Titel: Fahrenheit 451
Författare: Ray Bradbury
Betyg: 3/5

 

Bara några sidor in i Fahrenheit 451 inser jag att jag läst boken redan. Som billigt plagiat och som Kalle Anka-pocket. Och jag har sett filmen. Inte den faktiska filmatiseringen av boken, den har jag inte sett, men åtminstone två (kanske tre!) andra filmer som kopierat grundidén rakt av.

Nu kan ju inte Bradbury lastas för att han skrivit något som är så fascinerande att alla vill plagiera det. Men det går ju inte att komma ifrån att läsupplevelsen blir lidande – urvattnad och långtråkig – om man redan hört historien på andra vägar.

Jag kan heller inte hitta något i Bradburys sätt att skriva som lyfter boken över sin berättelse. Inget lysande poetiskt språk eller inspirerande beskrivningar. Endast på två ställen stannar jag upp och tänker ”bra skrivet!” De två tillfällena vittnar tydligt om Bradburys potential som författare (Fahrenheit 451 är trots allt hans debutroman), men kan inte ensamma hålla boken flytande om man hört berättelsen förr.

Kort sagt är det en schysst berättelse, som är klart läsvärd om man inte råkat stöta på någon av de otaliga kopiorna som finns. Eftersom jag dessvärre gjort det kan inte förmå mig att ge boken mer än en trea i betyg, ens för originalitet, och då är jag snäll.

Jag vill däremot tipsa lite om författarens efterord till boken, som skrevs 50 år efter det att den gavs ut (om ni kikar på bilden av bokframsidan ser ni att det står ”The 50th Anniversary Edition”). Det är högst intressant, roligt och välskrivet!

Bokens första mening:  It was a pleasure to burn.