) och drar helt enkelt därifrån. Det blir förstås stor uppståndelse och snart blir Allan jagad land och rike runt, inte bara av polisen utan också av en kriminell liga som han råkat sno 50 miljoner kronor i knarkpengar för. Under sin galna flykt stöter han på flera andra osannolika men sköna karaktärer som hjälper till. Kapitlen om Allans flykt från ålderdomshemmet varvas med kapitel om hans levnadshistoria, som minst sagt är en skröna värdig vilken levnadsglad hundraåring som helst.

Hela boken är skönt galen och skruvad. Samtidigt fungerar hundraåringens levnadshistoria som en slags historielektion om 1900-talet. Allan är med under spanska inbördeskriget; han hjälper till att uppfinna atombomben; han tröstar en förtvivlad, elvaårig Kim Jong Il; han spenderar fem år i Gulag; han får en semesterresa betald av Mao Tse Tung. Och allt utan att han själv bryr sig ett smack om politik.

Ofta kan man inte göra annat än att bara skaka på huvudet och le åt alla konstiga förvecklingar berättelsen tar sig. Boken genomsyras av en stark livsglädje som gör det lätt att tro på den gamla klyschan om att ingenting är omöjligt. En perfekt bok för sådana dagar då man bara vill svepas med, vara nöjd och inte tänka på speciellt allvarliga saker (nej, varken mord eller atombomber är speciellt allvarligt beskrivna).

Varför skrivs det inte fler böcker om gamla människor, förresten? Skrivs det fler böcker om gamla människor? Någon som har ett boktips?

Titel: Ett öga rött
Författare: Jonas Hassen Khemiri
Betyg: 5/5

 

Halim har flyttat med sin pappa från invandrartäta Skärholmen till Södermalm. Svenne-Södermalm. Pappan hade väl någon baktanke om att det skulle vara en bättre miljö för sonen att växa upp i, men Halims syn på det hela är en annan. När de svenska politikerna börjar snacka om att alla invandrare måste integreras, Halims modermålsundervisning läggs ned och till och med hans egen pappa har gått och blivit svenne, då börjar Halim att skriva dagbok. Och vilken dagbok sen! I Ett öga rött får vi följa hans tysta, något missriktade tonårskamp för att få behålla det som är hans bakgrund.

Halim påminner mig lite om en kille vi hade i klassen när jag själv gick i högstadiet. En kille jag tyckte var… jobbig. Han gick alltid runt och bråkade med till synes slumpmässigt valda människor och var allmänt dryg och destruktiv. Jag spenderade halva högstadiet med att önska att han skulle byta skola så att jag slapp honom. Andra halvan av högstadiet behövde jag inte önska länge, för då blev han förflyttad till en annan skola.

Huvudpersonen i Ett öga rött hade jag antagligen också ogillat, i verkligheten. Men, för att citera min sambo: ”Huvudpersonen är ju urmysig! Visst älskar man honom!?” Och det gör man. Han är en liten skitunge, men man kan inte göra annat än att stå på hans sida, eftersom man förstår precis varför han beter sig som han gör. Man förstår honom faktiskt till den grad där man ibland börjar tycka att alla andra gör fel.

Det är en cool grej med Ett öga rött. Att jag – genomsvensk, tjej, universitets-student – kan få en så djup förståelse för en påhittad invandrarkille som går på högstadiet. Att jag kan sitta och heja på honom när han köper en turban, att jag kan bli (mer) förbannad över svensk invandringspolitik… att jag kan se allt med nya ögon!

Böcker som får en att tänka till är alltid bra och när tankarna dessutom levereras på ett träffsäkert och underhållande sätt blir det full pott.  Boken är förvisso sju år gammal vid det här laget, men minst lika högaktuell fortfarande som när den gavs ut. Den är dessutom skriven på invandrarsvenska, vilket – när man har vant sig – är helt underbart att läsa. Om jag har fler positiva saker att säga? Jo, pocketutgåvan är jävligt snygg också. Lätt värd de 39 kronorna Adlibris ber om. Varmt rekommenderad.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3