You are currently browsing the monthly archive for april 2012.

Valborg i Uppsala.

R var där.

Dags för ett uppsamlingsheat för böcker och noveller som halkat efter.
Go, go, go!

When Science Fiction Clichés Go Bad av Jennifer Pelland är en samling av tre sf-inspirerade noveller som går att hitta här. Den första, The Breeding Pair, är grymt underhållande. Där får vi träffa ett gäng utomjordingar med asexuell reproduktion som är nyfikna på hur vi människor reproducerar — men på grund av bristande förundersökningar har de valt helt fel människor för sitt experiment.
Minnesvärt citat: ”The aliens have porn!”

Härom året lyssnade jag på Katarina Mazettis Familjegraven som ljudbok, och ända sedan dess har jag varit sugen på att läsa Grabben i graven bredvid (som är boken innan). Den visade sig vara en fin mix av vardag och humor, men med en alldeles för stor dos av nykärt puttenuttgull för min smak. Precis som med Familjegraven tror jag att Grabben… har mycket att tjäna på ljudboksformatet.
Minnesvärt citat: ”Mig får ni se upp med! En förgrämd, ensamstående kvinna med klart avvikande känsloliv. Vem vet vad jag tar mig till nästa fullmåne? Ni har väl läst Stephen King?”

Viskningar på dagis av Jonas Lejon går att hitta på Skräckvåg och är en novell som lyckas vara obehaglig på mer än ett plan. Trond ogillar sitt jobb på dagis, men det hela vägs upp av Silja, ett smått underligt barn som Trond har utvecklat en stark fascination för. Berättelsen är lite opolerad men grundidén är toppenbra.
Minnesvärt citat: ”Det var bara inte den titeln han hade väntat sig vid nitton års ålder. Dagisfröken.”

Weaveworld var mitt första möte med Clive Barker, men utöver de första få kapitlen (som var lysande!) blev jag aldrig speciellt imponerad av boken. Jag har liksom lite svårt för författare som beskriver saker som ”obeskrivbara”. I Weaveworld är allting obeskrivbart, från hur outsägligt vacker världen är till hur outsägligt ond ondskan är. Och sen ska Barker lik förbannat beskriva det hela, och målar upp en rätt standardiserad fantasyvärld fylld av träd, fält och blå människor som käkar päron. Nu är jag hård. Om jag ville skulle jag kunna nämna hundra grejer jag tyckte om med Weaveworld. Men jag ids fan int; boken är minst fyra hundra sidor för lång.
Minnesvärt citat: ”Nothing ever begins.”

Och så Cthulhu Tales #2, som helt enkelt får sägas vara som ettan. Föga imponerande, med andra ord.

VARMA KROPPAR
av Isaac Marion

R är en zombie. Han minns inte så mycket av hur han var som människa, annat än att hans namn började på R, men eftersom han var hyggligt välklädd när han dog gissar han att han måste ha varit ”affärsman, banktjänsteman eller mäklare, eller nån ung praktikant på väg in i branschen”.

Han försöker att inte stöna så mycket eller släpa benen efter sig, och kanske tänker han lite mer än zombierna runt omkring sig också, det är svårt att säga. Men så en dag vänds hans icke-liv (oliv, haha) upp och ner när han får för sig att rädda en människa i stället för att käka upp henne. Vad ska hända nu?

Varma kroppar är en udda fågel i zombiegenren, berättad utifrån en zombies eget perspektiv. Det är lätt att sympatisera med R, där han hasar runt på en flygplats, åker upp och ner i rulltrapporna och undrar över meningen med icke-livet. Det är inte en bok för puritaner — Marions zombier kan både prata och köra bil. Hjälpligt.

Ett övergripande tema i boken är Meningen med Livet. Julie, människan R räddar, funderar också mycket över det. Hon kommer från en stor betongfästning där det mesta är krass verklighet och ingenting tillåts vara vackert, roligt eller bara onödigt. Ja, R har ta mig tusan roligare i sina rulltrappor än människorna i boken har. Så varför lever de?

Jag gillar Varma kroppar, det är en cool bok. Eftersom det finns en kvinnlig huvudperson har de förstås lyckats knöka in en romans (nekrofilin i det hela bevärdigas tyvärr inte med en tanke) och jag har oh-så-svårt för kärlek och romantik i böcker att det närmast är ett handikapp. Här passerar det ändå relativt smärtfritt eftersom romansen spelar en viktig del i händelseutvecklingen, men jag får ända jobbiga Twilight-vibbar.

Twilight-vibbarna kan förstås bero på filmaffischen.  I filmen, som kommer nästa år, har R transformerats till en rufshårig pojkspoling med munktröja.

