Do not care

Jag försöker läsa The Steel Remains, för jag fick höra att den var bra. Men alltså… nej? Nu har jag läst nästan 100 sidor och allting känns bara som en enda stor fantasykliché.

Huvudpersonen är stark och musklig och häftig, men missnöjd med livet. Han har Ett Mörkt Förflutet™. Och så kastas han ut på ett quest där han måste rädda en kvinna som sålts som hora eftersom hennes man inte kunde betala sina skulder och kvinnor är livegna sina män eller nåt. Och direkt efter det dyker den Tuffa Kvinnliga Krigaren™ upp för att liksom väga upp detta faktum.

Jo, just ja. Huvudpersonen är bög. Det är den Stora Twisten. Han är precis som alla andra hjältar. Men bög. My mind is blown.

Eller kanske inte.

Någon som vet får jättegärna förklara varför jag borde läsa vidare. Annars får det här bli min recension av boken.

När man vill stjäla ett grundkoncept

PALE
av Chris Wooding

Ett nytt serum gör det möjligt för oss att återuppväcka de som nyligen dött. De kan sedan fortsätta sina liv som om ingenting hänt, fast med en potentiell levnadslängd på för alltid. Det finns bara två nackdelar med att bli återuppväckt. Den ena är sidoeffekten att du blir helt vit. Den andra att halva världen hatar dig.

Jed är en av alla de som hatar ”de Bleka”. Han tycker att de är obehagliga där de står i grupper utspridda på skolgården, likbleka och blodådriga. Hans pappa har sagt att de borde förbjudas i skolorna — och han är advokat, så han borde ju veta. Livsserumet är en relativt ny upptäckt och pappan och många av hans kollegor utnyttjar bristande lagstiftning för egen vinning. En bra advokat kan ta en Blek persons alla ägodelar på grunderna att de är döda och att deras släktingar har rätt till sitt arv. Jed och hans kompisar speglar vuxensamhället på sitt eget sätt, då de har gjort det till en sport att trakassera Bleka ungdomar som vågar visa sig ute.

Men en dag händer just det som inte fick hända. Jed blir påkörd och dör. Och den enda på plats är hans flickvän, som förtvivlat ber ambulanspersonalen att återuppliva honom.

Wooding ger oss vad som i grund och botten är en berättelse om minoriteters utanförskap — men det faktum att minoriteten består av döda människor sätter en fin knorr på det hela och leder till en del frågor som inte är helt lätta att svara på. Är det till exempel moraliskt försvarbart att återuppliva någon mot deras vilja? Ett barn mot föräldrarnas vilja? Eller är det att inte återuppliva dem som är moraliskt förkastligt, när det nu går? Det blir som en debatt om dödshjälp, fast tvärt om.

Och vad man än tycker om moraliska dilemman utkristalliserar sig också ett mer reellt problem: De återupplivade dör inte och de blir bara fler och fler.

Pale är en kort och läsvärd bok som är skriven med lässvaga skolungdomar i åtanke. Det märks. Wooding skriver ruskigt bra inom sin genre; det här är precis den sortens bok jag skulle ha velat läsa om jag hade lässvårigheter! Men eftersom jag inte har det känns den lite tunn. För min del hade boken gärna fått vara bra mycket längre och mer detaljerad, typ dystopisk tegelsten med vuxen protagonist. Men det är väl bara att konstatera att jag inte direkt faller inom ramen för den tänkta målgruppen.

Vilket leder vidare till frågan om hur lagligt det skulle vara för en annan författare att kopiera Woodings grundidé rakt av och göra en helt ny historia av det. Jag läser nämligen gärna den boken.

Pale
Utgiven av Barrington Stoke  2012
Betyg: 3/5

Så här börjar boken: We got the Pale on his way to school. ”Where do you think you’re going?” asked Kyle. The way he said it, it wasn’t a question. It was a threat.

Link, fast inte den som räddar Zelda

PRETTY MONSTERS
av Kelly Link

Jag stötte på Kelly Link första gången i höstas i novellsamlingen The Restless Dead, där hon bidrog med The Wrong Grave. Jag blev inte helt övertygad, men det var ändå hennes novell jag minns bäst från samlingen. Den ville inte riktigt lämna mig ifred. Och förresten, kändes inte Kelly Link lite bekant på något sätt?

