FEM PERSONER DU MÖTER I HIMLEN
av Mitch Albom

Det går fruuuuktansvärt segt med läsandet för mig i år. Lättlästa böcker och serieromaner, visst, men inte en sida riktig roman ännu fast det redan är mars. Men så en morgon låg jag där, bakfull i sängen och rädd för att ens sätta mig upp. Och då tänkte jag att kanske, kanske hade jag tid att läsa lite nu…

Fem personer du möter i himlen är en sån där perfekt bakisbok (eller pendla-till-jobbet-bok, ligga-på-stranden-bok, orka-läsa-en-riktig-bok-bok). Omkring 200 sidor lång, rätt lättsmält men ändå uppbyggd kring ett intressant koncept.

Precis i början dör huvudpersonen Eddie, en gammal och småbitter man som inte varit sig själv sedan kriget. Men i stället för att som förväntat komma till himlen får Eddie veta att han ska träffa fem andra döingar och att de ska förklara hans liv för honom. Tanken är att han ska få förståelse för varför hans liv blev som det blev och därmed få frid — men hur ska de kunna hjälpa honom när han inte ens känner alla personer han ska träffa?

Som man kan förvänta sig är boken ganska rörande. Sensmoralen att folk inte alltid är som man tror går fram utan att bli alltför moralkakig. Och Eddie är, förvånansvärt nog, en rätt sympatisk karaktär.

Jag använder många ord i stil med ”ganska” och ”rätt” känner jag, men det är en sån bok. Ganska schysst story. Rätt trevlig läsning.

Varken mer eller mindre.

The Five People You Meet in Heaven (2003)
Översatt av Niclas Hval
Utgiven av Månpocket 2005
Betyg: 2/5

Så här börjar boken: Det här är berättelsen om en man vid namn Eddie och den börjar med slutet.