You are currently browsing the monthly archive for februari 2011.

Titel: Svenska kulter
Författare: Anders Fager
Betyg: 4/5

 

Novellsamlingar är sällan sträckläsare.

Ofta tjänar de på att plockas upp och läggas ifrån ett par gånger. Så att varje berättelse får tid att sjunka in och filosoferas lite över.

Svenska kulter, däremot, är ypperligt lämpad till sträckläsning – det vet jag av egen erfarenhet. Jag började läsa, och helt plötsligt tog den slut.

Det är nämligen så att det här är en mycket tajt novellsamling. Varje enskild skräckberättelse – för det är skräck det rör sig om – flätar sig försåtligt in i de andra och målar upp en bild av ett uråldrigt Sverige, fullt av kusliga oegentligheter. Det ligger en närmast Lovecraftiansk stämning över det hela, trots det är en hel del blood, guts and gore med också.

Samtidigt är novellerna väldigt varierande. De utspelar sig från Skåne till Norge i både nutid och dåtid. De handlar om besättningen på en minsvepare, en rik lyxhustru, en provocerande konstnär… Bäst är den alldeles lysande obehagliga Lyckliga för evigt på Östermalm, om en äkta man som kommer hem från en affärsresa och beter sig f e l… Det riktigt kryper i kroppen på en, som berättelsen utvecklar sig.

Flera gånger tänker jag att det är lite synd att Fager tycker om monster så mycket. Många av berättelserna hade med fördel kunnat förklaras av naturliga orsaker, som psykiska problem eller ren och skär ondska, men bortförklaras alltid hastigt och lustigt i slutet som produkten av något övernaturligt. Det är synd, eftersom det ofta förtar själva skräckkänslan. Vad är egentligen läskigast – Djävulen, eller det egna psykets bräcklighet?

Titel: Fahrenheit 451
Författare: Ray Bradbury
Betyg: 3/5

 

Bara några sidor in i Fahrenheit 451 inser jag att jag läst boken redan. Som billigt plagiat och som Kalle Anka-pocket. Och jag har sett filmen. Inte den faktiska filmatiseringen av boken, den har jag inte sett, men åtminstone två (kanske tre!) andra filmer som kopierat grundidén rakt av.

Nu kan ju inte Bradbury lastas för att han skrivit något som är så fascinerande att alla vill plagiera det. Men det går ju inte att komma ifrån att läsupplevelsen blir lidande – urvattnad och långtråkig – om man redan hört historien på andra vägar.

Jag kan heller inte hitta något i Bradburys sätt att skriva som lyfter boken över sin berättelse. Inget lysande poetiskt språk eller inspirerande beskrivningar. Endast på två ställen stannar jag upp och tänker ”bra skrivet!” De två tillfällena vittnar tydligt om Bradburys potential som författare (Fahrenheit 451 är trots allt hans debutroman), men kan inte ensamma hålla boken flytande om man hört berättelsen förr.

Kort sagt är det en schysst berättelse, som är klart läsvärd om man inte råkat stöta på någon av de otaliga kopiorna som finns. Eftersom jag dessvärre gjort det kan inte förmå mig att ge boken mer än en trea i betyg, ens för originalitet, och då är jag snäll.

Jag vill däremot tipsa lite om författarens efterord till boken, som skrevs 50 år efter det att den gavs ut (om ni kikar på bilden av bokframsidan ser ni att det står ”The 50th Anniversary Edition”). Det är högst intressant, roligt och välskrivet!

Bokens första mening:  It was a pleasure to burn.

Titel: Jane Eyre
Författare: Charlotte Brontë
Betyg: 3/5

En bok om en 1800-talskvinna… Då tänker jag Pride and Prejudice. Fem hundra sidor tepartyn och dold kärlek. Lyckligt slut. Bra skriven, men till vilken mening? Ungefär så.

Därför blev jag positivt överraskad av Brontës mer rebelliska sida i Jane Eyre. Att hon vågade! tänkte jag ofta under läsningen. Framför allt har hon tydliga, kritiska åsikter om dåtidens mans- och kvinnoroller. Inte underligt att 1800-talskritikerna var upprörda!

Själva berättelsen är också spännande, åtminstone till en början. Den handlar om den föräldralösa flickan Jane Eyre, som genom eget slit och egna meriter försöker ta sig fram i världen. Hon är rastlös av naturen och vill inte gärna stanna på samma plats för länge. Så träffar hon Mr Rochester

Någonstans där tappar Jane Eyre lite av sin charm för mig. Det blir för mycket konventionell love story över det hela. Fler och fler osannolika (ibland övernaturliga) sammanträffanden hjälper till att skapa en situation i vilken Jane och Mr Rochester tillåts älska varandra.

Boken fortsätter att vara intressant ur ett rent historiskt perspektiv och Brontë låter fortfarande samhällskritiken lysa igenom ibland, men berättelsen i sig blir en besvikelse. Jag får intrycket av att hon kanske trots allt inte riktigt vågade.

Bokens första mening: There was no possibility of taking a walk that day.