NICHT OHNE MEINE TOCHTER
av Betty Mahmoody & William Hoffer
Inte utan min dotter blev en riktig BOATS-klassiker när den kom i slutet av 80-talet (fråga din mamma, hon har säkert läst den). Det är inte svårt att förstå varför. Bokens sidor känns närmast minerade. Förhållandet mellan västvärlden och den muslimska världen är politiskt sprängstoff och Inte utan min dotter är berättelsen om en gång då det gick riktigt, riktigt fel.
Amerikanska Betty reser till Iran med sin man och snart femåriga dotter. Hon och dr Mahmoody har varit gifta i många långa år men har aldrig tidigare hälsat på hans släktingar. Genast när de kommer fram börjar Betty vantrivas — allt är smutsigt, ingen är snäll och hon måste klä sig i heltäckande chador. Hon räknar dagarna tills de ska åka hem till USA igen. Men när två veckor har gått visar det sig att hennes man inte har några planer på att låta dem åka tillbaka hem till USA. De ska påbörja ett nytt liv. I Iran.
Det är tung läsning. Enligt iransk lag har Bettys man rätten att bestämma var hon ska bo efter att de har gift sig. Hennes enda sätt att lagligt ta sig ur landet är att skilja sig från honom, en lösning den schweiziska ambassaden i närheten rekommenderar. Men genom att skilja sig skulle hon också förlora vårdnaden om sin lilla dotter.
Inte utan min dotter. Stundtals spännande, stundtals tör, men med en förmåga att väcka starka känslor — ska vi snacka underhållningsvärde är det så jag skulle ranka boken. Intressant nog har jag svårt att tycka om Betty. Början av boken känns som en enda lång gnällkavalkad från hennes sida, där hon (innan något dåligt hunnit hända) visar sig totalt oförstående inför minsta lilla kulturskillnad. Det gör att det tar en stund innan jag på allvar börjar sympatisera med hennes öde, och att jag aldrig riktigt gillar henne. Vilket egentligen är väldigt orättvist av mig, det inser jag, men det kan inte hjälpas. Jag är van vid fiktiva hjältar, inte självbiografiska.
Debatten som väcktes av boken verkar aldrig ha lagt sig. Internet svämmar över av reaktioner för den som är nyfiken. Det är allt ifrån västerländska kvinnor som säger sig vara rädda för att dejta utländska män till kulturreportrar som krasst ifrågasätter berättelsens sanningshalt. Och över hela världen hörs röster beskylla författaren för rasism. Expressen-reportern Cecilia Hagen anklagade till exempel -93 boken för att ha berett vägen för islamofobin i Sverige:
”Personligen, mycket personligen, anser jag att det var Betty Mahmoody som med sin förfärliga bestsellersnyftare Inte utan min dotter beredde väg för de här stämningarna bland folk i gemen”
Annan fakta:
- Boken har filmatiserats under samma namn, men Sally Field som spelade huvudrollen vann en Razzie i kategorin ”Sämsta skådespelerska”.
- Den iranske regissören Alexis Kouros gjorde senare dokumentär-filmen Without My Daughter som handlar om pappa Mahmoody och hans försök att återfå kontakten med dottern.
- Kvinnan på bokens framsida bär felaktigt en nikab istället för en chador.
- Dottern heter Mahtob på svenska och engelska, men Mahtab i min tyska bok.
- Alla har en åsikt. Precis alla.
Not Without My Daughter (1987)
Nicht ohne meine Tochter
Översatt av Herlind Grau & Klara D. Klein
Utgiven av Bastei Lübbe 1990
Betyg: 3/5
Så här börjar boken: Meine Tochter war auf ihrem Fensterplatz an Bord der Maschine der British Airways eingenickt.
6 kommentarer
Comments feed for this article
9 juni, 2012 den 07:33
Frida
Det var många år sedan jag läste Inte utan min dotter. Jag var i tonåren någonstans. Jag tyckte då att den var gripande och att den, som du säger, väckte känslor. Filmen har jag sett senare och den var inte speciellt bra, kan man väl säga lite snällt… Boken gillade jag då, men jag vågar inte tänka på hur jag skulle tyckas och känna om jag läste om den idag, så det tänker jag inte göra :)
9 juni, 2012 den 18:35
Nike Bengtzelius
Jag tror säkert att det är en bok man kan få ut mer av i vuxen ålder. Det finns ju så mycket lull-lull omkring att sätta sig in i, som man knappast tänker på som tonåring. (Jag fick till exempel lust att läsa på om Iran-Irak-kriget nu.)
Filmen såg jag precis, den kändes lite … bagatellartad? Som om knappt nån tid alls hann förflyta innan Betty flydde.
9 juni, 2012 den 22:01
bokstävlarna
”fråga din mamma, hon har säkert läst den”
Okej, nu känner jag mig skitgammal. Den här boken läste nämligen jag och typ alla mina kompisar i mellanstadiet. Alldeles för unga, med andra ord. Med tanke på att vi i samma veva läste både Virginia Andrews och Grottbjörnens folk är det inte konstigt att vi blev rätt så uppfuckade. ;)
9 juni, 2012 den 22:59
Nike Bengtzelius
Grottbjörnens är ju också en mammabok, hähä ;) Vill minnas att min egen läsning av den serien kom av sig nånstans i Hästarnas dal (den där som handlar om Jondalars lem).
Det är intressant vad ”alla” läser. Är ganska säker på att alla i min klass läste Pojken som kallades Det, till exempel. Men iIngen” läste Inte utan min dotter. Trendgrej eller bara slumpen?
9 juni, 2012 den 23:30
bokstävlarna
Definitivt trendgrej tror jag! Kids består ju till 95% av grupptryck.
Och just Grottbjörnens folk hade väl allas mammor hemma i hyllan, det var så jag och mina kompisar hittade dem. ;) Virginia Andrews tror jag bisarrt nog fanns på skolbiblioteket, samma skolbibliotek som vägrade Stephen King för att ”skräck är inte riktig litteratur”.
10 juni, 2012 den 14:35
Nike Bengtzelius
Jo, jag fick också tag på Grottbjörnens folk på det sättet, haha.
Vi hade tur. Vårt skolbibliotek var så undermåligt att vi blev tvungna att gå till ett ”riktigt” biblioteket – och det var hur bra som helst :D