… Well, d’uh. Jag hade ju en hel novellsamling av henne i bokhyllan. Problem solved.

Pretty Monsters och nya svenska halvutgåvan Fel grav

Link serverar en omväxlade runda berättelser — ska vi snacka genrer finns här fantasy, skräck och en gnutta science fiction — som alla handlar om barn och ungdomar som befinner sig i smått märkliga eller obehagliga situationer. En del berättelser innehåller förresten inga som helst inslag av fantastik. Ändå känns det alltid som om magin och monstren finns där. På lur bakom kulisserna.

Huvudpersonen i The Wrong Grave beger sig till kyrkogården för att gräva upp sin döda flickväns grav. Vid begravningen lade han nämligen ned en bunt dikter i kistan, och nu vill han ha tillbaka dem för att kunna delta i en dikttävling. I The Faery Handbag får vi träffa en ung tjej och hennes Alfapet-lirande mormor Zofia, som påstår att hon har en hel värld undangömd i sin lurviga handväska. I The Surfer har USA passerat sitt bäst före-datum. Huvudpersonen vill bli fotbollsprofs, men precis innan en viktig match rövar hans egen pappa bort honom för att sticka till Puerto Rico och titta på utomjordingar.

Ungefär så.

Bäst gillar jag Link när hon skriver skräck. I novellerna The Specialist’s Hat och The Cinderella Game ska barnen i familjen ha barnvakt (ja, i båda), och ganska snart kommer ett svårgreppbart men ändå påtagligt obehag krypande.

Fantasyn har jag lite svårare för. Visst fångas jag för stunden av alla idéer och fascinerande beskrivningar, men det känns ofta som att det saknas ett ordentligt slut på berättelserna. Link tycks gilla abrupta slut. Ibland fungerar det bra, i andra fall sämre, och jag som är van vid riktiga fantasytegelstenar har kanske orimliga krav på hur mycket slutet bör innebära.

Hur som helst är det en kuriös samling berättelser. Link har ett säreget sätt att skriva på, och jag tror nästan att hennes berättelser måste läsas ihop för att helt komma till sin rätta (jag gillade The Wrong Grave mycket mer den här gången). Jag är förtjust, tror jag. Inte i de enskilda berättelserna, utan i helhetsintrycket. På det sättet är Pretty Monsters en grymt bra novellsamling.

(Men hey, den svenska utgåvan är snyggare.)

Pretty Monsters
Utgiven av Penguin Group 2008
Betyg: 4/5

Elva frågor av vikt

Jag har fått en utmaning av min eminenta (jäpp, det är Eurovisiontider nu och då får man använda det ordet fritt, har jag hört) bokbloggarkollega Linda Steen — elva bokfrågor att besvara. Let’s go!

1. Favoritgenre?
Apokalyps och elände och otrevlig jävla skit. Tänk American Psycho, tänk The Road, tänk Stephen Kings mer obehagliga skapelser. Ju sämre jag mår när jag läser, desto bättre mår jag — och om kärlek eller lyckliga slut nästlar sig in har jag en tendens att bli upprörd (jag ville att Harry Potter skulle DÖ). Nu är väl inte ”elände” en genre i sin egen rätt, men det är vad jag ofta söker i de genrer jag brukar läsa. Favvogenre? Jag vet inte. Vanligtvis skulle jag säga fantasy, men jag är lite GoT-bakis för tillfället. Ska försöka hitta tillbaka till skräckgenren i stället, samt läsa mer science fiction. Tips?

2. Brukar du känna att du måste försvara ditt läsande?
Nope. De enda som någonsin ifrågasatt min smak är min mamma och min sambo, och de får gnälla på bäst de vill utan att jag bryr mig, hehe. Mamma klagar för att hon gillar lyckliga slut och sambon för att han tycker att fantasy är lite töntigt (samtidigt som han spelar fantasyrollspel och läser rollspelsbaserade romaner med seriöst lökiga omslag, hahaha!). Och just det, mormor också, som tycker att läsning gör folk asociala. Vilket förstås inte är sant; man är väl asocial sedan innan!

