You are currently browsing the monthly archive for mars 2012.

Just nu sitter min mamma och läser igenom sina gamla John Carter-böcker, full av förväntan inför filmatiseringen som går upp på biograferna just nu.

Så här tuff är John Carter 2012:

John Carter är, vad jag har förstått, typ fantasy i rymden.* Science fiction utan science, liksom. Modiga män med muskler av stål och rymdprinsessor i stringbikini av metall. (Rätta mig om jag har fel, mamma.)

Typ så här:

(Är inte skådespelaren imponerande lik konceptmålningen?)

Själv läste jag Blixt Gordon när jag var yngre. Det fanns en del rymdprinsessor där också, vill jag minnas. Och av någon anledning en ond kineskejsare som hette Ming, som bodde på planeten Mongo (!)

Och jag tyckte att det var bra.

How about you? Vilka hundörade lik har du i garderoben?

*Jag har precis infört genreapartheid i mina bokhyllor, så blotta existensen av fantasy- och science fiction-mashups känns riktigt vidrig.
Annonser

THE LEFT HAND OF GOD
av Paul Hoffman

Cale växer upp hos the Redeemers, en kristen kult som ligger i ständigt krig mot några de kallar the Antagonists. Tillsammans med tusentals andra pojkar i det stora klosterkomplexet drillas han hårt i strid och religionslära. Här hade det lätt kunnat bli en mörk Harry Potter av det hela — men då kommer en vändning.

När Cale och hans kompisar i bästa Harry Potter-stil smyger omkring i förbjudna korridorer får de sig sitt livs chock: NAKNA TJEJER! Djävulens Verktyg, spritt språngande, i klostret! De har aldrig förr sett en kvinna, men de vet ju vad skökan Eva dömde mänskligheten till och att det är en synd att så mycket som titta på en kvinna. Så de kan förstås inte slita ögonen från dem.

Sedan tvingas de fly från klostret, det blir krig och bla bla bla.

The Left Hand of God blir aldrig speciellt spännande. Utgångspunkten är bra, men resten känns förvånansvärt slätstruket. Småtråkigt krig, småtråkig YA-kärlekshistoria… och eftersom det är den första delen i en trilogi så kommer delarna som faktiskt ÄR intressanta aldrig någon vart. (Världsbygget, till exempel, har potential. Författaren serverar fina hintar om att allting faktiskt utspelar sig på vår jord — det finns norrmän! — men uppenbarligen har folk återgått till ett senmedeltida levnadssätt. Postapokalyps/fantasy? Kan bli intressant i senare böcker.)

Mest störde jag mig på hur slentrianmässigt allt beskrivs. Så fort en kvinna presenteras får vi veta om hon är snygg, ful eller mittemellan. När en man presenteras får vi veta hårfärg, kläder och placering i den sociala hierarkin. Författaren återkommer ständigt till kvinnornas kurvor och bröst och svanlika nackar. Till männens bistra miner och döda ögon. Sedan skojar han till det lite och säger att det är kvinnorna som regerar över männen, för de bestämmer ju i huset när männen kommer hem från kriget.

ಠ_ಠ

Nåväl. Om sanningen ska fram så är The Left Hand of God helt okej. Medioker standardfantasy, men helt okej för det. Synd bara att de försöker sälja boken som vuxenfantasy, för den fungerar gissningsvis mycket bättre som ungdomsbok. (Mitt tolvåriga jag hade tyckt att Cale var supercool!)

Nu ska jag läsa A Dance with Dragons, som äntligen kommit i pocket!

The Left Hand of God
Utgiven av Penguin Books 2010
Betyg: 2/5

Så här börjar boken: Listen. The Sanctuary of the Redeemers on Shotover Scarp is named after a damned lie, for there is no redemption that goes on there and less sanctuary.

RAINBOWS END
av Vernor Vinge

Ibland är det bara så uppenbart att ens morföräldrar tillhör en annan generation.

En internetvägrande generation som betalar sina räkningar på banken. Som tycker att Våra värsta år är höjden av komedi och Christer Sjögren det bästa som hänt musiken. Som anser att ”zigenare” är ett av landets största problem — tillsammans med ordet ”typ” i betydelsen ”ungefär”.

