You are currently browsing the monthly archive for november 2011.

K55 – LÖGNERNAS VALV
av Erika Oscarius

Året är 2474.

I en nedlagd gruvbas på planeten K55 lever ättlingarna till de människor som en gång flyttade dit från jorden – kriminella, bostadslösa och lågavlönade som såg sin chans till ett bättre liv.

Sedan bröt pesten ut. K55 sattes i karantän och befolkningen fick klara sig bäst de kunde. All kontakt med jorden bröts.

Nå, det är i alla fall den officiella förklaringen. Vem vet hur sanningen ser ut i ett valv fullt av lögner?

K55 – Lögnernas valv är en bok som innehåller mycket. Massor och massor av mycket. Svindlande gångar och kloaker; nedlagda fabriker och skitiga marknadsplatser; svenska kebabkurder från Malmö och brittiska fotbollshuliganer som aldrig ens sett sitt lag spela i verkligheten. Ett tröstlöst gytter av människoliv.

Oscarius berättar lite om mycket och det väcker mersmak. Jag vill genast veta mer om utvalda delar av samhället. Hur ser till exempel livet ut för en helt vanlig familj ytodlare? Vad vet de om sina förfäder från jorden? Lär de sig om pingviner i skolan? Förstår svenskarna vitsar om norrmän? … I boken skrapas det mest bara på ytan – något som är både bra och dåligt. Ofta känns det mystiskt och intressant, men nästan lika ofta bara ytligt.

Själva berättelsen fungerar bra, även om den är något ojämn. Ibland dyker det upp logikluckor som orsakar huvudbry. Som att huvudpersonen, en av valvets väldigt få kändisar, utan problem kan använda ett falskt ID-kort. Eller att alla tycks leva i fattigdom och misär, men ändå har tillgång till lyxartiklar som virtuella designervärldar och häftiga vapen. Och varför alls ta med krigsrobotar och granatkastaret till en gruvbas?

Sen kan man kanske fråga sig vad som hände med jämställdheten. Det har gått fem hundra år (jämför 1500-talets kultur med hur vi har det nu), men världen är ändå tydligt uppdelad i manliga fotbollshuliganer och militärer, kontra kvinnliga strippor och sjuksköterskor. Och bokens enda asiat är liten, säljer skräpiga souvenirer och beskrivs som ”lojal”. Visst, jag kan komma på många tillfredsställande svar på varför det blivit så, men tycker att det är synd att jag tvingas göra det själv. Den sortens problematik borde tas upp.

Det mest iögonfallande problemet med boken är språket. Typiskt exempel:

”Hyllororna gick längs med hela väggen och vätte mot robotarna.”

Stavning, grammatik, kommatering, tonläge… Det mesta blir fel. Ofta. Gärna flera gånger per sida. Och det tär förstås på tålamodet.

Däremot kan jag ibland känna att språket även är en av fördelarna med boken. Det blir aldrig tillrättalagt och tråkigt, utan är levande och uppfinningsrikt på ett sätt som vanligtvis bara talspråk är. Jag gillar lekfullheten i det hela; att Oscarius inte är rädd för okonventionella uttryck. För när läste du senast ordet ”mickla” i en text? Och hur många gånger har du inte sagt klumpiga ”hundradelar av en sekund”, utan att inse att det räcker bra med bara ”hundradelar”? Det är fina detaljer, som jag tycker säger mer om författaren än grammatiken gör. Sådant finns det trots allt yrkeskunniga redaktörer och korrekturläsare till – man måste bara komma ihåg att använda sig av dem.

(Sen så måste jag bara tillägga att jag är väldigt förtjust i att Fab 5 och GES springer runt nere i bunkrarna. Omedveten humor när den är som bäst!)

Allt som allt känns K55 som något av en oslipad diamant. Diverse störningsmoment till trots trivdes jag bra med att läsa den. Berättelsen görs så klart inte rättvisa i utförandet den finns i nu, men kanske kan vi hoppas på en reviderad upplaga i framtiden?

Slutet av boken antyder, nej, ber om en fortsättning. En fortsättning jag väldigt gärna läser, om man där klarar av att skilja på ”de” och ”dem”.

Tack Foldspace Media för recensionsex!

