Originaltitel: A Clash of Kings
 Svensk titel: Kungarnas krig
Serie: Del 2 av planerade 7 i The Song of Ice and Fire (”Sagan om is och eld”)
Författare: George R. R. Martin
Betyg: 5/5

(Det här inlägget är en recension av del två i en serie som är svår att skriva om utan att avslöja för mycket och därför belagd med SPOILERVARNING!)

I A Clash of Kings kastas kungadömet Västeros in i ett förödande inbördeskrig, då flera mäktiga män samtidigt utnämner sig till kung. Snart ödeläggs landsbygden, i den ena blodiga striden efter den andra. Oskyldiga bybor rånas, våldtas, torteras och mördas och överallt frodas det meningslösa våldet och den blinda ondskan.

Samtidigt i norr beger sig Jon Snow och resten av nattväktarna ut på andra sidan muren, i kapitel som står i skarp kontrast till resten av boken. Bakom muren ruvar fantasy av apokalyptiska mått, som får kriget i söder att framstå som absurt i sin relativa meningslöshet. För visst är det lätt att ryckas med i Västeros-kungarnas turer kring makten, men hotet i norr får dem alla att framstå som bortskämda barn inbegripna i ett sandlådebråk. När byar och sädesfält sätts i brand är det så att man vill gripa tag i alla lorder och ladys, ge dem en ordentlig omskakning och vråla ”men winter is coming för fa-an! skärp er nu!

När jag läste A Game of Thrones var det inte utan en viss oro för att Martin skulle ha lagt ribban lite väl högt upp för sig själv. Det gjorde han inte. A Clash of Kings mer än levererar, på fler än 1000 actionspäckade sidor. Återigen är det främst karaktärerna som imponerar. Martin lyckas teckna fram den ena minnesvärda karaktären efter den andra. Många är så pass mångsidigt beskrivna att det gör dem oförutsägbara – alla har sin egen mer eller mindre uttalade agenda och alla gör de bra saker varvade med dåliga och påverkas och förändras av det som händer runt omkring dem. Och som en blixt från klar himmel kan de dö. Martin gör det helt klart att det är han som innehar berättarmakten och att han avser använda den fullt ut.

Det enda som närmar sig tråkigt i boken är kapitlen om Daenerys, vilket är riktigt synd. Hennes berättelse slutade med ett ordentligt klimax i förra boken, men här lallar hon mest runt i nån fantasilös stad långt, långt bort utan att göra något annat än att visa brösten.

Jo just det ja. Som alla som läst så här långt i serien är obekvämt medvetna om så är Martin mycket förtjust i kvinnobröst. Så förtjust, faktiskt, att han gärna redogör i detalj för hur alla kvinnors bröstvårtor ser ut. Hos en del bikaraktärer vet jag enbart hur bröstvårtorna ser ut. Så här i efterhand ångrar jag att jag inte markerade alla bröstvårtebeskrivningar när jag kom till dem, så att jag kunde citera dem här i sammanställd form – men jag lovar att göra det den dagen jag läser om serien.

För läsa om den, det kan jag garantera att jag kommer att göra.

 

Bokens första mening: The comet’s tail spread across the dawn, a red slash that bled above the crags of Dragonstone like a wound in the pink and purple sky.