Titel: Something Happened
Svensk titel: Nånting har hänt
Författare: Joseph Heller
Betyg: 3/5

Jag älskade Moment-22.

Just därför har jag under en längre tid varit lite orolig över att läsa någonting annat av Heller. För tänk om illusionen inte skulle hålla; tänk om jag inte skulle tycka att han var lika rolig längre..? Men så hittade jag Nånting har hänt på bokaffärens tjugokronorshylla… och då var det liksom inget snack om saken. (Anledningen till att den stod där visade sig senare vara att upplagan var fullkomligen översållad med stavfel). Det kändes dessutom lite betryggande att veta att Heller inte kunde misslyckas med att vara rolig – Nånting har hänt är absolut inte tänkt att vara rolig.

I den här boken hittar du garanterat mycket intressant att fundera över, men på ett villkor! Villkoret är att du står ut med något vi kan kalla för Den västerländska snyfthistorian. Den typen av berättelse som handlar om en person man som har allt det vi brukar önska oss av livet (snygg fru, barn, jobb han trivs på, mer pengar än han behöver, oändliga möjligheter) men som trots det ogillar alltihop. Och det handlar inte om en medelålderskris, för mannen har alltid ogillat sitt liv och konsekvent vägrat göra något åt det, annat än att gnälla, eftersom förändringar kräver beslut. Det är ytligt, självömkande och tragiskt. Och det säger en hel del om det västerländska samhället.

I händerna på Heller utvecklas det här temat till en mycket trovärdig och tänkvärd familjeskildring. De första sisådär 50 sidorna av mikroskopisk text utspelar sig på mannens kontor och är ganska sega, men efter det kommer boken igång och Heller börjar leverera livsinsikt efter livsinsikt. Huvudpersonens liv är inte alls som mitt, men igenkänningsfaktorn är ändå skyhög. Kapitlen är monsterlånga och heter saker som ”Min dotter är olycklig” eller ”Min lille pojke har bekymmer”. Det är med andra ord inte bara mannens problem vi får höra om, utan också om hur precis alla runt omkring honom är miserabla på sina egna personliga små sätt. Huvudpersonen resonerar runt och runt i cirklar om alla möjliga olika saker som hör livet till, från gud till skolgympa (något som bara förstärkte min personliga åsikt om att alla de som tycker att grundskoleelever ska tvingas ha gympa fem dagar i veckan bannemig kan sticka dit och sparka boll själva, om det nu är så förbannat roligt). Ungefär så här låter det:

”En dammsugare som fungerar bra betyder mer för mig än atombomben, och det har inte den minsta betydelse för någon jag känner att jorden snurrar runt solen och inte tvärtom (…) Green är viktigare för mig än Gud. Det är för övrigt Kagle också, och karlen som kemtvättar mina kläder, och en transistorradio som är för högt uppskruvad är en större katastrof för mig än vilken mexikansk jordbävning som helst.”

Det enda som gör att boken faktiskt inte är jättebra är att vissa saker hela tiden upprepas. Om du öppnar boken på valfritt uppslag lär du ha ungefär 50% chans(risk) att läsa något om ”Virginias runda bröst”. Och var det något som verkligen kändes oväsentligt för berättelsen så var det väl de! Absolut, det finns många mycket tänkvärda stycken i boken som stannar med en efteråt, men ofta måste de sållas fram.