Svensk titel

Betyg: 2/5

Uppföljaren till Metro 2033 – mycket kreativt namngiven Metro 2034 – kommer precis som sin titel inte med mycket nytt.

Huvudpersonen är visserligen ny – en äldre, mycket sympatisk man kallad Homeros på grund av sitt filosofiska sinneslag – men vi får även återse Hunter. Precis som i förra boken dyker han upp som någon slags mystisk mörkrets soldat och, precis som med Artiom, tvingar han på vaga grunder ut Homeros på en resa med oklart mål.

Tekniskt sett känns boken bättre skriven än sin föregångare. Gluchovskij undviker nu töntiga dues ex machina-utvägar, karaktärerna känns mer stabila (eller, i Hunters fall, fascinerande instabil) och det där ständigt återkommande filosoferandet över allt och inget som Gluchovskij älskar känns faktiskt riktigt tänkvärt från stund till stund.

Vilket ju gör det tråkigt att boken i stort sett inte handlar om någonting alls.

Storyn går i grund och botten ut på att en epidemi utan bot snart kommer att bryta lös och att människor snart kommer att dö som flugor. För att förhindra att det händer behöver Hunter – och av oklar anledning även Homeros – resa till Polis och snacka med nån. Sen händer lite grejer till och boken var slut. Jaha ja.

Personligen hade jag nog hoppats på någon form av utveckling. En utveckling i stil med att metroborna tog sig upp på ytan och försökte leva där, alternativt letade sig djupare in till den andra metron, som de i första boken antydde låg under den de lever i. Eller hittade fler överlevande, eller stötte på ”de svarta” igen, eller vad som helst egentligen.

I stället har Gluchovskij alltså valt att stanna kvar nere i metromörkret och bygga en ny berättelse i samma andra i samma miljö. Och det fungerade väl sådär.