You are currently browsing the monthly archive for augusti 2012.

THE CHARWOMAN’S SHADOW
av Lord Dunsany

För hundra år sedan existerade inte fantasy som genre — men det betyder inte att ingen fantasy skrevs. Lord Dunsany är ett namn att lägga på minnet, för han var en flitig författare och en riktig pionjär för den moderna fantastiken. The Charwoman’s Shadow från 1926 är ett av hans senare verk och utspelar sig i ett magiskt, sagolikt Spanien…

Unge Ramon Alonzo blir lärling hos en trollkarl i skogen för att lära sig tillverka guld. Redan första natten blir han uppsökt av trollkarlens städerska (charwoman), som varnar honom för lärdomens pris. Hon berättar hur hon en gång gav trollkarlen sin egen skugga i utbyte mot evigt liv — ett bra byte, kan tyckas för den oinvigde, men ett byte hon fått ångra bittert. Hon ber Ramon Alonzo att på inga villkor gå med på ett sådant pris.

Mycket riktigt vill trollkarlen snart ha Ramon Alonzos skugga, men skrämd av städerskans berättelse frågar han om det inte finns något annat han kan betala med. Trollkarlen ger honom några förslag:

”Your faith, your hope, half your eyesight, some illusion of value: I have many fees, as indeed there are many illusions.”

The Charwoman’s Shadow är en magisk saga med många fallgropar och jag är hela tiden rädd att Ramon Alonzo ska vara för ung för de val han ställs inför. Språket är magiskt vackert. När städerskan håller kärlekstal till sin skugga rycks jag med och tittar för första gången riktigt kärleksfullt på min egen skugga och lever mig in i hur fruktansvärt det måste vara att bli av med den.

Att ha läst åtminstone en bok av Lord Dunsany* får nog sägas tillhöra fantasynördens allmänbildning.

(*Edward John Moreton Drax Plunkett)

The Charwoman’s Shadow
Utgiven av Ballantine Books 1973
Betyg: 5/5

Så här börjar boken: Picture a summer evening sombre and sweet over Spain, the glittering sheen of leaves fading to soberer colours, the sky in the west all soft, and mysterious as low music, and in the east like a frown. Picture the Golden Age past its wonderful zenith, and westering now towards its setting.

Min kompis Jenny beskriver Moll Flanders, en bok hon äger:

”Boken står i min bokhylla och retar mig med sin närvaro. Den är liten, tjock, rosa och smutsgul. Den är från den tiden när böcker inte hade ISBN vilket irriterar mig ännu mer. Jag har dessutom hört att boken Moll Flanders ska vara jättejobbig att läsa. Men läsa den ska jag banne mig!”

När jag växte upp hade jag en minst lika störig bok på mitt rum: O-zonen av Paul Theroux. En väldigt orangesvartgul bok som blicken tvångsmässigt dras till. Men det var pappas bokhyllor och pappas bok, så när jag flyttade hemifrån slapp jag den styggelsen… Trodde jag, ja.

Hur mycket jag hjärntvättats av alla år med O-zonen förstod jag först när jag gick på bokantikvariat, hittade boken och… KÖPTE den!?!

Så nu står den där i min egen bokhylla och glor på mig, oläst som alltid.

Seriöst, till och med gäster på besök brukar peka ut den.

(Själv har jag ju blivit rätt förtjust med åren…)

Vilken är den fulaste/störigaste/mest utstickande bok DU äger? Har du läst den? Och är gula och orange toner möjligen de mest störande bokryggsfärgerna som existerar?

Jag har blivit utmanad av Jenny och Linda att berätta åtta fakta om mig själv för att bevisa att jag inte är en robot. Reglerna för utmaningen säger att jag ska skicka vidare den till fyra andra, men med tanke på att alla andra redan verkar ha gjort den… så tänker jag glatt strunta i det.

Mina 8 fakta:

1. Som nyligen utexaminerad språkvetare lyckades jag genast landa jobbet som förlagsredaktör. Så nu ägnar jag mina dagar åt att läsa och översätta böcker, med en ständigt närvarande känsla av förbluffning/glädje över att man faktiskt kan få betalt för sånt.

2. Jag mår som allra bäst när jag ägnar mig åt någon form av friluftsliv — fotvandring, kanotpaddling, bergsklättring, orientering, lägereldning etc, etc. Vilket kanske är tur med tanke på att jag bor uppe på en bergssluttning i Höga kusten-området.

3. Min musiksmak är ganska schizofren. Jag blir i perioder förälskad i singer/songwriter-stuket och hyperglädjen i såndär töntglad indiepop. Men vad vore livet utan tysk industrial och gasmasker?

