ZELDA 2: KAMPEN FORTSÄTTER
av Lina Neidestam

Jag har aldrig tyckt om Zelda.

Första gången jag stötte på henne var i tidningen Nemi. Bredvid slanka, coola Nemi var Zelda ett äckligt litet troll. Själv var jag tonåring och hade någon slags önskan om att alla feminister (nej, ALLA som öppet stod för åsikter jag gillade) skulle vara skitsnygga, välartikulerade övermänniskor som på rutin krossade meningsmotståndarnas alla argument och fick dem att framstå som patetiska losers.

Men Zelda är raka motsatsen till allt det där. När hon blir arg så tänder hon på alla cylindrar och börjar skrika osammanhängande om patriarkatet. Hon har dåligt självförtroende, dubbelmoral och — gud förbjude! — hår på benen. Hon var den patetiska losern i sin egen tidning och mitt tonårsjag tyckte att det var skitjobbigt att förhålla sig till.

Men ni fattar ju vart jag vill komma: Mitt vuxenjag började misstänka att jag faktiskt skulle kunna gilla Zelda nu för tiden.

En snabb inhandling av Neidestams nysläppta Zelda 2 och jag har svaret svart och färglagt på vitt: Zelda har gått från äckligt troll till pricksäker igenkänningskomik. Jag inte bara gillar, jag älskar!

Älskar samma saker jag hatade som tonåring.

Hon är så befriande besvärlig. Högljud och skrävlande tar Zelda (nästan) alltid kampen och beter sig precis som jag själv skulle göra om jag utan filter sa allt jag tyckte och tänkte. Asjobbig, verkligen, men också underhållande på ett väldigt mänskligt sätt. Humorn (och allvaret) bygger ofta på kontrasten mellan ideal och individ och Neidestam lyckas verkligen sätta fingret på hur det kan vara att växa upp som ung ”upplyst” kvinna idag.

Det är fint, är det, och jag är glad att jag gav Zelda en ny chans. Hon förtjänar det. Om sanningen ska fram så bor det nog ett äckligt litet troll i mig också.

Zelda 2: Kampen fortsätter
Utgiven av Kartago 2012
Betyg: 5/5