Titel: Good Omens: The Nice and Accurate Prophecies of Agnes Nutter, Witch
Svensk titel: Goda omen
Författare: Neil Gaiman & Terry Pratchett
Betyg: 3/5

I Good Omens får vi träffa ängeln Aziraphale och demonen Crowley och vara med om deras förtvivlade kamp för att rädda Jorden undan från Apokalypsen. Den bibliska apokalypsen alltså, komplett med Antikrist och Apokalypsens fyra ryttare. Problemet är bara att Aziraphale och Crowley blivit ganska förtjusta i Jorden under de senaste århundradena (även om 1400-talet var något av en besvikelse) och helt enkelt inte står ut med tanken på att tillbringa resten av sina liv i antingen himmel eller helvete. Vad göra?

Boken är skriven 1990, men när har den någonsin varit mer högaktuell än i dag? Mitt bland alla allvarliga, postapokalyptiska skildringar som är så populära nu är Good Omens som en uppfriskande fläkt. Boken är underhållande från den första sidan till den sista – och vad annat ska man förvänta sig när två författare i klass med Gaiman och Pratchett slår sig samman?

Av de två måste jag nog säga att Pratchett är min favorit, även om jag mest läser Gaiman nu för tiden (jag har redan läst det mesta Pratchett skrivit). Därför var jag något förvånad när jag läste efterordet och fick reda på att alla de partier jag uppskattat mest med boken – första halvan, Apokalypsens fyra ryttare – var Gaiman huvudansvarig för, medan Pratchett stod för de partier jag inte gillade speciellt mycket (Agnes Nutter, Adam). Mer cred till Gaiman alltså. Där ser man.