Munktröja, ja. Av någon anledning gör den lilla detaljen mig så outsägligt ledsen. Allt annat kan jag acceptera, bara inte tröjan. Min R är stiligt klädd (se citat ovan), och så himla svårt hade det faktiskt inte varit att slänga på honom en skjorta och ändå göra den tänkta målgruppen till viljes genom att, ja inte vet jag, riva sönder den på taktiska ställen och liksom hunka till den lite?

Men se filmen, det ska jag definitivt göra.

Warm Bodies (2010)
Översatt av Kristoffer Leandoer
Utgiven av Mix Förlag 2012
Betyg: 3/5

Så här börjar boken: Jag är död, men det är inte så farligt. 

Gubbkärring. Blir man inte lite glad inombords av det ordet?

DÖMD PLANET
av Isaac Asimov

Florina är den enda planeten i universum där kyrt kan odlas. Eftersom priset på kyrt är högt gör det Florina till en ekonomiskt värdefull planet — något den självstyrande planeten Sark tog fasta på när de valde att kolonisera Florina och förslava dess befolkning. Sedan dess har ett tydligt klassamhälle uppstått, där de outbildade och bonniga florinianerna sliter dagarna i ända på kyrtfälten, medan sarkovanerna lever lyxliv på deras bekostnad.

Men så dyker en okänd rymdanalytiker upp och börjar svamla om Florinas stundande undergång, och allt ställs på ända.

Dömd planet utspelar sig mycket långt in i framtiden (ca år 11 000), när människan har kolonisera hela Vintergatan. Ingen minns längre vilken planet vi ursprungligen kom från, och det råder allmän begrepps-förvirring kring vår gemensamma historia. Majoriteten av alla människor har ljust brun hy i olika nyanser, men i vissa förbryllande extremfall kan de ha mycket mörkare hy eller vara nästan vita. Florinas underklass är till exempel så tydligt märkt av sin ljushyllthet att ingen kan missta dem för annat än dumma infödingar.

(En fin detalj är att Junz, bokens enda svarta person, sympatiserar starkt med florinianerna eftersom de i sitt utanförskap liknar honom.)

Det hela utvecklas till en sorts detektivhistoria i sf-miljö, något jag har förstått är typiskt för Asimov. Det är två gåtor som måste få sitt svar: Vad är det som hotar Florina och vem var det som raderade rymdanalytikerns minne? Frågorna stöts och blöts av samtliga huvudpersoner och det blir en hel del upprepningar. Framåt slutet samlas alla huvudpersoner i samma rum, summerar alla fakta i bästa Cluedo-stil och kommer fram till ett svar.

Alltså, nu eldar jag ju helst med deckare. Att Dömd planet ändå klarar sig undan vårens majbrasebål får ses som en bieffekt av ovan nämnda science fiction, som faktiskt förmår göra boken riktigt läsvärd. Ett typexempel på en bok vars världsbygge är bättre än intrigen, alltså.

The Currents of Space (1952)
Översatt av John-Henri Holmberg
Utgiven av Askild & Kärnekull 1974
Betyg: 2/5

Så här börjar boken: Mannen från jorden fattade sitt beslut. Det hade tagit lång tid att nå fram till det. Nu var det slutgiltigt. 

Jag älskar ord.

För min del får det gärna finnas hur många av dem som helst. Fula ord också. Och ord jag inte tycker om (som snask, läcker och pattar).

Alla som skriver regelbundet vet att man rätt som det är kan hitta användning även för ord man aldrig trodde att man skulle använda. Synonymer smakar valfrihet, helt enkelt, och valfrihet hör inte enbart Östersjön till. Kanske är det därför jag alltid blir så förvånad när nya ord möts av ilska. Som nu när hen-debatten rasar. Okej, så vi får ett nytt ord. I en stängd ordklass dessutom, helt galet, jag vet. Men vi blir ju inte av med något ord.

(Förresten, vore det inte fint om vi efter hen-debatten uppmärksammade den där berömda elefanten i vardagsrummet, och i stället började ignorera monsterhunden?)

Jag har en språkvetarkollega som blir tokig om man säger dataspel. ”Det heter datooorrrrspel, din jävla rövtrasa!” ryter hon. Min morfar för ett personligt krig mot ordet typ (i betydelsen ”ungefär”), brorsan kräks på slangordet guss och själv får jag bannemig utslag när folk säger ”orcher” i stället för ”orker”. (… Men STAVAS orcher, det ska det!)

Jodå, språk är känsliga grejer.

