RAINBOWS END
av Vernor Vinge

Ibland är det bara så uppenbart att ens morföräldrar tillhör en annan generation.

En internetvägrande generation som betalar sina räkningar på banken. Som tycker att Våra värsta år är höjden av komedi och Christer Sjögren det bästa som hänt musiken. Som anser att ”zigenare” är ett av landets största problem — tillsammans med ordet ”typ” i betydelsen ”ungefär”.

Inte kan man klandra dem heller, för det är trots allt lätt att bli daterad. (Visste ni till exempel att våra hjärnor bli språkligt konservativa redan när vi passerar 30-strecket?)

Rainbows End ger en inblick i hur det skulle kunna kännas att vara 80-plussare på 2040-talet, och i det avseendet är det en excellent bok. Robert föddes under vårt 60-tal och är i processen att tillfriskna från Alzheimers. Likt många andra av världens numera pigga åldringar tvingas han återvända till skolbänken och omskolas för att bli användbar i arbetslivet igen. Under tiden bor han hos sin sons familj, inklusive den 13-åriga sondottern som förstås har koll på läget.

Rainbows End är namnet på ett ålderdomshem i boken. När Robert kort reflekterar över namnet avslöjar han en hel del om hur han känner, både inför sin nya ”chans” i livet och det ändå oundvikliga slutet:

He’d never been able to decide if that spelling was the work of an everyday illiterate or someone who really understood the place.

Vinge målar upp en mycket trovärdig framtid. Han skrev Rainbows End för bara sex år sedan, 2006, men sedan dess har vi helt klart kommit långt på vägen mot hans förutspådda teknikframsteg. Den smarta telefonen, till exempel, är ett jättesteg mot de virtuella världar Vinge beskriver. Samma sak gäller politiken. Det är inte utan viss nervositet man läser om en framtid då massförstörelsevapen är så lätta att införskaffa att  minsta ligistgrupp kan hota med dem — inte när man samtidigt kan följa turerna kring Iran och deras potentiella atomvapenprogram på nyheterna.

Styrkan med boken är helt klart Vinges förmåga att skildra en trovärdig framtid — såväl tekniskt och politiskt som personligt.

En stor svaghet med boken är att författaren tycks tappa bort huvudstoryn någonstans på vägen. För boken handlar (egentligen) inte först och främst om Robert, utan om en världsomspännande konspiration, tankekontroll och annat science fiction-gottigt. Allt det begravs i lager på lager av annat — poesi, biblioteksböcker, tonårig kärlek, virtuella världar, längtan, längtan, längtan.

Huvudstoryn återhämtar sig lite framåt slutet, men sedan måste Vinge ha ledsnat igen, för han överger det hela och ägnar resterande sidor åt att berätta hur det gick för Robert och hans familj i stället. Det känns, minst sagt, lite futtigt.

Nyss stod hela världen på spel. Nu är boken slut och — trumvirveeel — vi får veta vem sondottern kanske är kär i.

Antiklimax? Jawohl.

Rainbows End
Utgiven av Tor Books 2006
Betyg: 2/5

Så här börjar boken: The first bit of dumb luck came disguised as a public embarassment for the European Center of Defense Against Disease.