ALFRED HITCHCOCK BERÄTTAR
SKRÄCKRYSARE OM VÅLNADER
av H.G. Wells, A. M. Burrage m.fl.

Om sanningen ska fram: Hitchcock är inte ansvarig för mycket mer än förordet, endast två av de sju novellerna gör en ansats till att vara skräckrysliga — och antalet vålnader är så lågt att även de bara återfinns i två noveller.

Säga vad man vill om falsk marknadsföring, men det här är ändå det skräckmysigaste jag läst på ett tag. Till viss del för att jag läste boken som barn och än idag minns hur jag ville avlida av skräck under den inledande novellen Överslafen (ryyys).
Men kanske ännu mer för att den svenska översättningen är från 1972, med allt vad det innebär i språkväg. Folk säger ”jösses” och ”jestanes”. En man (!) beskrivs som ”ärtig”. Och ett gäng luffarspöken som snackar gammal stockholmsslang lyfter den i övrigt mediokra Spökhusvagnen till oanade höjder.

Tre av novellerna lever dock på egna meriter.

Reportage med förhinder (A. M. Burrage) ska en journalist tillbringa natten instängd i ”mördargrottan” på en vaxkabinett för att samla inspiration till en artikel. Ja, ni hör ju själva. Mänskliga avbilder blir gärna obehagliga, och vaxdockor är knappast ett undantag.

Huset (Henry Kuttner) försöker inte skrämma, men fascinerar desto mer. Två syskon hyr ut ett rum till en man och hans fågelbur, och de får stränga order om att aldrig någonsin lyfta på skynket som täcker buren. Berättelsens unika charm infinner sig när syskonen, gubevars, kikar in under skynket för att se vad som finns därunder.

Och skrämmer, det gör fortfarande den oklanderligt namngivna Överslafen (E. Marion Crawford), om en minst sagt otrevligt atlantenresa medelst hemsökt ångbåt.

(Pssst! En snabb googling visar att boken lätt går att skicka efter för 20-50 kr.)

Alfred Hitchcock’s Ghostly Gallery (1962)
Översatt av Lasse Mattsson
Utgiven av B. Wahlströms Bokindustri AB 1972
Betyg: 3/5