Det jag egentligen vill komma fram till är ett intressant ord jag stötte på när jag korrläste en av mina texter på jobbet i dag. Ordet såg först ganska oskyldigt ut, men i slutändan innebar det åtminstone en halvtimmes internetforskning för min del.

Förstubro.

Så stod det i min text. ”Men”, kom då den ödesdigra frågan, ”skriver man inte farstubro?

Sen var karusellen igång. Nånstans stod det att ändelsen -bro var en norrländsk raritet som ingen söder om Gävle begriper sig på. Man skulle skriva farstutrapp i stället. Eller förstutrapp, förstås. Eller kanske förstutrappa eller farstutrappa, nu när jag tänker efter. Och hur var det nu igen med förstu- eller farstukvisten? Var ligger den i förhållande till farstun? Eller förstun, som man också kan skriva, eftersom ordet är en förkortning av förstuga. Och slänger man upp ordentliga väggar kring förstugan och monterar dit en dörr blir den en svale i stället, så nu vet du det.

Så här ser en ”farstutrappa” ut.

Google brukar kunna vara upplysande i den här typen av situationer, så jag begav mig dit. Googlade förstubro. Fick frågan om jag kanhända menade farstubro? ”Aha!” tänkte jag och googlade raskt farstubro. Och fick inte ens hälften så många träffar som för förstubro.

Efter många om och men stod jag där med facit i hand. Förstubro ÄR den vanligaste formen, med god marginal. Men när det skrivs ensamt har förstu inte en chans mot farstu. Så underbart ologiskt är trots allt språket.

WordPress är för övrigt och som vanligt inte alls till någon hjälp — stavningskontrollen godkänner inget av orden!

Inte ens ”WordPress”.

DAS PARFUM
av Patrik Süskind

Ni vet hur en bok ibland är precis som man väntade sig?

Just så.

Tyvärr fick jag hela handlingen, inklusive slutet, berättad för mig under något klantarsles ”recension” av Das Parfum på gymnasiet. (Det är förresten över huvud taget ett ständigt återkommande problem med klassiker, det där att man redan vet vad som händer.)

Nåväl. Boken lyckades ändå överraska positivt i början, som jag inte visste så mycket om. Huvudpersonen Grenouille föds under den kanske vämjeligaste födelsescenen i bokvärldens historia, där vi får beskrivet för oss alla lukter som omgärdar modern (fiskrens, ruttnande lik och annat mysigt). Författaren har då redan ägnat två sidor åt att beskriva hur allmänt jättevidrigt 1700-talet luktar. Ni som kan tyska, här får ni lite illaluktande men ack så poetisk prosa:

”Die Menschen stanken nach Schweiß und nach ungewaschenen Kleidern; aus dem Mund stanken sie nach verrotteten Zähnen, aus ihren Mägen nach Zweibelsaft und an den Körpern, wenn sie nicht mehr ganz jung waren, nach altem Käse und nach saurer Milch und nach Geschwulstkrankheiten. Es stanken die Flüsse, es stanken die Plätze, es stanken die Kirchen, es stank unter den Brücken und in den Palätsen. Der Bauer stank wie der Priester, der Handwerksgeselle wie die Meistersfrau, es stank der gesamte Adel, ja sogar der König stank, wie ein Raubtier stank er, und die Königin wie eine alte Ziege, sommers wie winters.”

Lukterna följer den nyfödda Grenouille genom livet. Han har ett förnämligt luktsinne som ingen annan kan överträffa, eller för den delen komma i närheten av. I tonåren tar han jobb som parfymerare, men äcklas snart så mycket av staden och alla människor att han försätter sig i exil. Men nästa gång han besöker en stad känner han en underbar doft…

Doften kommer från en ung kvinna och Grenouille blir snart som besatt av henne. Inte kär, ånej — det Grenouille vill veta är hur han kan göra en parfym som doftar som flickan…

En helt klart originell bok. Själv föredrog jag Grenouilles uppväxt framför resten av boken, men det berodde kanske mest på att jag redan visste vad som skulle hända. Hur som helst står den högt upp på listan över läsvärda klassiker. (Nej, alla klassiker är ta mig tusan inte läsvärda längre.)

Utgiven av Diogenes Taschenbuch 1994
Das Parfum: Die Geschichte eines Mörders
Betyg: 3/5

Så här börjar boken: Im achtzehnten Jahrhundert lebte in Frankreich ein Mann, der zu den genialsten und abscheulichsten Gestalten dieser an genialen und abscheulichen Gestalten nicht armen Epoche gehörte. Seine Geschichte soll hier erzählt werden.