Inte kan man klandra dem heller, för det är trots allt lätt att bli daterad. (Visste ni till exempel att våra hjärnor bli språkligt konservativa redan när vi passerar 30-strecket?)

Rainbows End ger en inblick i hur det skulle kunna kännas att vara 80-plussare på 2040-talet, och i det avseendet är det en excellent bok. Robert föddes under vårt 60-tal och är i processen att tillfriskna från Alzheimers. Likt många andra av världens numera pigga åldringar tvingas han återvända till skolbänken och omskolas för att bli användbar i arbetslivet igen. Under tiden bor han hos sin sons familj, inklusive den 13-åriga sondottern som förstås har koll på läget.

Rainbows End är namnet på ett ålderdomshem i boken. När Robert kort reflekterar över namnet avslöjar han en hel del om hur han känner, både inför sin nya ”chans” i livet och det ändå oundvikliga slutet:

He’d never been able to decide if that spelling was the work of an everyday illiterate or someone who really understood the place.

Vinge målar upp en mycket trovärdig framtid. Han skrev Rainbows End för bara sex år sedan, 2006, men sedan dess har vi helt klart kommit långt på vägen mot hans förutspådda teknikframsteg. Den smarta telefonen, till exempel, är ett jättesteg mot de virtuella världar Vinge beskriver. Samma sak gäller politiken. Det är inte utan viss nervositet man läser om en framtid då massförstörelsevapen är så lätta att införskaffa att  minsta ligistgrupp kan hota med dem — inte när man samtidigt kan följa turerna kring Iran och deras potentiella atomvapenprogram på nyheterna.

Styrkan med boken är helt klart Vinges förmåga att skildra en trovärdig framtid — såväl tekniskt och politiskt som personligt.

En stor svaghet med boken är att författaren tycks tappa bort huvudstoryn någonstans på vägen. För boken handlar (egentligen) inte först och främst om Robert, utan om en världsomspännande konspiration, tankekontroll och annat science fiction-gottigt. Allt det begravs i lager på lager av annat — poesi, biblioteksböcker, tonårig kärlek, virtuella världar, längtan, längtan, längtan.

Huvudstoryn återhämtar sig lite framåt slutet, men sedan måste Vinge ha ledsnat igen, för han överger det hela och ägnar resterande sidor åt att berätta hur det gick för Robert och hans familj i stället. Det känns, minst sagt, lite futtigt.

Nyss stod hela världen på spel. Nu är boken slut och — trumvirveeel — vi får veta vem sondottern kanske är kär i.

Antiklimax? Jawohl.

Rainbows End
Utgiven av Tor Books 2006
Betyg: 2/5

Så här börjar boken: The first bit of dumb luck came disguised as a public embarassment for the European Center of Defense Against Disease.

ZELDA 2: KAMPEN FORTSÄTTER
av Lina Neidestam

Jag har aldrig tyckt om Zelda.

Första gången jag stötte på henne var i tidningen Nemi. Bredvid slanka, coola Nemi var Zelda ett äckligt litet troll. Själv var jag tonåring och hade någon slags önskan om att alla feminister (nej, ALLA som öppet stod för åsikter jag gillade) skulle vara skitsnygga, välartikulerade övermänniskor som på rutin krossade meningsmotståndarnas alla argument och fick dem att framstå som patetiska losers.

Men Zelda är raka motsatsen till allt det där. När hon blir arg så tänder hon på alla cylindrar och börjar skrika osammanhängande om patriarkatet. Hon har dåligt självförtroende, dubbelmoral och — gud förbjude! — hår på benen. Hon var den patetiska losern i sin egen tidning och mitt tonårsjag tyckte att det var skitjobbigt att förhålla sig till.

Men ni fattar ju vart jag vill komma: Mitt vuxenjag började misstänka att jag faktiskt skulle kunna gilla Zelda nu för tiden.

En snabb inhandling av Neidestams nysläppta Zelda 2 och jag har svaret svart och färglagt på vitt: Zelda har gått från äckligt troll till pricksäker igenkänningskomik. Jag inte bara gillar, jag älskar!

Älskar samma saker jag hatade som tonåring.