4. Jag är fruktansvärt lättlurad. Exempel på sånt folk sagt som jag trott: a) ”Vår katt är så himla fin så när hon dör ska vi stoppa upp henne och ställa henne på spiselkransen!” b) ”Oj, vad skevt du skriver – varje ny rad börjar ju lite längre in på pappret än den förra. Visste du att det är tecken på en allvarlig, ärftlig sjukdom?” c) ”Ja, ni SKA gå på led två och två och hålla handen” (klassutflykt på högstadiet – well that was awkward).

5. Mitt största sociala handikapp är att jag hela tiden ser saker ur ett genusperspektiv.

6. …men ändå klarar jag uppenbarligen av att konsumera stora mängder fantasy och spelar mer än gärna tv- och dataspel. Men för att citera Hannelore i QC: ”a girl has to have some glaring inconsistencies in her life”.

7. När jag först träffade min nuvarande fästman upplyste jag honom snabbt om att jag inte ville ha något förhållande. Sen blev jag visst utmanövrerad.

8. Jag är inte blå på riktigt.

Löpälskande zombiefantaster med smartfån, ni har väl inte missat tidernas träningstips, Zombies, run!-appen?

Själv har jag aldrig varit något större fan av löpning (vill minnas att jag kallat det ”det tråkigaste jävla skitsättet att träna på som finns”), men eftersom min sambo tjatade så mycket gav jag till slut upp och hängde med ut i skogen. Med Zombies, run! i hörlurarna, så klart.

Det är alltså en ljudbaserad app som utspelar sig mitt under en zombie-apokalyps i England. Man sätter bara i hörlurarna, startar appen och börjar springa.

I första uppdraget tar du dig till Abel Township, där du sedan bor mellan uppdragen i relativ trygghet. Men för att hålla alla på basen vid liv måste du hela tiden springa ut på nya uppdrag — leta förnödenheter, undsätta andra överlevare, locka bort zombier… och varje uppdrag för dig dessutom framåt i en mer övergripande storyline.

Manus är skrivet av en riktig författare, Naomi Alderman, och röstskåde-speleriet håller god kvalitet. Och zombierna! De är i högsta grad läskiga och kommer de för nära gäller det att springa SÅINIHELVETE. (Appen varnar förresten alla användare för att bli så rädda att de kutar ut i trafiken och dör.)

Zombies, run! lyckas göra träning till ett spel och det ska de väl allra minst ha stående ovationer för — heja! Jag kommer i alla fall att fortsätta springa.

Det blir nog svårt att slå chocken jag fick när jag kom till sida två i Kallocain och upptäckte att huvudpersonen var en (*le gasp*) MAN!

Där hade jag liksom suttit och stirrat mig blind på ett ljusrosa omslag med Karin Boye på, och så är huvudpersonen man. Vilken jävla grej.

KALLOCAIN
av Karin Boye

Kemisten Leo Kall arbetar på ett sanningsserum.

I den totalitära Världsstaten står invånarna redan under konstant övervakning, med filmkameror i sina hem och vakande ögon bland kollegor och familj. Kalls serum — kallocainet — ska bli den slutgiltiga triumfen för övervakningssamhället. Nu återstår bara att testa det…

Själv är Kall en övertygad medsoldat. Men ju fler personer han testar sitt kallocain på, desto mer förtvivlar han. Är människor verkligen så eländiga? Så falska och rädda och fyllda av tvivel? Hur Kall än försöker värja sig börjar försökspersonernas hemligheter att fräta på hans övertygelser.

När jag läser Kallocain kommer jag genast att tänka på 1984, en annan dystopiklassiker som följer samma formel: läsaren lär känna ett totalitärt samhälle genom ögonen på en man, som sedan börjar tvivla på sagda samhälle. Jag gillar båda böckerna skarpt, men Kallocain är helt klart snäppet vassare.

Framför allt beror det på att det är Leo Kall som är huvudperson. Jag blev, sanningen att säga, lite överrumplad när jag insåg att han inte gick runt och kände sig olycklig och missanpassad hela tiden, som verkar vara brukligt i dystopier. Istället har han fräckheten att vara relativt nöjd med livet. Det skänker ett nytt slags obehag åt berättelsen, eftersom man på många sätt förstår hans förhållningssätt till överstaten, och på så sätt kommer i kontakt med en lite obekväm sida av sig själv. Den sida som kanske, trots allt, skulle låta en anpassa sig till grava missförhållanden till den grad att man nöjer sig.

Många intressanta frågeställningar dyker även upp kring kallocainet, men de är svårformulerade och riskerar dessutom att spoila boken, så jag undviker dem i den här recensionen. Vet dock att de finns där!

Kallocain är snyggt berättad och tappar aldrig i tempo eller angelägenhet. Egentligen är det synd och skam att man alls ska behöva förklara något om boken, för det är en modern svensk klassiker som förtjänar att läsas minst lika flitigt som 1984, Brave New World eller Animal Farm.

