Titel: Lilla stjärna
Författare: John Ajvide Lindqvist
Betyg: 4/5

Lennart och Laila är två föredetta svensktoppstjärnor, som numera är väldigt misslyckade. Deras enda barn Jerry blev kriminell, Laila har blivit fet och Lennart slår henne av gammal vana. Men så händer det som för alltid förändrar deras liv. När Lennart är ute i skogen för att plocka svamp hittar han istället ett spädbarn nedgrävt i en plastpåse. När han plockar upp flickan ger hon ifrån sig ett ljud, som Lennarts vana musiköra känner igen som en ren sinuston – ett omöjligt ljud ur ett litet barn. Han tar hem flickan, som snart visar sig ha en stor musikalisk talang som både han och Laila drillar henne i. De bestämmer sig för att gömma henne i källaren, så att ingen ska kunna ta henne ifrån dem.

Någonting underligt med barnet är det dock. Förutom att hon då och då sjunger är hon nästan helt tyst, gråter aldrig eller har andra småbarnsljud för sig. Dessutom är det som om hon ständigt letar efter någonting – hon kan spendera timmar med att gå runt i källarutrymmet och titta bakom garderoben, i alla lådor, under sängen… runt, runt. Och inte blir hon mindre besynnerlig av de lögner hennes adoptivföräldrar tutar i henne, för att hålla henne kvar i källaren.

Lilla stjärna är en obehaglig bok. Sin vana trogen för Lindqvist in skräcken i de mest vardagliga och idylliska av svenska miljöer och visar hur lätt allting kan slå över till en mardröm. Han beskriver träffande känslor av utanförskap. Boken rymmer nämligen en andra huvudperson också, Teresa, som jag tycker är ruskigt bra beskriven. Hon är till att börja med är en helt vanlig tjej, om än inte så social, men på grund av mobbning fjärmar hon sig allt mer från omvärlden, till sina handfallna föräldrars stora förskräckelse. För den som någonsin upplevt utanförskap blir Teresas berättelse extra obehagligt, då det går att känna igen sig i många tankar flickan tänker medan det går utför. Om flickan från skogen är överjordiskt underlig är Teresa skrämmande vardaglig.

Däremot är boken är inte helt klockren. Skräcken, som är det bästa, ebbar av framåt andra halvan av boken och får den att kännas lite lång. Det är synd, för början av boken fick mig att rysa och mitt hjärta att klappa och det är utan tvivel den bästa början på en bok jag någonsin läst. Det kan inte förtydligas nog. Jag är nu på god väg att utveckla en ohälsosam idoldyrkan av Lindqvist.