EINSTEINS FRU
av Liv Strömquist

Eftersom jag nyss recenserade ett annat album av Strömquist orkar jag inte skriva någon vettig recension av Einsteins fru, annat än för att säga I read it I loved it and please make more.

Kort sagt är skillnaden mellan albumen att Prins Charles känsla höll sig till en enda fråga, medan Einsteins fru består av många små sketcher med olika teman. Det blir en skön blandning av smygrasism i svensk film, kända artisters hatbrott och vår syn på djurrättsaktivister – och självklart är det förbannat roligt.

Min personliga favoritdel är nog när Strömquist ondgör sig över vår tendens att vråla ”men titta djuuuuren gör det, så det är visst naturligt!” så fort det dyker upp en bögand eller två. För varför behöver vi ett DJUR för att rättfärdiga just manlig homosexualitet? Varför inte andra mänskliga beteenden när vi ändå håller på?

Eftersom albumet saknar ett tydligt övergripande tema känns det inte lika angeläget som Prins Charles känsla, utan mer som en rolig grej. Men roligt är det, och efter en omläsning av båda albumen kan jag konstatera att Einsteins fru faktiskt har ett högre återläsningsvärde. Om och om och om igen kan man läsa om det. Så det ska jag ta och göra nu. Tjing!

Einsteins fru
Utgiven av Galago 2008
Betyg: 5/5