You are currently browsing the monthly archive for juli 2011.

Såg att Metro 2034 kommit ut på svenska nu! Hurra!

Själv var jag lite pretto och läste den redan i våras (tyska översättningen) och recenserade den här.

Sedan dess har jag väntat tålmodigt… inte på boken, utan på att alla andra bokbloggares recensioner ska börja trilla in. För av någon anledning är recensioner på böcker man redan har läst de roligaste – inte sant?

(Amen läs klart nån gång nu då så att jag kan stilla min nyfikenhet!)

 Originaltitel: Four Past Midnight
 Svensk titel: Mardrömmar
Författare: Stephen King

Nä nu har det blivit lite väl många fantasytegelstenar på senaste tiden, så vad sägs om lite Stephen King?

Four Past Midnight är enligt bokens baksida en samling av fyra kortromaner. Lögn, förbannade lögn! säger jag, eftersom samtliga berättelser ligger på 200-300 sidor plus. Så i själva verket rör det sig alltså om en, äh, romansamling. (Att fyra romaner som skulle kunnat publiceras fristående trängts ihop i samma bok får väl ses som ett bevis på att King är lite för produktiv för sitt eget bästa.)

Det gemensamma temat i samlingen är tänkt att vara tid och hur tidens gång och snedsteg påverkar oss. Utöver det tycker jag mig också kunna skönja ett outtalat galenskapstema, eftersom åtminstone en person i varje roman tror sig vara på väg att bli galen.

Överlag är det en bra samling med ett varierat utbud. För varje ny berättelse bevisar King att han är en jävel på att dra igång en bra story – du klarar dig inte ifrån rysningar i en enda av dem. Dessvärre vittnar några av berättelserna även om att han kan vara rätt dålig på att avsluta dem. Och det finns nog ingenting som förbrukar min goodwill så snabbt som en bra berättelse med ett dåligt slut.

The Langoliers (Langoljärerna) 3/5

Brian Eagle nås oväntat av beskedet om sin exhustrus död och kastar sig på nattflyget mellan Los Angeles och Boston. På vägen händer något mystiskt och när Brian vaknar, fortfarande på planet, finns det bara elva passagerare kvar. När planet sedan landar möts de av en tyst, grå värld.

Langoljärerna rör sig långsamt men obevekligt framåt. Den övernaturliga, Bermuda-liknande situationen är utsökt rysansvärd. Även om karaktärerna tyvärr måste sägas vara ganska platta och könsstereotypiska bryr man sig om dem in i det sista. Berättelsen finns filmatiserad.

Secret Window, Secret Garden (Hemligt fönster, hemlig trädgård) 3/5

En dag stegar en ilsken bonde från Mississippi fram till författaren Morton Rainey och anklagar honom för plagiat. Morton tar först det hela med jämnmod – han vet att han inte har plagierat något. Snart börjar däremot otrevliga saker att hända och han får god anledning att lyssna på sin utpressares krav.

Secret Window, Secret Garden utvecklas snabbt till en otäck psykologisk thriller. Fokusen på huvudpersonens författarskap fungerar extra bra eftersom plagiat är något King själv blivit anklagad för. Och nog tyckte jag att också den här berättelsen verkade misstänkt välbekant… Sedan insåg jag att jag sett filmen som baserats på boken; en Johnny Depp-film vid namn Secret Window. Filmen och romanen är väldigt lika varandra, med skillnaden att romanen lyckas vara bra mycket obehagligare. I slutet avviker de däremot ifrån varandra till förmån för filmen. Medan filmen visar slutet gör King det stora misstaget att beskriva, diskutera och berätta om det i en långdragen epilog. Utan den hade Secret Window, Secret Garden fått en fyra i betyg.

The Library Policeman (Bibliotekspolisen) 1/5

Bibliotekspolisen är samlingens svagaste roman. Den börjar bra med ett stämningsfullt besök på ett synnerligen otrevligt bibliotek, men blir sedan alldeles, alldeles för lång och jag märker att jag skumläser mig igenom den. I slutändan är handlingen (”en man glömmer lämna tillbaka sin biblioteksbok och får bibliotekspolisen efter sig”) ungefär lika töntig som den låter.

The Sun Dog (Solhunden) 2/5

När Kevin Delevan fyller femton år får han en polaroidkamera. Genast upptäcker han ett fel med den – kameran tar samma bild, om och om igen, och han har aldrig sett motivet förut. Fast snart börjar han lägga märket till små, små skillnader mellan bilderna och sakta ändras motivet…

I teorin låter Solhunden som en riktigt obehaglig berättelse. I praktiken når den däremot aldrig riktigt fram, utan känns mer och mer som en otillräcklig skräckis för barn.

