Det finns en sak som jag aldrig någonsin förstått varför vissa författare gör. Och som jag allt som oftast irriterar ihjäl mig på.

Jag pratar förstås om återberättandet – eller flashbacks, recaps eller vilket engelskt ord man nu vill använda. När författaren av någon anledning väljer att upprepa något som redan har hänt, som man redan har läst.

Två illustrerande skräckexempel:

  1. Oberons hand av Roger Zelazny, den fjärde boken i en serie på fem. De första femtio (50!) sidorna i boken ägnas i stor detalj åt vad som hände i de andra tre. Boken är 211 sidor lång… Vad värre är händer det andra saker under tiden. Asviktiga saker. Huvudpersonen upptäcker nämligen en så revolutionerande grej att hela hans världsbild måste förändras. Och vad gör han? Grubblar över vad han gjorde i första boken…
  2. Dubbla lojaliteter av Elizabeth Moon, som jag faktiskt redan spytt lite galla över (här). Boken är del två i en trilogi och Moon gör en stor affär av att hela, hela, HELA tiden referera till den första boken. På största allvar känns det som om halva boken består av vad som hände i den första, i flashback efter flashback. JAG VET VAD SOM HÄNDE I FÖRSTA BOKEN, JAG LÄSTE DEN. Vill man skrika.

Nu är ju Zelazny och Moon på intet sätt dåliga författare, de har skrivit riktigt bra saker som massvis med människor älskar. Samma sak med Robin Hobb förresten, som var den senaste författare jag läste som skrev lite för mycket om det förflutna.

Så vad får till och med bra författare att upprepa och upprepa saker läsaren redan borde veta? Är de rädda att vi har dåligt minne? Underskattas vår förmåga att dra egna slutsatser? Minns författarna själva inte vad som hänt och behöver friska upp minnet? Inbillar de sig att boken ska gå att läsas fristående från resten av serien? …Eller är det här något som folk i allmänhet uppskattar och som det bara är jag som inte förstår mig på?

Annonser