3. Bästa svenska bok i år?
Oj. Jag har noll koll. Pass.

4. Unga Vuxna-böcker – vad tycker du om dem?
Generellt gillar jag ungdomsböcker. De kan vara riktiga sträckläsare på ett sätt vuxenböcker sällan är. Kanske är YA-böcker för tillrättalagda ibland, kanske är de lite förutsägbara — men en riktigt bra YA-bok är en riktigt bra vuxenbok, punkt. Eller nästan punkt. YA-genren lider nämligen av en åkomma jag personligen har mycket svårt för: kärleksdrama. Det är som om de bara måste klämma in töntiga små kärlekshistorier i varenda ungdomsbok. Och jag struntar väl i om Bella väljer Edward eller Jacob, om Katniss väljer Peeta eller Cale, om Mary från De vassa tändernas skog väljer, öh, kille A eller kille B. Herregud, ligg med båda, see if I care.

5. Nämn tre nya författare som du vill hylla!
Ojdå, nu har jag visst noll koll igen. Jag är liksom inte så bra på det här med ”nytt”. Men Anders Fager måste väl fortfarande räknas? Han mer eller mindre golvade mig med Svenska kulter 2009, och novellsamlingen var länge mitt stående boktips till folk. Och räknas Fager så räknas Ali Shaw — han som också debuterade 2009 med vemodiga Flickan med glasfötter. Ja, och så Mats Strandberg + Sara Bergmark Elfgren så klart, som debuterade tillsammans förra året med Cirkeln. Se där, nu blev det fyra hyllade författare, fastän jag inte kunde någon, trodde jag.

6. Hur ska vi se till att biblioteken inte alltid ska känna sig hotade?
Låna en massa böcker? Shit, jag borde inte ens få uttala mig i frågan; jag är bibliotekens sämsta kund. Jag har inte lånat en enda bok sedan jag flyttade hemifrån och fick egna bokhyllor att fylla, och då ligger ändå min arbetsplats precis bredvid stadsbiblioteket. Det är inte bibliotekens fel (de är fantastiska). Det är Adlibris fel. Och vår i-landsstatus. Vem bestämde egentligen att vi ska ha så mycket pengar att vi gärna betalar för det vi kan få gratis? Bränn Adlibris alla lager och försätt Svensson i ekonomisk kris så löser sig nog det hela.

7. Den ideala läsmiljön för dig?
Sängen. Och då menar jag inte sängen vi sover i, utan sängen vi har som stand in-soffa i vardagsrummet. Sååå bra! Perfekt ljussättning, en miljon kuddar i olika storlekar och oändliga möjligheter att sitta/ligga i vilken ställning man vill. Att köpa soffa ligger knappast högt upp på min prioriteringslista nu.

8. Ljudbok eller e-bok, vilket föredrar du och varför?
Ljudböcker. Främst för att jag inte riktigt fattar poängen med e-böcker — de är ju som vanliga böcker, fast på en skärm. (Obs! Enligt ledande forskning är det här en indikation på att jag är en lågutbildad tant. Välutbildade unga män älskar e-böcker.) Ljudboken är något helt annat än en bok, ett mellanting av bok och film, och det gillar jag. Dessutom lämpar de sig ypperligt för långa bilfärder. Tyvärr är jag ganska dålig på att lyssna på ljudböcker. När Ajvide Lindqvist släppte Tjärven som ljudbok köpte jag den samma dag som den kom, men nu har det gått ett år och jag har fortfarande inte lyssnat på den. Slutsats: Jag behöver en bil.

9. Vilka böcker tipsar du om till tioåringar?
Om tioåringen är lik mig borde hon genast plocka upp De trennes bok och resten av Prydainsviten, allt annat vore brottsligt försumbart (beskrivning: spännande barnfantasy som dessutom finns som tecknad film). Annars råkar jag veta att alla barn älskar Roald Dahls Häxorna och hans mer tokroliga bok Matilda. Harry Potter känns kanske som ett lite väl uppenbart tips? Hur som helst är det en kritisk ålder — är man förälder till en tioåring gäller det att indoktrinera stenhårt! Tar man inte sin uppfostrande roll på allvar kan det hända att barnet börjar läsa deckare eller Harlequinromaner, och då står man där sen. Med skammen.

