You are currently browsing the monthly archive for juli 2010.

Titel: The Magicians
Författare: Lev Grossman
Betyg: 5/5

Quentin Coldwater är en mycket intelligent ung man; han går i specialklasser för begåvade ungdomar och spås ha en lysande framtid.

Själv är Quentin totalt likgiltig inför detta, med den sortens apatiska tyngd bara en tonåring förmår uppbåda. Han ser inte någon mening med något. Han tycker sig ha knäckt livets kod, och funnit livet vara en besvikelse. Och varför ska man då plugga? Skapa kontakter? Andas? Han drömmer sig gärna bort till fantasivärldar, där hans barndoms favoritböcker om det magiska landet Fillory (tänk Narnia) står i centrum. Om det ändå funnits magi på riktigt…

Så visar det sig att magi faktiskt finns på riktigt och Quentin får till sin stora glädje börja ta universitetslektioner i ämnet. Äntligen ska hans liv få mening! Men det dröjer förstås inte länge förrän även magin blir till grå vardag och med vardagen kommer missnöjet krypande tillbaka. Gång på gång tvingas Quentin fråga sig ”är det här allt?”

The Magicians är en cynisk men samtidigt underhållande bok, och den är mycket snyggt skriven. Grossman utnyttjar förekomsten av magi brutalt. Han visar att det inte är det minsta magiskt med magi om den finns på riktigt — och speciellt inte om man placerar den i händerna på ett gäng desillusionerade tonåringar som vet att de borde, men inte riktigt orkar, oroa sig för vad de ska göra efter skoltiden.

Är det här allt? Det är en uråldrig mänsklig fundering som vi grundat världsreligioner runt, och ett ständigt återkommande ämne inom skönlitteraturen. Vill man läsa en enda bok som hanterar ”Meningen med livet” som ämne tycker jag att man kan satsa på The Magicians.

Titel: The Lies of Locke Lamora
Svensk titel: Locke Lamoras lögner
Serie: The Gentleman Bastards eller Gentlemannarövarna (1:a boken av tänkta 7)
Författare: Scott Lynch
Betyg: 5/5

Möt Locke Lamora, professionell sol-och-vårare. Han är ledare av en liten grupp bedragare som kallar sig själva för The Gentleman Bastards, och de är inte rädda för att spela högt. I en stad lik ett medeltida Venedig tar Lynch med läsaren på hisnande svindlingar, beskrivna med samma fyndigt vackra språk som de inspirerande miljöerna. Jag är officiellt imponerad.

Att Locke Lamoras lögner ligger i fantasyfacket är nästan en lögn i sig själv. Boken innehåller ett absolut minimum av magi – lite alkemi slinker igenom och vetskapen om att det finns en grupp (mycket avlägsna) magiker i världen. Den som letar efter drakar och demoner blir besviken. Den som i stället är ute efter en skickligt sammanvävd intrig, skriven av en författare som är helt osentimental när det kommer till sina karaktärer, kommer inte att bli besviken. Måhända kan man invända mot att Locke plötsligt tycks förvandlas till en supermänniska de sista femtio sidorna i boken… men det finns ju 700 sidor innan dess som väger upp det.

Locke Lamoras lögner kan förresten utan problem läsas som en fristående bok, så bli inte avskräckt av de följande sex böckerna i serien – de finns där för dig sen, när du själv blivit frälst. Jag måste erkänna att jag själv blev lite förvånad när jag läste att författaren tänkt sig hela sju böcker i serien. Det får en ju att undra… är jag för van vid trilogier? Vad är det egentligen som gör att alla fantasyförfattare tycks dela en (högst misstänkt) förmåga att alltid spotta ur sig böcker tre och tre?

”Gentlemannarövarna” förresten, fniss ^_^

Titel: Ursäkta, men din själ dog nyss
Författare: Danny Wattin
Betyg: 3/5

Innan någon som läst boken vrålar ”men hallå! den förtjänar ju mer än en trea!”, låt mig förklara. Ursäkta, men din själv dog nyss är en stencool bok, absolut. Men den är cool på grund av materialet den bygger på, och inte på grund av själva berättelsen i sig (som egentligen knappt är värd en tvåa, även om den är smårolig och rätt fyndig och riktigt riktigt bra på åtminstone ett ställe).

Löst sammanfattat handlar boken om en framtidsdystopisk värld där föräldrar bestämmer i förväg precis hur deras barn ska se ut och vilka egenskaper de ska ha. Medel- och överklasskvinnorna föder förstås inte barn längre – varför förstöra sin kropp så när den fula, fattiga underklassen kan föda åt en?

Detta kan ju låta lite främmande, men faktum är att det som är draget till en extrem i boken faktiskt redan händer i verkligheten, till en viss utsträckning. Längst bak i boken finns några kapitel skrämmande information om hur vår värld faktiskt kan se ut. Provrörsbefruktningscenter som erbjuder kändisutseende på barnen, fattiga kvinnor i Indien som föder rika västerlänningars barn åt dem… De här kapitlen fakta är riktigt intressanta och väcker mersmak! De får mig att önska att Wattin valt att skriva en faktabok i stället, och inte det här skönlitterära dravlet.

