Originaltitel: Solaris
 Svensk titel: Solaris
Författare: Stanisław Lem
Betyg: 3/5

Jag hade två nyårslöften till mig själv i år: Att läsa mer renodlad science fiction och att läsa fler böcker på tyska.

(Aka nyårslöften värdiga en nazist.)

Så jag köpte sci fi-klassikern Solaris på tyska. Zwei Fliegen mit einer Klappe, liksom. Eller egentligen tre flugor i en smäll, eftersom den tyska utgåvan har ett mycket snyggare omslag än alla svenska och engelska utgåvor tillsammans. (Kolla in hur många olika omslag det finns! Och hur brutalt fula nästan alla är.)

Bilden ovan är den omslagsbild jag allra helst skulle vilja ha. Den har jag lånat in från svenska illustratören David Olgarssons blogg – och så vitt jag vet är det inte ett officiellt omslag(?). Synd.

I Solaris har mänskligheten upptäckt sin första riktigt intressanta planet ur livssynpunkt. Solaris, som planeten heter, är till större delen täckt av ett slags hav. Förutom att det inte är ett hav. I själva verket är havet en enda stor, levande organism och de stjärnögda forskarna gör sitt allra yttersta för att försöka förstå den/det – amenhärreguuud så spännande, tänker de, och jag.

Sen går det några årtionden utan att de egentligen förstår någonting alls och större delen av mänskligheten tappar så sakteliga intresset för planeten. Inte jag. Jag blir bara ännu mer intresserad.

Det är nu bokens protagonist Kelvin kliver in på scenen. Han har drömt om att få landstiga på planeten sen han var en liten pojke och nu får han äntligen göra det. Det han inte vet är att de få kvarvarande forskarna på planeten nyligen bombarderat planetytan med kraftiga röntgenstrålar, i ett nytt försök att få någon typ av reaktion från ”havet”. Och en reaktion har de fått.

…

Att vi människor skulle kunna kommunicera effektivt med främmande raser, som i t ex Star Wars, är en högst problematisk tanke. Lem utforskar den problematiken med största fingertoppskänsla. Hans hav i Solaris är utsökt utomjordiskt och obegripligt. Jag älskar den bittra hopplösheten i situationen – hur vi äntligen hittat L-I-V, men utan att det egentligen betyder något för oss. Jag gillade det temat redan i Enders spel (där mänskligheten också har grava kommunikationssvårigheter med en utomjordisk ras), men i Solaris är det så draget till sin spets att det blir både djupt tragiskt och obehagligt.

Obehagligt ja. Till en början är Solaris litet av en sci fi-skräckis. Till exempel dyker Kelvins döda ex-flickvän upp i ett creepy gästspel och vill skeda med honom i sängen. Ryyyyys.

När skräckelementen senare försvinner blir storyn lite seg för min smak. Fascinationen för havet har redan spelat över och alldeles för mycket tid tillbringas i rymdstationens bibliotek, där Kelvin läser på om planetens historia i torra forskningsrapporter – en berättarstil man med rätta kan ifrågasätta. En hel del filosofi- och fysiksnack kläms in också och jag kan inte påstå att jag imponerades av någotdera. Vilket i rättvisans namn kanske berodde på att jag inte fattade ett ord av det eftersom det var på tyska. Heh.

Börjar det förresten inte bli lite av en tradition här på Bokmalande att läsa östeuropeiska författare på tyska? Först Metro 2034 och nu Solaris. Vad blir det nästa gång – Brott och straff?

 

Bokens första mening: Um neunzehn Uhr Bordzeit stieg ich, vorbei an den Leuten, die den Schacht umstanden, über die Metallsprossen ins Innere der Kapsel hinab.