Dexter, seriemördaren som själv jobbar för polisen.

Ett ganska simpelt med väldigt effektivt koncept, som bjudit mig på timmar (dagar!) av underhållning framför tv:n

När man ser en tv-serie som är baserad på en bok blir det naturligt att fråga sig när det är dags att läsa boken – vill jag ens det? När det gäller Dexter var mitt svar länge nej, det vill jag inte, eftersom jag läst flera recensioner av boken som alla klassat den som brutalt underlägsen tv-serien. Men nu har jag alltså ändå läst Dexter i Jeff Lindsays tappning, och inte bara den första boken utan den andra med. Så vad tyckte jag?

DEXTER: DUNKLA DRÖMMAR
av Jeff Lindsay

Tja, först och främst att folk har rätt. Tv-serien är bättre än sin förlaga.

Mest beror det på att tv-seriens berättarteknik helt enkelt är mycket bättre. Jag gillar inte riktigt det linjära upplägget i boken, där det mesta händer utan vare sig uppbyggnad innan eller avrundning efter.  Allting berättas uteslutande ur Dexters eget perspektiv, vilket är lite synd eftersom han är så begränsad av sina demoner och sociala handikapp. Han lyckas inte riktigt göra sig själv eller sin omgivning rättvisa och personerna runt honom blir aldrig mer än karikatyrer. Dessutom balanserar språket ofta på gränsen mellan fantasilöst och fånigt, åtminstone i den svenska översättningen.

Det som lyfter Dexter: Dunkla drömmar är storyn, som trots allt är bra. Den är däremot så gott som identisk med första säsongen i tv-serien, så speciellt spännande blir det aldrig för mig som redan har sett den — men det kan man förstås knappast klandra författaren för. Det skulle vara intressant att veta vad någon som inte såg tv-serien först tycker om boken. Någon som gjorde det?

Darkly Dreaming Dexter 2004
Översatt av Per Olaisen
Utgiven av Bra Böcker 2009
Betyg: 2/5

Så börjar boken: Måne. Härliga måne. Fulla, feta, rödaktiga måne, natten ljus som på dagen, månskenet som flödar över landet och skänker glädje, glädje, glädje.

DEXTER: HÄNGIVEN HÄMNARE
av Jeff Lindsay

En positiv sak man kan säga om bok nummer två är att den inte alls handlar om samma sak som säsong två i tv-serien, så man slipper upprepning.

Vill man vara petig och negativ kan man kanske påpeka att det var med en viss grund tv-bolaget ratade berättelsen rakt av och skrev en ny. Den är inte alls dålig, men tråkig blir den ändå eftersom den inte kommer med något nytt. Lite som jag tyckte om Metro 2034. Grundstoryn harvar på lite lagom fantasilöst och fungerar okej, och inget mer med det.

Något som är dåligt på riktigt är språket.

Vad i hela friden hände vid översättningen och vem stämmer jag?

Jag är medveten om att Dexter knappast kan klassas som finlitteratur, men lite respekt för författaren kan man väl ändå ha. Det känns lite som om förlaget av misstag skickade grovöversättningen till tryck, utan att korrekturläsa den först. Det är fel prepositioner överallt, en del meningar är totalt obegripliga och här och där dyker pinsamma svengelska direktöversättningar upp. (Bytet av översättare mellan böckerna kan vara värt att notera.)

Dearly Devoted Dexter 2005
Översatt av Helena Prytz
Utgiven av Bra Böcker 2010
Betyg: 1/5

Så här börjar boken (som jag inte har kvar på svenska längre, så det får bli på engelska): It’s that moon again, slung so fat and low in the tropical night, calling out across a curdled sky and into the quivering ears of the dear old voice in the shadows, the Dark Passenger, nestled snug in the backseat of the Dodge-K car of Dexter’s hypothetical soul.