Dexter, seriemördaren som själv jobbar för polisen.
Ett ganska simpelt med väldigt effektivt koncept, som bjudit mig på timmar (dagar!) av underhållning framför tv:n
När man ser en tv-serie som är baserad på en bok blir det naturligt att fråga sig när det är dags att läsa boken – vill jag ens det? När det gäller Dexter var mitt svar länge nej, det vill jag inte, eftersom jag läst flera recensioner av boken som alla klassat den som brutalt underlägsen tv-serien. Men nu har jag alltså ändå läst Dexter i Jeff Lindsays tappning, och inte bara den första boken utan den andra med. Så vad tyckte jag?
DEXTER: DUNKLA DRÖMMAR
av Jeff Lindsay
Tja, först och främst att folk har rätt. Tv-serien är bättre än sin förlaga.
Mest beror det på att tv-seriens berättarteknik helt enkelt är mycket bättre. Jag gillar inte riktigt det linjära upplägget i boken, där det mesta händer utan vare sig uppbyggnad innan eller avrundning efter. Allting berättas uteslutande ur Dexters eget perspektiv, vilket är lite synd eftersom han är så begränsad av sina demoner och sociala handikapp. Han lyckas inte riktigt göra sig själv eller sin omgivning rättvisa och personerna runt honom blir aldrig mer än karikatyrer. Dessutom balanserar språket ofta på gränsen mellan fantasilöst och fånigt, åtminstone i den svenska översättningen.
Det som lyfter Dexter: Dunkla drömmar är storyn, som trots allt är bra. Den är däremot så gott som identisk med första säsongen i tv-serien, så speciellt spännande blir det aldrig för mig som redan har sett den — men det kan man förstås knappast klandra författaren för. Det skulle vara intressant att veta vad någon som inte såg tv-serien först tycker om boken. Någon som gjorde det?
Darkly Dreaming Dexter 2004
Översatt av Per Olaisen
Utgiven av Bra Böcker 2009
Betyg: 2/5
Så börjar boken: Måne. Härliga måne. Fulla, feta, rödaktiga måne, natten ljus som på dagen, månskenet som flödar över landet och skänker glädje, glädje, glädje.
DEXTER: HÄNGIVEN HÄMNARE
av Jeff Lindsay
En positiv sak man kan säga om bok nummer två är att den inte alls handlar om samma sak som säsong två i tv-serien, så man slipper upprepning.
Vill man vara petig och negativ kan man kanske påpeka att det var med en viss grund tv-bolaget ratade berättelsen rakt av och skrev en ny. Den är inte alls dålig, men tråkig blir den ändå eftersom den inte kommer med något nytt. Lite som jag tyckte om Metro 2034. Grundstoryn harvar på lite lagom fantasilöst och fungerar okej, och inget mer med det.
Något som är dåligt på riktigt är språket.
Vad i hela friden hände vid översättningen och vem stämmer jag?
Jag är medveten om att Dexter knappast kan klassas som finlitteratur, men lite respekt för författaren kan man väl ändå ha. Det känns lite som om förlaget av misstag skickade grovöversättningen till tryck, utan att korrekturläsa den först. Det är fel prepositioner överallt, en del meningar är totalt obegripliga och här och där dyker pinsamma svengelska direktöversättningar upp. (Bytet av översättare mellan böckerna kan vara värt att notera.)
Dearly Devoted Dexter 2005
Översatt av Helena Prytz
Utgiven av Bra Böcker 2010
Betyg: 1/5
Så här börjar boken (som jag inte har kvar på svenska längre, så det får bli på engelska): It’s that moon again, slung so fat and low in the tropical night, calling out across a curdled sky and into the quivering ears of the dear old voice in the shadows, the Dark Passenger, nestled snug in the backseat of the Dodge-K car of Dexter’s hypothetical soul.
6 kommentarer
Comments feed for this article
15 november, 2011 den 07:50
Feuerzeug
Jag har läst böckerna om Dexter av Jeff Lindsay, på engelska och tycker de är bättre än tv-serien.
Fokus ligger inuti Dexter istället för på hans omgivning.
Så kanske beror det på vad man gillar… action eller psykthriller. Eller så kanske de inte är så bra översatta.
Sen är det lite väl att kalla böckerna ”Lindsays tappning”. Han är ju ändå skaparen. ;)
15 november, 2011 den 22:07
Nike Bengtzelius
Jag tyckte att berättelsen gick lite fort och vårdslöst framåt. Allting bara hände lite hipp som happ, utan någon uppbyggnad innan eller uppföljning efteråt. (Men kanske är det bara jag som är för van vid omständliga fantasytegelstenar ;))
Språket gör helt sin beskärda del för att förstöra stämningen och jag kan föreställa mig att böckerna är mycket bättre på engelska.
Sedan menade jag faktiskt inte att lägga någon sorts värdering i ordet ”tappning”. Tänkte mest att det finns en tappning av Dexter i bokform, och en annan i serieform.
22 november, 2011 den 22:25
Catacomb Kitten
Tråkigt att de inte verkar så bra! Jag har också tänkt att läsa dem, men nu vet jag i alla fall att jag inte behöver köpa dem utan på sin höjd låna dem från biblioteket. ;) Jag har inte sett hela tv-serien utan några enstaka avsnitt. Älskar introt. ^^
23 november, 2011 den 19:48
Nike Bengtzelius
Har du tur har biblioteket böckerna på originalspråk! :)
Introt är underbart, fattar inte att folk spolar över det ^_^ Då missar de kanske dessutom en fin liten detalj… De har nämligen gjort introt på ett av avsnitten lite annorlunda… Jag ramlade nästan av stolen av förvåning (och skratt) när det hände! Vet inte om det är roligt utanför sitt sammanhang, men såg att det var upplagt på Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=-k6WFdU85XE
(I avsnittet måste Dexter ta hand om flickvännens barn en massa och är trött som en ordentligt utsjasad småbarnspappa, vilket förstås stället till med problem.)
29 november, 2011 den 20:46
Catacomb Kitten
Haha, vad kul att de ändrade inledningen! Mer sånt! ^.^
Jag ska bara ta mig igenom femhundra andra böcker innan jag sätter tänderna i Dexter…
29 november, 2011 den 22:28
Nike Bengtzelius
Om du inte passar dig sätter han tänderna i dig först ;)