Kallocain
Utgiven av Albert Bonniers Förlag 1958
Betyg: 5/5

Så här börjar boken: Den bok jag nu sätter mig ner att skriva måste verka meningslös på många — om jag alls vågar tänka mig, att ”många” får läsa den — eftersom jag alldeles självmant, utan någons order, börjar ett sådant arbete och ändå inte själv är riktigt på det klara med vad avsikten är.

Ibland, medan man lär sig tyska, lär man sig svenska med.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Aftermath: Population Zero är en schysst dokumentär om vad som skulle hända om alla människor bara försvann.

Hur går det för husdjuren? När störtdyker elektriciteten? Vad händer med kärnkraftverken? Hur ser New York ut efter ett år?

Det är ett underhållande upplägg där mycket man knappast tänkt på tas upp. Perfekt, alltså, om man med fakta vill förstöra sitt läsande av apokalypslitteratur för all framtid.

(Men jo, den är USA-centrerad.)

CUJO
av Stephen King

Hunden Cujo är en älskvärd sankt bernhard av mysigaste Båtsmankvalitet, precis en sån hund man vill ha. Det vill säga, ända tills han blir biten av en rabiessmittad fladdermus.

Han bor ute på landet med familjen Cambers. Pappan i familjen är bilmekaniker och, kort sagt, ett riktigt rövhål. Moderns växande insikt om att sonen en dag kommer att vända henne ryggen och ikläda sig den mansroll fadern lärt honom är riktigt hjärtskärande att läsa om. Men hon ser sin chans att rädda sonens framtid när hon vinner på lotto — nu kan de hälsa på hennes syster och visa sonen att det finns andra vägar i livet. I uppståndelsen tänker ingen på Cujo.

Samtidigt är det krisläge i familjen Trenton. Donna har under flera år vantrivts i byn och i den hemmafruroll hon tvingats in i. Hennes man upptäcker att hon tagit sig en älskare, men samtidigt håller hans egen karriär på att kollapsa och han måste resa till New York för att styra upp allt. Tyvärr inser ingen av dem att deras allvarligaste problem i själva verket är Donnas skruttiga gamla Ford som måste på lagning.

Det är så, genom en lång serie ödesdigra sammanträffanden, det kommer sig att Donna och hennes fyraåriga son till slut hamnar på uppfarten till familjen Cambers tomma hus, instängda i en bil som precis stendött under den värsta värmeböljan i mannaminne, med en mycket rabiessmittad Cujo utanför.

”Cujo” är väl närmast ett vedertaget uttryck för ”läskig hund” och de allra flesta känner till boken (eller filmen) och vad den går ut på. Vad jag inte väntade mig var all omkringhistoria som leder fram till att Donna och sonen blir fast med Cujo. King lägger mycket tid på karaktärerna och det lönar sig — jag brydde mig verkligen om hur det skulle gå för alla inblandade.

Speciellt Donna Trenton fastnade hos mig, och hennes vanmakt över en livssituation hon aldrig hade valt om det bara varit upp till henne. Själv är jag i en del av livet där jag kan relatera mycket starkt till de känslorna. Jag har, till skillnad från Donna, ännu inte slagit mig ner på ett bestämt ställe och är på så sätt fri, men tiden närmar sig då jag borde fatta ett beslut… och därmed kommer skräcken för att bli låst. Det är en reell skräck har jag börjat inse, och en skräck som King lyckas sätta ord på så bra att jag kallsvettas lite.

(Men nej, jag tänker fortfarande inte förlåta dig för att du avslöjade slutet på Cujo för mig i Solhunden, du din niding till författare.)

Eftersom boken har filmatiserats kunde jag inte låta bli att se filmen också, men tyvärr bara för att konstatera att den missar precis alla poänger med relationsdramat, som känns som en ren transportsträcka. Dessutom har de totalslaktat slutet. Jag är faktiskt osäker på om jag någonsin sett en film som förlorat så mycket och ändå tillfört så lite.

Cujo
Utgiven av Signet 1982
Betyg: 4/5

Så här börjar boken: Once upon a time, not so long ago, a monster came to the small town of Castle Rock, Maine.

Alla vet att Hollywood tar sig friheter med böckerna de filmatiserar.
Här är tre av mina favoriter bland deras karaktärtolkningar:

 

VIC TRENTON
(Stephen Kings ”Cujo”)

Rätt mesig kille med glasögon och muskelfattig, blek överkropp.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ROBERT NEVILLE
(Mathesons ”I Am Legend”)

Vit man med en smal, bred mun och klarblå ögon.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ARYA
(Paolinis ”Eragon”)

Svarthårig alv.