Titel: Neverwhere
 Svensk titel: Neverwhere
Betyg: 3/5
Författare: Neil Gaiman

Jag förstår mig inte riktigt på Gaimans storhet, måste jag erkänna.

Ständigt och jämt läser jag nya böcker av honom och intalar mig själv att jag borde älska dem, men gör det aldrig någonsin. De är alltid läsvärda, men lämnar aldrig något bestående intryck annat än besvikelse.

För rent teoretiskt består en Gaiman-bok enbart av en massa saker jag tycker väldigt mycket om. Ta Neverwhere här till exempel. Fantasy i en galen parallellvärld till London, med skruvad humor, bestialiska mord och så många smarta ordlekar att sidorna bågnar under dem. Teoretiskt sett den bästa boken i världen.

Men så rullar de vanliga problemen upp. Det börjar alltid med att jag ledsnar på huvudpersonen cirka tre sidor in i boken – oftast är de halvgnälliga, deprimerande och/eller helt utan personlighet. Skitirriterande. Sen ledsnar jag bara ännu mer när Gaiman för umptielfte gången kastar in denna halvgnälliga britt i en helskruvad miljö fylld till bredden av knäppa karaktärer som mest bara flimrar förbi. Lite Alice i Underlandet, lite LSD-tripp, lite som faktiskt berör och fastnar.

Egentligen borde jag spara mig själv besvikelsen och helt enkelt sluta läsa Gaiman, punkt. Men Anansi Boys står i hyllan och ser fin ut och mitt psyke har redan börjat sin övertalningskampanj som säger att ”det här! det är Gaiman-boken du blivit utlovad! det är den alla snackar om! kom igen nu, Gaiman är ju värsta grejen!

Men om Gaiman verkligen vore värsta grejen hade jag väl för fan tyckt om att läsa hans böcker.

 

Bokens första mening: The night before he went to London, Richard Mayhew was not enjoying himself.