28 DAYS LATER: THE AFTERMATH
av Steve Niles
Jag tyckte att filmen 28 dagar senare var alldeles lysande, men när den tar sin början… ja, då har ju tjugoåtta dagar redan gått. Rage-smittan är spridd vida och Londons gator ekar redan kusligt tomma. Hur såg det ut under de där första veckorna? Aftermath är ett seriealbum med den uttalade ambitionen att besvara den frågan, och dessutom fylla igen hålet mellan 28 dagar… och 28 veckor senare.
Det känns ju som ett koncept som är svårt att misslyckas med, eller hur?
Albumet har fyra delar: Development, Outbreak, Decimation och Quarantine. De två första kapitlen utspelar sig innan 28 dagar… och de andra två efter. Delarna tycks till en början fristående från varandra — ett intryck som förstärks av att det är olika tecknare för varje del — men allt knyts samman i slutet.
Första kapitlet handlar om forskarna som utvecklade viruset. Det är stabilt berättat och fyller i en del luckor, men bjuder inte direkt på några överraskningar. Efter det kommer däremot Outbreak-kapitlet, som var det jag såg fram mest emot. Det ska nämligen utspela sig mellan dag 1 och 14 — med andra ord under den där spridningsperioden som de flesta ”zombie”-skildringar tycks hoppa över. Det kan ju bli hur intressant som helst!
Eller inte. Faktum är att det är rena rama påhittet att kapitlet utspelar sig under två veckors tid. Det som händer är att vi under Dag #1 får träffa en familj… som blir rädda och gömmer sig i ett hus tills de ”Days later” kryper fram ur sitt gömställe. Småtrist berättat och med karaktärer som för tankarna till sopiga USA-stereotyper (kan det bero på att både författaren och illustratörerna är amerikaner?)
Det blir inte bättre.
En sida in i andra halvan av albumet är jag ohjälpligt less på det. Det är helt enkelt tråkigt. För att inte tala om djupt oengagerande. Och till slut irriterande, eftersom det borde ha varit så mycket bättre. Nej, gör er själva en tjänst och slösa ingen tid på det.
28 Days Later: The Aftermath
Utgiven av Fox Atom Comics 2007
Betyg: 1/5
Bokmalande 
6 kommentarer
Comments feed for this article
5 mars, 2012 den 18:38
Swedish Zombie
Äsch. Eller kanske puh! Jag har en trave utlästa romaner och annat, däribland ett antal seriealbum, som jag inte hunnit skriva om. Viss panik över den situationen finnes, då jag börjar glömma detaljer och annat. I den högen ligger albumet du nu sågat. Eftersom du nu fixat det kan jag kanske bara stuva undan det nu & strunta i det hela. Det finns partier jag gillade, men jag håller verkligen med om att de slarvade bort möjligheterna att göra något RIKTIGT bra. Och det är ju en skam!
Såg att du ju känner min nya bokrecensent. Antingen är internet en plats för inavel, ELLER kanske är det så att intelligentian klumpar ihop sig? ;)
5 mars, 2012 den 21:15
Nike Bengtzelius
Ja, jag hade liksom aldrig kunnat tro att det inte skulle bli _åtminstone_ coolt. Synd och skam är precis vad det är.
Och jag tycker absolut att du ska se min recension som en chans att slippa undan! Icke-recenserade böcker är ett gissel.
Hm, vi kan i alla fall dra slutsatsen att Sverige är ett bra litet land ibland. Lite av charmen med det, faktiskt ^_^
5 mars, 2012 den 22:40
bokstävlarna
Äsch, synd! Jag gillade verkligen 28 dagar senare-filmen (minus det slut som inte var director’s cut), så jag var väldigt nyfiken på det här albumet. Men det känns ju inte så lockande direkt.
6 mars, 2012 den 19:52
Nike Bengtzelius
Känner att jag verkligen borde se director’s cut-versionen! Gillade inte heller slutet på vanliga, men resten av filmen är som sagt toppen. Albumet är lite som slutet på icke-directo’s-cut, skulle man väl kanske kunna säga.
6 mars, 2012 den 21:08
bokstävlarna
Jag älskar scenen när han vaknar på sjukhuset och när han går runt i det övergivna London.Totalt gåshudsframkallande! Synd att slutet inte är lika bra som de delarna.
6 mars, 2012 den 21:27
Nike Bengtzelius
Gåshud indeed. Man kan ju undra varför andra versioner än director’s cut någonsin godkänns. Av alla filmer jag hittills har sett båda versionerna av så har director’s cut alltid vunnit överlägset. Nå, i alla fall förutom i The Butterfly Effect då (för där gillade jag båda, på olika sätt).