Titel: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
Författare: Jonas Jonasson
Betyg: 3/5

 

Hundraåringen Allan Karlsson ledsnar på ålderdomshemmet (där det är förbjudet att ta sig en sup!) och drar helt enkelt därifrån. Det blir förstås stor uppståndelse och snart blir Allan jagad land och rike runt, inte bara av polisen utan också av en kriminell liga som han råkat sno 50 miljoner kronor i knarkpengar för. Under sin galna flykt stöter han på flera andra osannolika men sköna karaktärer som hjälper till. Kapitlen om Allans flykt från ålderdomshemmet varvas med kapitel om hans levnadshistoria, som minst sagt är en skröna värdig vilken levnadsglad hundraåring som helst.

Hela boken är skönt galen och skruvad. Samtidigt fungerar hundraåringens levnadshistoria som en slags historielektion om 1900-talet. Allan är med under spanska inbördeskriget; han hjälper till att uppfinna atombomben; han tröstar en förtvivlad, elvaårig Kim Jong Il; han spenderar fem år i Gulag; han får en semesterresa betald av Mao Tse Tung. Och allt utan att han själv bryr sig ett smack om politik.

Ofta kan man inte göra annat än att bara skaka på huvudet och le åt alla konstiga förvecklingar berättelsen tar sig. Boken genomsyras av en stark livsglädje som gör det lätt att tro på den gamla klyschan om att ingenting är omöjligt. En perfekt bok för sådana dagar då man bara vill svepas med, vara nöjd och inte tänka på speciellt allvarliga saker (nej, varken mord eller atombomber är speciellt allvarligt beskrivna).

Varför skrivs det inte fler böcker om gamla människor, förresten? Skrivs det fler böcker om gamla människor? Någon som har ett boktips?