
Lennart och Laila är två föredetta svensktoppstjärnor, som numera är väldigt misslyckade. Deras enda barn Jerry blev kriminell, Laila har blivit fet och Lennart slår henne av gammal vana. Men så händer det som för alltid förändrar deras liv. När Lennart är ute i skogen för att plocka svamp hittar han istället ett spädbarn nedgrävt i en plastpåse. När han plockar upp flickan ger hon ifrån sig ett ljud, som Lennarts vana musiköra känner igen som en ren sinuston – ett omöjligt ljud ur ett litet barn. Han tar hem flickan, som snart visar sig ha en stor musikalisk talang som både han och Laila drillar henne i. De bestämmer sig för att gömma henne i källaren, så att ingen ska kunna ta henne ifrån dem.
Någonting underligt med barnet är det dock. Förutom att hon då och då sjunger är hon nästan helt tyst, gråter aldrig eller har andra småbarnsljud för sig. Dessutom är det som om hon ständigt letar efter någonting – hon kan spendera timmar med att gå runt i källarutrymmet och titta bakom garderoben, i alla lådor, under sängen… runt, runt. Och inte blir hon mindre besynnerlig av de lögner hennes adoptivföräldrar tutar i henne, för att hålla henne kvar i källaren.
Lilla stjärna är en obehaglig bok. Sin vana trogen för Lindqvist in skräcken i de mest vardagliga och idylliska av svenska miljöer och visar hur lätt allting kan slå över till en mardröm. Han beskriver träffande känslor av utanförskap. Boken rymmer nämligen en andra huvudperson också, Teresa, som jag tycker är ruskigt bra beskriven. Hon är till att börja med är en helt vanlig tjej, om än inte så social, men på grund av mobbning fjärmar hon sig allt mer från omvärlden, till sina handfallna föräldrars stora förskräckelse. För den som någonsin upplevt utanförskap blir Teresas berättelse extra obehagligt, då det går att känna igen sig i många tankar flickan tänker medan det går utför. Om flickan från skogen är överjordiskt underlig är Teresa skrämmande vardaglig.
Däremot är boken är inte helt klockren. Skräcken, som är det bästa, ebbar av framåt andra halvan av boken och får den att kännas lite lång. Det är synd, för början av boken fick mig att rysa och mitt hjärta att klappa och det är utan tvivel den bästa början på en bok jag någonsin läst. Det kan inte förtydligas nog. Jag är nu på god väg att utveckla en ohälsosam idoldyrkan av Lindqvist.
11 kommentarer
Comments feed for this article
17 juni, 2010 den 07:42
how hollow heart and full
Framsian är så jäklars snygg tycker jag :)
17 juni, 2010 den 16:23
Nike Nylander
Seriöst, det tog mig hundra år (jag hade hunnit läsa ut boken OCH skriva recension) innan jag fattade att blodfläcken var formad som en varg. Duuuuh.
17 juni, 2010 den 07:42
how hollow heart and full
*framsidan
17 juni, 2010 den 18:27
Kristin Stenberg
Jag vill så gärna läsa den nu, nu nu! Men jag har köpstopp på böcker just. SUCK!
18 juni, 2010 den 09:26
Nike Nylander
Bibliotek? :)
18 juni, 2010 den 15:20
Kristin Stenberg
Mm. Kom på det sen. Fast lär vara lång kö och har redan en hög lånade böcker hemma. Men om ett tag så… :)
18 juni, 2010 den 15:39
Nike Nylander
Gick dit för att låna kurslitteratur till min sommarkurs… visade sig att de hade EN av böckerna. Eller rättare sagt, de hade alla, men de andra var utlånade och reserverade hela vägen in i september. Och då är det ju lite sent.
18 juni, 2010 den 08:06
Anneli
Ja början av boken är BRA…………… sen blir det bara weird
18 juni, 2010 den 09:35
Anneli
Teresa -vardaglig?! Jojo skrämmande och deprimerande.
18 juni, 2010 den 15:38
Nike Nylander
Sen ja :P
4 augusti, 2010 den 14:43
Lilla Stjärna – John Ajvide Lindqvist « You can do it, baby come on
[…] Bokmalande * Bokhora * Fiktiviteter * SvD * Dn […]