10. Vilka böcker skulle du tipsa mig om:)?
Kom ihåg Linda att när du vill ha…
något mystiskt och vackert: Flickan med glasfötter.
rolig myspysfantasy: Stjärnstoft + tillhörande film.
nihilistisk fantasy: The Magicians.
stereotyp hack’n’slashfantasy, fast bra: The Blade Itself.
något asdeprimerande men skitbra: The Road.
en läsupplevelse som får dig att må fysiskt illa: American Psycho.
machomilitäramerikanism och zombier: Day by Day Armageddon + uppföljare.
en novellsamling om tentakelmonster: Svenska kulter.
… så finns samtliga böcker till utlåning hemma hos mig :)

11. Årets positiva överraskning i bokväg?
Så långt i år är jag snarare negativt överraskad. Första halvan av 2012:s bokskörd har, för min del, mest bara varit halvtråkig. Kanske är det ett straff för att jag läste så bra böcker förra året.

Kan innehålla spår av drakar

A DANCE WITH DRAGONS
av George R. R. Martin

(Ni som inte läst de fyra första böckerna i serien — vad nu ni gör här — är härmed varnade för SPOILERS.)

Jag väntade i ett halvår med att köpa Dance, femte delen i Ice and Fire-serien, bara för att få den i pocketformat så att den skulle matcha övriga böcker i bokhyllan (för sån är jag). Tror ni att jag köpte rätt upplaga av boken? Nä, just det.

Men nu har jag alltså äntligen läst den. Och jag håller med alla bokbloggare som köpte den inbundna versionen: Martin ÄR tillbaka.

Tyrion är tillbaka. Jon Snow är tillbaka. Daenerys är tillbaka. Herregud, seriens elit är tillbaka!

Nåja. Låt oss börja med det negativa. Bokens namn utlovar drakar, så jag hade förstås höga förväntningar på Daenerys, som stått och stampat ända sedan första boken slutade. Men när jag hade läst klart Dance och min sambo (Deanerys största anti-fan) frågade: ”Är det någon som helst mening med att jag läser hennes kapitel? Kan jag hoppa över dem?” så insåg jag att, ja, man kan hoppa över nästan allt. Och det gör mig jäkligt grinig, för Daenerys har den potentiellt coolaste rollen i hela bokserien men det enda hon gör är badar.

Bleh.

I gengäld är precis allt som händer uppe i norr bättre än någonsin. Jon Snow, Stannis, Melisandre… och herregud, Reek! Det är bara att läsa och njuta.

Och starkast lyser Melisandre. Det här är ett blandat intryck från Dance och andra säsongen i tv-serien, men hennes röda gud börjar faktiskt skrämma mig rejält nu. Alla andra gudar i serien verkar bete sig som gudar gör mest — som om de kanske inte finns. Men Melisandres spådomar slår in, hennes hot blir verklighet och de hon vill döda dör. Är R’hllor Guden med stort G? Jag vet inte, men natten är mörk och full av fasor och den som lever får se.

A Dance with Dragons lämnar ett blandat intryck. Stundtals är den seg, och inte bara under Daenerys kapitel. Man läser och läser och ingenting händer. Oftast är man nöjd ändå eftersom Martin är en mästare på att skriva intressant om just ingenting, men serien ska vara på väg mot sitt slut och det är hög tid att den peakar snart. Det gör mig nervös att han i stället ägnar tiden åt att strö ut ännu fler trådar som måste knytas samman.

Men boken är ju så bra ändå! Aldrig tidigare har jag varit känslomässigt involverad i så många karaktärer samtidigt. Aldrig tidigare har jag låtit en författare överrumpla mig så totalt med vändningar i intrigen (Dance innehåller några av seriens bästa så långt). Och jag gissar att jag aldrig tidigare kommer att ha väntat så länge och så spänt på nästa del i en fantasyserie heller.

Hoppas, hoppas den blir bra.

A Dance with Dragons
Utgiven av HarperVoyager 2012
Serie: Del 5 av planerade 7 i The Song of Ice and Fire
Betyg: 4/5

Så börjar boken: The night was rank with the smell of man. 

”Zombieninjor? Du måste skämta!”

Alltså… jag vill inte påstå att alla böcker jag läser på fritiden plötsligt blev väldigt tråkiga…

Men de kan ju inte riktigt leva upp till dödsninjorna på jobbet.

 

(utdrag ur grovöversättningen av James Lovegroves Tårarnas furste)

Så måste det vara

En crossover av fantasy och science fiction…

Det blir fan fiction, va?