BATTLE ROYALE
av Koushun Takami

Femtonårige Shuya Nanahara går i en klass med 42 elever. Några är hans bästa kompisar, andra har han knappt pratat med — och vill han överleva måste de alla dö.

De lever i en totalitär stat som sett många upprorsförsök. För att hålla invånarna i schack har regimen börjat med ”Battle Royals”, tävlingar till döden där bara den sista överlevaren kan vinna. Och det är ungdomar i skolåldern som väljs ut…

Shuyas klass får ingen chans att förbereda sig. Efter att först ha drogats vaknar de upp i ett främmande rum och får snabbt läget förklarat för sig av sin spelledare (obs, effektfull kickstart på D&D-äventyret också). De befinner sig på en ö. Alla har utrustats med halsband som hjälper spelledaren att spåra dem, och om de försöker lämna ön kan han spränga halsbanden i luften.

Personligen har jag två favoritregler:

  1. Ön är uppdelad i zoner som en efter en kommer att bli dödliga att beträda. Eleverna tvingas alltså att förflytta sig hela tiden och kommer långsamt att fösas ihop på en allt mindre yta.
  2. Vapenutdelningen är slumpad — har du tur får du ett maskingevär, men du kan lika gärna få en gaffel.

Bokens karta över Battle Royale-ön.

Många elever tillägnas egna kapitel och det är spännande att se hur de lyckas. Alla hanterar situationen olika, från de som skälvande kryper ihop i sina gömställen eller drabbas av vansinne, till de som formar vänskapsgrupper och försöker tänka ut ett sätt att lura systemet på. Eller de som börjar mörda urskiljningslöst… Med så många karaktärer har Takami stort svängrum för att testa olika scenarion. Det är blodigt, psykoligiskt och kort sagt riktigt tufft.

Mycket mer ska man däremot inte förvänta sig. Den politiska bakgrunden verkar mest finnas till för att rättfärdiga storyn och Battle Royale lyfter sällan blicken från de tre S:en spänning, splatter och social dynamik. Är man ute efter annat än ren underhållning är det här fel bok. Om man däremot, likt mig, spontant tänkte ”ameen gu va kul!” när man hörde att den handlar om skolungdomar som massakrerar varandra kommer man garanterat att gilla den. (Huruvida man även borde överväga terapi låter jag bli osagt.)

Battle Royale kräver att man köper en del ologiskheter. Femtonåringarna är till exempel grymt bra på att skjuta prick med pistoler och det finns ett antal halvtöntiga kärlekspassager som bara inte passar in. Lite som en standard-action från Hollywood, med andra ord.

Men till den viktiga frågan: Kan man läsa både Hungerspelen och Battle Royale? Måste man välja? För det är väl egentligen samma bok, va?

Öhm… nej. Collins och Takami må dela samma grundidé, men de lägger fokus på helt olika saker. Vi har ett stycke politisk ungdomsbok och ett stycke småsplattrig våldsskildring — de flesta vet vilken variant de personligen skulle föredra, men jag ser inga som helst problem med att läsa båda. Gnäller man för att den ena är lik den andra kan man lika gärna gnälla på att Twilight är lik Dracula.

För er som är intresserade av Battle Royale: Grattis, ni har en del att välja på. Den finns i bok- manga- och filmform. Jag skulle rekommendera boken eller mangan, beroende på vilken upplevelse man är sugen på. Boken är bra, men klockar på strax under 600 sidor och blir riktigt långdragen framåt slutet. Mangan går snabbare framåt men har förstås inte samma djup — och det är avskräckande svårt att skilja de 42 svartvita mangaeleverna från varandra (de har även ändrat en del i handlingen). Filmen är traumatiserande halvdålig.

Batoru Rowaiaru (1999)
Battle Royale
Översatt av Yuji Oniki
Utgiven av Haikasoru 2012
Betyg: 4/5

Så här börjar boken: As the bus entered the prefectural capital of Takamatsu, garden suburbs transformed into city streets of multicolored neon, headlights of oncoming cars, and the checkered lights of office buildings.