Hon är så befriande besvärlig. Högljud och skrävlande tar Zelda (nästan) alltid kampen och beter sig precis som jag själv skulle göra om jag utan filter sa allt jag tyckte och tänkte. Asjobbig, verkligen, men också underhållande på ett väldigt mänskligt sätt. Humorn (och allvaret) bygger ofta på kontrasten mellan ideal och individ och Neidestam lyckas verkligen sätta fingret på hur det kan vara att växa upp som ung ”upplyst” kvinna idag.

Det är fint, är det, och jag är glad att jag gav Zelda en ny chans. Hon förtjänar det. Om sanningen ska fram så bor det nog ett äckligt litet troll i mig också.

Zelda 2: Kampen fortsätter
Utgiven av Kartago 2012
Betyg: 5/5

…och för att Linda Steen frågade.

Jag säger typ ”Kotolo”.

Men jag har förstått att åsikterna om uttalet går isär å det grövsta. Och jag har en känsla av att det inte är ett namn du vill säga fel på, någonsin.

— Vad säger du, har du fel, vad är rätt?

Så här säger svenska Wikipedia, alla goda faktas moderbas:

”Rollspelet Call of Cthulhu föreskriver uttalet kuh-THOOL-hoo. Många Lovecraftvetare hävdar ett uttal liknande Clooloo eller Clulu. Ett tredje uttal kombinerar de två första genom att sätta samman de första fyra bokstäverna av namnet till något som liknar en nysning med t och h uttalade separat, K’t’hoo-lhoo.

Enligt Lovecraft är det korrekta uttalet, enligt vad mänskliga stämband kan förmå, något som liknar Khlul’-hloo, där den första stavelsen uttalas gutturalt och mycket tjockt. ‘Den bästa liknelsen är att frusta eller hosta fram stavelserna Cluh-Luh med tungan tryckt mot gommen’, beskriver Lovecraft i ett av sina brev.”

Fundering #1: Var i ”Cthu” hittar folk ett L?
Fundering #2: Är det ett demoniskt L?
Fundering #3: Att Cthulhu inte gjort slarvsylta av vår civilisation ännu, kan det bero på något så enkelt som att ingen hittills lyckats uttala ”Ph’nglui mglw’nafh Cthulhu R’lyeh wgah’nagl fhtagn”?

CTHULHU TALES #1
av Mark Waid, Keith Giffen, Steve Niles m.fl.

Det finns inga tvivel om att H.P. Lovecrafts Cthulhu-mytos lever vidare.

Vill man finns det gott om nyskrivna Cthulhu-böcker att läsa, nyutgivna Cthulhu-rollspel att spela och — enligt IMDB — i alla fall åtta nyproducerade Cthulhu-filmer från 00-talet. Och eftersom detta är den bästa av alla tänkbara världar kan du förstås avnjuta dessa saker i sällskap av din alldeles egna smaragdgröna mjukis-Cthulhu.

Cthulhu Tales #1 är en i mängden produkter (närmare bestämt det första av tretton album i samma serie) och visar sig vara något så snitsigt som en grafisk novellsamling. Olika serieförfattare och illustratörer har samlats runt temat ”Cthulhu” och bidragit med var sin miniserie.

Mini var ordet. Arton sådana ”noveller” har de lyckats klämma in på albumets 130 sidor. Den kortaste upptar bara en sida, men de allra flesta är på åtta sidor och ingen är längre än så. Bortsett från det gemensamma temat skiljer sig novellerna mycket från varandra, såväl berättarmässigt som bildestetiskt. Det blir skräck, galenskap, humor och lite tonårsångest — mörkt och mystiskt, spralligt färgglatt och manga-Cthulhu.

Kort sagt är det jäkligt schizo, vilket jag kan tycka känns passande, och jag skulle tro att det finns något här för alla smaker.

Som helhet gör albumet inget större intryck. Några av novellerna lyckas glimra till, men de flesta hade tjänat på att få breda ut sig lite mer, vara lite längre. Dock är Cthulhu Tales #1 en kul idé och ett klart godkänt förstaförsök.

Cthulhu Tales #1
Utgiven av Boom! Studios 2008
Betyg: 2/5

Har du någonsin tänkt på att ”entgegengehen” är ett jäkligt skönt tyskt ord?

Speciellt om man säger det högt flera gånger på raken.

entgegengehen entgegengehen entgegengehen entgegengehen entgegengehen entgegengehen entgegengehen entgegengehen entgegengehen entgegengehen entgegengehen entgegengehen entgegengehen entgegengehen entgegengehen entgegengehe…

Eller, för den delen, försöker stava till det.