En riktigt irriterande grej med Solhunden är att – VARNING!King spoilar stora delar av sin mer kända roman Cujo. Och det är fan inte okej.

 Originaltitel: A Feast for Crows
 Svensk titel: –
Serie: Del 4 av 7 i The Song of Ice and Fire
Författare: George R. R. Martin
Betyg: 3/5

(SPOILERVARNING!, så klart, eftersom det här är del fyra i en serie.)

Med A Feast for Crows händer det till slut. A Song of Ice and Fire får en (flämt!) mellanbok. En bok som inte riktigt klarar av att leva upp till de tidigare böckerna i serien, eller till förväntningarna på de böcker som komma skall. En bok fångad i stormens öga, om man så vill.

Anledningen till att det blev så är mycket enkel – boken blev för lång och någon form av uppdelning krävdes. Martin berättar i efterordet hur han efter mycket eftertanke valde att låta boken kretsa kring några utvalda karaktärer, medan han sparade resten till nästa bok. Borta är alla händelser i norr och öster – A Feast for Crows riktar sin blick nästan uteslutande mot Västeros.

Däri ligger problemet. Utan de nordliga och ostliga delarna lyser bokseriens hela huvudintrig med sin frånvaro. Sidorna fylls i stället med politik; intrigerande drottningar, torra rådslag, ändlösa diskussioner om vem som har rätt till makten. Man kan fråga sig om inte Martin just ägnat två böcker à 1000 sidor styck åt att ingjuta i läsaren just hur onödigt detta maktspel är. Man kan fråga sig varför han plötsligt tycker att vi ska bry oss om det.

I jämförelse med tidigare böcker är A Feast for Crows något av en besvikelse, vilket däremot inte betyder att boken saknar intressanta inslag. Vi får bland annat följa en gammal välbekant karaktär som med stora, paranoida kliv närmar sig galenskapen och tar många… låt oss säga ”mindre genomtänkta” beslut. En annan karaktär leder oss rakt i armarna på en klipphängare (som jag här återger i vittext: Catelyn, the gods-be-damned zombie queen!) som tidigare bara antytts och som jag tror kan bli riktigt intressant i kommande böcker.

A Feast of Crows må vara en transportsträcka, men det är en lovande sådan. Det enda som egentligen oroar mig är det faktum att den löper parallellt i tiden med nästa bok, A Dance with Dragons, vilket gör att vi redan vet att ingenting världsomvälvande kommer hända i den boken heller.

 

Bokens första mening: ”Dragons,” said Mollander.

 Originaltitel: A Storm of Swords
 Svensk titel: Svärdets makt
Serie: Del 3 av planerade 7 i The Song of Ice and Fire (”Sagan om is och eld”)
Författare: George R. R. Martin
Betyg: 5/5

(SPOILERVARNING! Det här inlägget är en recension av del tre i en serie – även om jag så klart undviker spoilers så gott jag kan så kan jag inte lova att texten inte innehåller några.)

A Song of Ice and Fire fortsätter att imponera som serie. Bok ett var riktigt bra, tvåan ännu bättre – och A Storm of Swords är helt fantastiskt bra.

Nu, snart halvvägs genom serien, känns det att snaran börjar dras åt kring Västeros. I öster har Daenerys insett att krig inte kan vinnas utan blodspillan och kastar allt vad etik och moral heter åt helvete i jakten på en armé. Samtidigt attackeras Västeros norra gräns, vars väktare tvingas slåss ensamma för hela kontinentens framtid, i det förtvivlade hoppet om att någon av de självutnämnda kungarna ska hjälpa dem.

Kungarna har förstås annat att tänka på. Härjat av förra bokens inbördeskrig är riket försvagat. Desertörer och banditer gör vägarna osäkra. Folket svälter och skattkistorna gapar tomma. Den tills nyligen välmående kontinenten har reducerats till en stinkande hög av uppsvällda lik och traumatiserade överlevare. Men än intrigerar kungarna, skyddade som de är bakom sina murar. Och eftersom de inte längre har råd att skicka ut sitt folk i regelrätt krig tar de till betydligt lömskare metoder för att förgöra sina fiender… till synes glömska om att trädens löv börjat färgas röda.

