Titel: Svenska kulter
Författare: Anders Fager
Betyg: 4/5

 

Novellsamlingar är sällan sträckläsare.

Ofta tjänar de på att plockas upp och läggas ifrån ett par gånger. Så att varje berättelse får tid att sjunka in och filosoferas lite över.

Svenska kulter, däremot, är ypperligt lämpad till sträckläsning – det vet jag av egen erfarenhet. Jag började läsa, och helt plötsligt tog den slut.

Det är nämligen så att det här är en mycket tajt novellsamling. Varje enskild skräckberättelse – för det är skräck det rör sig om – flätar sig försåtligt in i de andra och målar upp en bild av ett uråldrigt Sverige, fullt av kusliga oegentligheter. Det ligger en närmast Lovecraftiansk stämning över det hela, trots det är en hel del blood, guts and gore med också.

Samtidigt är novellerna väldigt varierande. De utspelar sig från Skåne till Norge i både nutid och dåtid. De handlar om besättningen på en minsvepare, en rik lyxhustru, en provocerande konstnär… Bäst är den alldeles lysande obehagliga Lyckliga för evigt på Östermalm, om en äkta man som kommer hem från en affärsresa och beter sig f e l… Det riktigt kryper i kroppen på en, som berättelsen utvecklar sig.

Flera gånger tänker jag att det är lite synd att Fager tycker om monster så mycket. Många av berättelserna hade med fördel kunnat förklaras av naturliga orsaker, som psykiska problem eller ren och skär ondska, men bortförklaras alltid hastigt och lustigt i slutet som produkten av något övernaturligt. Det är synd, eftersom det ofta förtar själva skräckkänslan. Vad är egentligen läskigast – Djävulen, eller det egna psykets bräcklighet?