Titel: Monsters: A Bestiary of the Bizarre
Författare: Christopher Dell
Betyg: 2/5

”Titta vilken fin bok jag har. Den har FJÄLL!”

…har jag antagligen sagt till de flesta jag känner vid det här laget.

Den fjällbeklädda boken i fråga är ett bestiarium, fullt av bilder på de monster människor i olika tider varit övertygande om existerade. Det är lätt att glömma bort, men monstren i kanten på gamla kartor finns ju där för att folk trodde på dem. På riktigt, alltså.

Författaren Dell kommenterar bland annat den romerske biologen Plinus, som med stort allvar beskrev Indiens bergstrakter som en hemvist för satyrer och andra monstruösa korsningar mellan människa och djur.

Sådana detaljer utgör de absoluta höjdpunkterna i Monsters: A Bestiary of the Bizarre. Dessvärre innehåller boken inte speciellt många sådana höjdpunkter.

Faktum är att boken över huvud taget inte innehåller speciellt mycket text – Monsters är framför allt en bilderbok. I den finns inte mindre än 161 olika monsterrelaterade konstverk, från olika länder och tidsepoker. En del är vackra, medan andra är rakt igenom bisarra eller obehagliga.

Sättet bilderna presenteras på i boken hade kunnat vara mer genomtänkt. Det har gjorts alltför omständligt att ta reda på vad bilderna föreställer. I stället för att informationen står skriven precis under bilden är den förpassad till olika(!) register längre bak i boken, som man måste bläddra fram till. ”På sida si och sida så ser du den här och den där bilden, som föreställer det här”. Suuuuuck. Efter halva boken gav jag upp och tittade på bilderna utan några förklaringar.

Personligen hade jag gärna sett mer text – mer berättarlusta! Men det är tydligt att Dells kärlek är riktad till bildmediet. När han ”tvingas” skriva är han sparsmakad med detaljerna och tycks mest slänga ur sig lite monsternamn på måfå. Få monster ägnas mer än en menings värde av uppmärksamhet. Det är ett intressant ämne han skriver om, så varför inte göra det på riktigt?

En annan möjlig utväg hade varit om konstälskaren Dell helt låtit bli att skriva någon text. Att han i stället låtit bilderna tala för sig själva.

Som det ser ut nu uppstår ett olustigt mellanting. Texten säger både för mycket och för lite samtidigt. Den tvingar en att bli intresserad, men tillfredsställer aldrig nyfikenheten ens litegrand.

Bättre böcker i ämnet finns säkert.

Fast det förstås – min bok har ju fjäll.