Titel: Människor helt utan betydelse
Författare: Johan Kling
Betyg: 3/5

 

I den här korta lilla boken får vi följa en dag i en misslyckad frilansares liv. Han ansöker om pass och nojar över att flickvännen inte ringer som hon borde. Blir förnedrad på businessmöten när han söker jobb och stöter ihop med bekanta vars beteende han övertolkar åt det negativa hållet. Melankolin går som en röd tråd genom hela berättelsen.

Titeln på boken säger egentligen allt. Mannen är småpatetiskt vardaglig och alla dialoger i boken ger intrycket av att vara monologer (ingen är egentligen intresserad av vad den andra säger).

Kling skriver på ett skickligt sätt, så att små detaljer lyfts fram. Det blir lika viktigt för läsaren som för huvudpersonen huruvida den han hälsar på möter hans blick eller ej. Boken är på så vis en deprimerande trovärdig tolkning av mänskliga relationer, och den egna individens obetydlighet.

Människor helt utan betydelse lämnar ett bestående intryck efter sig. Det är svårt att inte ta åt sig. Man är ju själv en sådan människa.

Personligen tänker jag vanligtvis väl om andra (även okända) människor och inbillar mig att de i sin tur tänker vänliga tankar om mig. På grund av den här boken är jag nu i stället övertygad om att folk i allmänhet är ganska otrevliga och min något naiva världssyn är för stunden jobbigt nedsolkad. Jag hoppas att det släpper snart.

Boken inspirerar som tur är inte enbart till negativa känslor, utan den påminner en också om att uppskatta den kompis/släkting/partner som verkligen finns där för en.

Bokens först mening: Ett tunt försiktigt rasslande drar genom träden.