K55 – Lögnernas valv
Utgiven av Foldspace Media 2011
Betyg: 2/5

Så här börjar boken: Om det någonsin funnits en anledning till fest var det just denna kväll. Ovanför dem gnistrade universums alla stjärnor. Bredvid stridsfordonet sprakade en brasa och de hade släpat ut ordentligt med mat och dryck. De frossade och drack. Skrålade och skrattade. Skrek och tjöt av glädje. En underbar extas.

 

…förstår inte varför?

Pågående översättning av öknamnet ”Bumface” till svenska.

Dexter, seriemördaren som själv jobbar för polisen.

Ett ganska simpelt med väldigt effektivt koncept, som bjudit mig på timmar (dagar!) av underhållning framför tv:n

När man ser en tv-serie som är baserad på en bok blir det naturligt att fråga sig när det är dags att läsa boken – vill jag ens det? När det gäller Dexter var mitt svar länge nej, det vill jag inte, eftersom jag läst flera recensioner av boken som alla klassat den som brutalt underlägsen tv-serien. Men nu har jag alltså ändå läst Dexter i Jeff Lindsays tappning, och inte bara den första boken utan den andra med. Så vad tyckte jag?

DEXTER: DUNKLA DRÖMMAR
av Jeff Lindsay

Tja, först och främst att folk har rätt. Tv-serien är bättre än sin förlaga.

Mest beror det på att tv-seriens berättarteknik helt enkelt är mycket bättre. Jag gillar inte riktigt det linjära upplägget i boken, där det mesta händer utan vare sig uppbyggnad innan eller avrundning efter.  Allting berättas uteslutande ur Dexters eget perspektiv, vilket är lite synd eftersom han är så begränsad av sina demoner och sociala handikapp. Han lyckas inte riktigt göra sig själv eller sin omgivning rättvisa och personerna runt honom blir aldrig mer än karikatyrer. Dessutom balanserar språket ofta på gränsen mellan fantasilöst och fånigt, åtminstone i den svenska översättningen.

Det som lyfter Dexter: Dunkla drömmar är storyn, som trots allt är bra. Den är däremot så gott som identisk med första säsongen i tv-serien, så speciellt spännande blir det aldrig för mig som redan har sett den — men det kan man förstås knappast klandra författaren för. Det skulle vara intressant att veta vad någon som inte såg tv-serien först tycker om boken. Någon som gjorde det?

Darkly Dreaming Dexter 2004
Översatt av Per Olaisen
Utgiven av Bra Böcker 2009
Betyg: 2/5

Så börjar boken: Måne. Härliga måne. Fulla, feta, rödaktiga måne, natten ljus som på dagen, månskenet som flödar över landet och skänker glädje, glädje, glädje.

DEXTER: HÄNGIVEN HÄMNARE
av Jeff Lindsay

En positiv sak man kan säga om bok nummer två är att den inte alls handlar om samma sak som säsong två i tv-serien, så man slipper upprepning.

Vill man vara petig och negativ kan man kanske påpeka att det var med en viss grund tv-bolaget ratade berättelsen rakt av och skrev en ny. Den är inte alls dålig, men tråkig blir den ändå eftersom den inte kommer med något nytt. Lite som jag tyckte om Metro 2034. Grundstoryn harvar på lite lagom fantasilöst och fungerar okej, och inget mer med det.

Något som är dåligt på riktigt är språket.

Vad i hela friden hände vid översättningen och vem stämmer jag?

Jag är medveten om att Dexter knappast kan klassas som finlitteratur, men lite respekt för författaren kan man väl ändå ha. Det känns lite som om förlaget av misstag skickade grovöversättningen till tryck, utan att korrekturläsa den först. Det är fel prepositioner överallt, en del meningar är totalt obegripliga och här och där dyker pinsamma svengelska direktöversättningar upp. (Bytet av översättare mellan böckerna kan vara värt att notera.)

Dearly Devoted Dexter 2005
Översatt av Helena Prytz
Utgiven av Bra Böcker 2010
Betyg: 1/5

Så här börjar boken (som jag inte har kvar på svenska längre, så det får bli på engelska): It’s that moon again, slung so fat and low in the tropical night, calling out across a curdled sky and into the quivering ears of the dear old voice in the shadows, the Dark Passenger, nestled snug in the backseat of the Dodge-K car of Dexter’s hypothetical soul.