Precis som i tidigare böcker berättas kapitlen ur olika personers perspektiv. En del nya, bra berättarröster har tillkommit. Speciellt intressant är en person, vars namn jag inte tänker röja eftersom vi känner karaktären sedan förut. Tidigare i serien har karaktären känts ganska ytlig och blasé och betedde sig illa på ett obegripligt, närmast vanemässigt vis. Nu, i ljus av karaktärens eget perspektiv, framstår dessa handlingar plötsligt som motiverade och karaktären själv som lite mer sympatisk. Ett bra exempel på hur Martin vänder och vrider på historien, tills de vi trodde var hjältar framstår som skurkar och tvärtom.

A Storm of Swords är mörk, mycket mörk, på de bästa av sätt. Man läser med andan i halsen, påjagad av en krypande domedagskänsla, övertygad om att helvetet snart brakar loss. Och om det ligger någon sanning i titeln på nästa bok i serien – A Feast for Crows – är det nog också så.

 

Bokens första mening: The day was grey and bitter cold, and the dogs would not take the scent.

 Originaltitel: A Clash of Kings
 Svensk titel: Kungarnas krig
Serie: Del 2 av planerade 7 i The Song of Ice and Fire (”Sagan om is och eld”)
Författare: George R. R. Martin
Betyg: 5/5

(Det här inlägget är en recension av del två i en serie som är svår att skriva om utan att avslöja för mycket och därför belagd med SPOILERVARNING!)

I A Clash of Kings kastas kungadömet Västeros in i ett förödande inbördeskrig, då flera mäktiga män samtidigt utnämner sig till kung. Snart ödeläggs landsbygden, i den ena blodiga striden efter den andra. Oskyldiga bybor rånas, våldtas, torteras och mördas och överallt frodas det meningslösa våldet och den blinda ondskan.

Samtidigt i norr beger sig Jon Snow och resten av nattväktarna ut på andra sidan muren, i kapitel som står i skarp kontrast till resten av boken. Bakom muren ruvar fantasy av apokalyptiska mått, som får kriget i söder att framstå som absurt i sin relativa meningslöshet. För visst är det lätt att ryckas med i Västeros-kungarnas turer kring makten, men hotet i norr får dem alla att framstå som bortskämda barn inbegripna i ett sandlådebråk. När byar och sädesfält sätts i brand är det så att man vill gripa tag i alla lorder och ladys, ge dem en ordentlig omskakning och vråla ”men winter is coming för fa-an! skärp er nu!

När jag läste A Game of Thrones var det inte utan en viss oro för att Martin skulle ha lagt ribban lite väl högt upp för sig själv. Det gjorde han inte. A Clash of Kings mer än levererar, på fler än 1000 actionspäckade sidor. Återigen är det främst karaktärerna som imponerar. Martin lyckas teckna fram den ena minnesvärda karaktären efter den andra. Många är så pass mångsidigt beskrivna att det gör dem oförutsägbara – alla har sin egen mer eller mindre uttalade agenda och alla gör de bra saker varvade med dåliga och påverkas och förändras av det som händer runt omkring dem. Och som en blixt från klar himmel kan de dö. Martin gör det helt klart att det är han som innehar berättarmakten och att han avser använda den fullt ut.

Det enda som närmar sig tråkigt i boken är kapitlen om Daenerys, vilket är riktigt synd. Hennes berättelse slutade med ett ordentligt klimax i förra boken, men här lallar hon mest runt i nån fantasilös stad långt, långt bort utan att göra något annat än att visa brösten.

Jo just det ja. Som alla som läst så här långt i serien är obekvämt medvetna om så är Martin mycket förtjust i kvinnobröst. Så förtjust, faktiskt, att han gärna redogör i detalj för hur alla kvinnors bröstvårtor ser ut. Hos en del bikaraktärer vet jag enbart hur bröstvårtorna ser ut. Så här i efterhand ångrar jag att jag inte markerade alla bröstvårtebeskrivningar när jag kom till dem, så att jag kunde citera dem här i sammanställd form – men jag lovar att göra det den dagen jag läser om serien.

För läsa om den, det kan jag garantera att jag kommer att göra.

 

Bokens första mening: The comet’s tail spread across the dawn, a red slash that bled above the crags of Dragonstone like a wound in the pink and purple sky.

…så har ni väl inte missat Discoverys survivalserie The Colony?

Tio personer ska överleva i en uppbyggd postapokalyptisk värld; hitta mat och vatten och försöka att inte slå ihjäl varandra på kuppen.

I säsong ett hittills har de byggt två generatorer, en dusch och en eldkastare(!) och för tillfället jobbar de på solkraft.

Jepp, de är släkt med MacGyver hela bunten och du och jag skulle spontant lägga oss ned och självdö av skam i deras närhet.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3