Originaltitlar: Ship of Magic, The Mad Ship, Ship of Destiny
 Svenska titlar: Magins skepp, Sorgeskeppet, Ödets skepp
Serie: The Liveship Traders Trilogy, som kommer efter The Farseer Trilogy

Författare: Robin Hobb
Betyg: 3/5

Liveship Traders-trilogin utspelar sig strax efter Hobbs Farseer-trilogi, i samma värld fast på en annan plats och med ett helt nytt persongalleri. Den refererar en del till händelser i Farseer-trilogin, till glädje för oss som läst den, men skulle utan problem kunna läsas fristående (varför man nu skulle vilja göra det!) Det är en berättelse om människovärde, social oro och revolt.

Den sociala oron står handelsmännen i staden Bingtown för. De är ett djupt traditionsbundet släkte med en demokratiskt upplagd politik och de har levt gott på sin handel i generationer. Allt detta ställs på ända när en ny regent, ung och arrogant, tar över styret. Bingtown-folket ser handfallna på medan deras tillgångar krymper, i takt med att slaveriet legaliseras och blir en lukrativ marknad. Samtidigt blir piraterna (som ofta är förrymda slavar) fler och fler och deras grannland hotar med krig. Alltmedan deras härskare sitter trygg i sitt palats längre söderut, utan att ägna en tanke åt den avlägsna hamnstaden.

I staden bor familjen Vestrit. Deras själskepp Vivacia ska snart komma till liv. Det är en glad dag, då själskeppen är hemligheten bakom de gamla Bingtown-familjernas överlägsenhet när det kommer till handel. Skeppen är byggda av häxträ med förmågan att absorbera liv – när tillräckligt många dött ombord antar skeppet ett slags pseudo-liv och seglar tack vare sin medvetenhet bättre än andra skepp. Dessvärre kan själskeppen även påverkas negativt av vad som händer ombord och det finns exempel på skepp som blivit galna. Detta är något som oroar Althea Vestrit djupt, när Vivacia går i arv till hennes systers man, som bestämmer sig för att använda henne som ett slavskepp.

Så, är det alltså vad trilogin handlar om? Njaä…

Utöver det som handlar om Bingtown och familjen Vestrit kan jag identifiera åtminstone två centrala berättelser till. Den ena handlar om piratkaptenen Kennit, som vill äga ett själskepp och bli piratkung. Den andra rör en grupp sjöormar som letar, letar, letar efter något, men de har glömt vad det var – en berättelse som knyter an inte bara till själskeppen i den här trilogin, utan också till Farseer-trilogins elderlings. Och utöver det finns det massvis med bikaraktärer som drar upp teman i stil med slaveri, sexism, våldtäkt, kärlek, makt, medmänsklighet and you name it.

Trilogin är kort sagt en mycket ambitiös historia, med flera lager.

I första boken tycker jag att det fungerar väldigt bra. Trots de ovanligt många berättarperspektiven (på rak arm kan jag räkna 15) känns allting relevant och berättelsen flyter på. Framför allt är det engagerande att Hobb vill säga så mycket och uttrycker det så väl när hon gör det.

I The Mad Ship börjar det tyvärr bli lite rörigt. Gränserna mellan svart och vitt blir tydligare, närapå övertydliga, och det känns som om alla som är ”goda” börjar tycka likadant som varandra, även om de inte gjorde det i första boken. En del personer blir tråkiga att följa och handlingen haltar betänkligt. I Ship of Destiny tar handlingen fart igen, men då är den ofta så förutsägbar att klockorna stannar. Tråkigast av allt är att Hobb på slutet väljer att binda samman en del lösa trådar så hastigt och lustigt att delar av handlingen faktiskt tappar sin relevans. Ett bra exempel på detta finns inom parenteserna, men spoilervarning! (Kyle, mannen som gjorde Vivacia till ett slavskepp, blir inlåst i en fängelsehåla efter bok ett. Då tänker jag att han antagligen kommer tillbaka senare i serien och har en roll kvar att spela ut. Dessvärre är bara det första sant. Han kommer tillbaka… och dör. Punkt.)

Som helhet är serien helt okej. Men vem vill ha helt okej?