(Obs! Det här KAN vara en av anledningarna till att min läsning av Das Parfum går så långsamt.)

FEM PERSONER DU MÖTER I HIMLEN
av Mitch Albom

Det går fruuuuktansvärt segt med läsandet för mig i år. Lättlästa böcker och serieromaner, visst, men inte en sida riktig roman ännu fast det redan är mars. Men så en morgon låg jag där, bakfull i sängen och rädd för att ens sätta mig upp. Och då tänkte jag att kanske, kanske hade jag tid att läsa lite nu…

Fem personer du möter i himlen är en sån där perfekt bakisbok (eller pendla-till-jobbet-bok, ligga-på-stranden-bok, orka-läsa-en-riktig-bok-bok). Omkring 200 sidor lång, rätt lättsmält men ändå uppbyggd kring ett intressant koncept.

Precis i början dör huvudpersonen Eddie, en gammal och småbitter man som inte varit sig själv sedan kriget. Men i stället för att som förväntat komma till himlen får Eddie veta att han ska träffa fem andra döingar och att de ska förklara hans liv för honom. Tanken är att han ska få förståelse för varför hans liv blev som det blev och därmed få frid — men hur ska de kunna hjälpa honom när han inte ens känner alla personer han ska träffa?

Som man kan förvänta sig är boken ganska rörande. Sensmoralen att folk inte alltid är som man tror går fram utan att bli alltför moralkakig. Och Eddie är, förvånansvärt nog, en rätt sympatisk karaktär.

Jag använder många ord i stil med ”ganska” och ”rätt” känner jag, men det är en sån bok. Ganska schysst story. Rätt trevlig läsning.

Varken mer eller mindre.

The Five People You Meet in Heaven (2003)
Översatt av Niclas Hval
Utgiven av Månpocket 2005
Betyg: 2/5

Så här börjar boken: Det här är berättelsen om en man vid namn Eddie och den börjar med slutet.

28 DAYS LATER: THE AFTERMATH
av Steve Niles

Jag tyckte att  filmen 28 dagar senare var alldeles lysande, men när den tar sin början… ja, då har ju tjugoåtta dagar redan gått. Rage-smittan är spridd vida och Londons gator ekar redan kusligt tomma. Hur såg det ut under de där första veckorna? Aftermath är ett seriealbum med den uttalade ambitionen att besvara den frågan, och dessutom fylla igen hålet mellan 28 dagar… och 28 veckor senare.

Det känns ju som ett koncept som är svårt att misslyckas med, eller hur?

Albumet har fyra delar: Development, Outbreak, Decimation och Quarantine. De två första kapitlen utspelar sig innan 28 dagar… och de andra två efter. Delarna tycks till en början fristående från varandra — ett intryck som förstärks av att det är olika tecknare för varje del — men allt knyts samman i slutet.

Första kapitlet handlar om forskarna som utvecklade viruset. Det är stabilt berättat och fyller i en del luckor, men bjuder inte direkt på några överraskningar. Efter det kommer däremot Outbreak-kapitlet, som var det jag såg fram mest emot. Det ska nämligen utspela sig mellan dag 1 och 14 — med andra ord under den där spridningsperioden som de flesta ”zombie”-skildringar tycks hoppa över. Det kan ju bli hur intressant som helst!

Eller inte. Faktum är att det är rena rama påhittet att kapitlet utspelar sig under två veckors tid. Det som händer är att vi under Dag #1 får träffa en familj… som blir rädda och gömmer sig i ett hus tills de ”Days later” kryper fram ur sitt gömställe. Småtrist berättat och med karaktärer som för tankarna till sopiga USA-stereotyper (kan det bero på att både författaren och illustratörerna är amerikaner?)

Det blir inte bättre.

En sida in i andra halvan av albumet är jag ohjälpligt less på det. Det är helt enkelt tråkigt. För att inte tala om djupt oengagerande. Och till slut irriterande, eftersom det borde ha varit så mycket bättre. Nej, gör er själva en tjänst och slösa ingen tid på det.

28 Days Later: The Aftermath
Utgiven av Fox Atom Comics 2007
Betyg: 1/5

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3