Wattin berättar i en intervju att idén till boken föddes när en vän berättade för honom om när han och hans flickvän genomförde en provrörsbefruktning. Flickvännen hade genomgått hormonbehandlingar och smärtsamma ingrepp, men själv fick han kalla fötter när det var dags att onanera fram det där som skulle bli hans barn. Varpå hans flickvän blev rosenrasande och vrålade att ”om han inte omedelbart gick in och runkade så kunde han dra åt helvete”.

Att vilja ha kontroll över ”kvaliteten” på våra barn är knappast något nytt, vilket Wattin träffsäkert visar genom att mellan kapitlen ha bilder på reklamkampanjer och propagandaaffischer från verkligheten. Det spelar ingen roll om bilderna kommer från Sverige, USA, Tyskland eller Kina, budskapet är alltid detsamma – människan ska avlas fram till perfektion! Skrämmande, helt klart.

Titel: P.S. I Love You
Svensk titel: P.S. Jag älskar dig
Författare: Cecelia Ahern
Betyg: 3/5

Jag får alltid en sån lust att skriva [sic!] efter Aherns förnamn…

Inte för att konkurrensen är speciellt stark egentligen, men P.S. I Love You är lätt den bästa ”chic lit”-boken jag läst!

Till att börja med handlar den inte alls om en tjej som letar efter sitt livs kärlek. Holly har nämligen redan gift sig med honom, och han har hunnit dö i cancer redan innan boken börjar (och tack och lov för det! Ursäkta min cynism).

Långt innan han blev sjuk hade de skämtat om att hon aldrig skulle klara sig utan honom och att han borde skriva en kom ihåg-lista åt henne i sitt testamente. Så mitt i sorgen efter hans död tar Holly emot ett mystiskt paket, som visar sig innehålla ett gäng brev – ett för varje månad fram till nyår – där hennes döda make ber henne göra olika saker.

P.S. I Love You är en perfekt mix av allvar och humor. I ena stunden kan den få en att sitta försjunken i tankar om livet, för att i nästa stund inspirera till ett stort gapskratt över alla tokigheter en död mans önskningar kan leda till. Den är en varsam känga i röven för alla som tar människorna omkring sig för givet, och sjukt imponerande som debutroman.

Titel: Something Happened
Svensk titel: Nånting har hänt
Författare: Joseph Heller
Betyg: 3/5

Jag älskade Moment-22.

Just därför har jag under en längre tid varit lite orolig över att läsa någonting annat av Heller. För tänk om illusionen inte skulle hålla; tänk om jag inte skulle tycka att han var lika rolig längre..? Men så hittade jag Nånting har hänt på bokaffärens tjugokronorshylla… och då var det liksom inget snack om saken. (Anledningen till att den stod där visade sig senare vara att upplagan var fullkomligen översållad med stavfel). Det kändes dessutom lite betryggande att veta att Heller inte kunde misslyckas med att vara rolig – Nånting har hänt är absolut inte tänkt att vara rolig.

I den här boken hittar du garanterat mycket intressant att fundera över, men på ett villkor! Villkoret är att du står ut med något vi kan kalla för Den västerländska snyfthistorian. Den typen av berättelse som handlar om en person man som har allt det vi brukar önska oss av livet (snygg fru, barn, jobb han trivs på, mer pengar än han behöver, oändliga möjligheter) men som trots det ogillar alltihop. Och det handlar inte om en medelålderskris, för mannen har alltid ogillat sitt liv och konsekvent vägrat göra något åt det, annat än att gnälla, eftersom förändringar kräver beslut. Det är ytligt, självömkande och tragiskt. Och det säger en hel del om det västerländska samhället.

I händerna på Heller utvecklas det här temat till en mycket trovärdig och tänkvärd familjeskildring. De första sisådär 50 sidorna av mikroskopisk text utspelar sig på mannens kontor och är ganska sega, men efter det kommer boken igång och Heller börjar leverera livsinsikt efter livsinsikt. Huvudpersonens liv är inte alls som mitt, men igenkänningsfaktorn är ändå skyhög. Kapitlen är monsterlånga och heter saker som ”Min dotter är olycklig” eller ”Min lille pojke har bekymmer”. Det är med andra ord inte bara mannens problem vi får höra om, utan också om hur precis alla runt omkring honom är miserabla på sina egna personliga små sätt. Huvudpersonen resonerar runt och runt i cirklar om alla möjliga olika saker som hör livet till, från gud till skolgympa (något som bara förstärkte min personliga åsikt om att alla de som tycker att grundskoleelever ska tvingas ha gympa fem dagar i veckan bannemig kan sticka dit och sparka boll själva, om det nu är så förbannat roligt). Ungefär så här låter det:

”En dammsugare som fungerar bra betyder mer för mig än atombomben, och det har inte den minsta betydelse för någon jag känner att jorden snurrar runt solen och inte tvärtom (…) Green är viktigare för mig än Gud. Det är för övrigt Kagle också, och karlen som kemtvättar mina kläder, och en transistorradio som är för högt uppskruvad är en större katastrof för mig än vilken mexikansk jordbävning som helst.”

Det enda som gör att boken faktiskt inte är jättebra är att vissa saker hela tiden upprepas. Om du öppnar boken på valfritt uppslag lär du ha ungefär 50% chans(risk) att läsa något om ”Virginias runda bröst”. Och var det något som verkligen kändes oväsentligt för berättelsen så var det väl de! Absolut, det finns många mycket tänkvärda stycken i boken som stannar med en efteråt, men ofta måste de sållas fram.