Originaltitlar: The Hunger Games, Catching Fire och Mockingjay
Svenska titlar: Hungerspelen, Fatta eld och Revolt
Serie: The Hunger Games (Hungerspelen)
Författare: Suzanne Collins
Betyg: 5, 3 och 3 (av fem möjliga)

Världen som vi känner den har gått under. Stora delar av jorden ligger under vatten. I ett kolgruvesamhälle i Appalacherna bor Katniss Everdeen med sin mor och lillasyster. Det är ett hårt liv – sedan fadern dog i en gruvolycka när hon var tolv har Katniss agerat brödvinnare i familjen. Alltid med hotet från Hungerspelen hängande över sig.

Samhället är ett av tolv distrikt tillhörande den känslokalla diktaturen Panem. Varje år lottar regimen fram 24 barn – en pojke och en flicka från varje distrikt – som ska delta i Hungerspelen, årets stora tv-satsning. På bästa sändningstid tvingas barnen döda varandra. Bara ”vinnaren” tillåts överleva.

Men när Katniss blir utvald är det ingen som anar vilka konsekvenser det kan komma att få…

Min första tanke när jag hörde talas om Hungerspelen var att konceptet lät snarlikt det i Battle Royale – den japanska boken, mangan och filmen där en skolklass dumpas på en ö och får tre dagar på sig att döda varandra (för om mer än en person lever när tiden gått ut sprängs alla i luften). Det står däremot snart klart att Collins har en helt annan approach till ämnet än den som finns i Battle Royale. Där den japanska föregångaren mer handlar om blod, inälvor och lite mänsklig gruppmentalitet tar sig Hungerspelen en närtitt på medias makt i diktaturens händer och, ja, mänsklig gruppmentalitet.

Inte sååå mycket blood-‘n’-gore alltså, men mycket mörkt och otrevligt ändå. Och sånt gillar ju jag.

Faktum är att jag avgudar det. Hungerspelen är läsning som både värmer och förfärar, men framför allt det senare. Collins målar skickligt upp bilden av det auktoritära samhället och skriver trovärdigt om både lidande och glädjeämnen i distrikten. Det är svårt att inte dra paralleller till vår egen värld och vrida sig av obehag vid jämförelsen. Svårt att inte må dåligt över hur människorna i huvudstaden (läs: västvärlden) frossar i mat och överflöd, medan barn svälter ihjäl ute i distrikten.

Det är alltså vad jag tycker om den första boken i trilogin. De andra två tänker jag inte ägna riktigt lika många ord åt. De var bra. Och så klart intressanta om man vill veta vad som händer Panem och tillhörande distrikt efter första bokens hungerspel. Men det blir en del upprepningar och ibland känns storyn tillrättalagd (men fy!) och man rycks ur illusionen och inser att, jaha ja, det var ju en ungdomsbok jag läste. Vill man slippa sånt trams fungerar det utmärkt att läsa bara första boken, som är relativt fristående och har ett lagom öppet slut.

Några avslutande ord om seriens huvudperson, Katniss.

Förutom bokbloggar följer jag en rad debattbloggar, främst feministiska sådana (t ex Lady Dahmer och Flatfeministen Fanny). Något det pratas en hel del om är bristen på dåliga förebilder för unga tjejer. Man menar att kvinnliga förebilder alltför ofta är rika, snygga och äckelperfekta på sann übermensch-nivå. Försvinnande få är mänskligt felbara eller bara halvsnygga.

Tillåt mig därför att presentera Katniss Everdeen – en bra dålig förebild!

Hon har dålig självkännedom. Är tjurig och snarstucken och inte speciellt socialt begåvad. Och det tar bokstavligen talat timmar för dem i sminket att få henne presentabel inför tevesändningarna. Samtidigt är hon en i grunden reko person som värnar om sina närmaste, även om det blir fel ibland. Nej, hon är inte en speciellt sympatisk huvudkaraktär, men på något sätt är det just det som gör att man sympatiserar med henne.

Det och att hon är en jävel på att skjuta pilbåge.


Katniss. Dock efter timtal i sminket.