I AM LEGEND
av Richard Matheson

Året är 1976 och Robert Neville är, såvitt han vet, den sista människan på jorden. Han har barrikaderat sig i sin villa — bränt ner grann-husen, startat vitlöksodling i garaget.

Utanför samlas vampyrerna varje natt

(”Kom ut, Neville!”)

och han tar en whiskey till och försöker, försöker intala sig att det fortfarande finns en mening med att leva.

Glöm Will Smith. Bokens Robert Neville är en helt annan person. Inte vetenskapsman, inte hundägare, inte full av välmenande Hollywoodskämt. Vilket kanske är tur, för det här är en helt annan berättelse också.

Vad är väl sorgligare än den ensamme överlevaren? Nevilles situation går lätt att leva sig in i. Man förstår vad som får honom att fortsätta försöka, men ännu mer förstår man hans vilja att supa skallen av sig. Matheson flörtar med vår inneboende känsla för hopplöshet, och han är ruskigt skicklig på det. Boken är bara drygt 150 sidor lång, men med tanke på hur mycket som får plats i den känns det faktiskt svårt att förstå. I Am Legend borde vara självklar läsning för alla apokalypsfans.

Boken är för övrigt del av serien ”SF Masterworks”, som Gollancz nyligen blåste liv i igen. Vi köpte hem en bunt Masterworks-böcker när SF-bokhandeln hade rea häromsistens, så det blir fler av dem här på bloggen framöver. Speciellt nyfiken är jag på Roadside Picnic, boken som inspirerade filmen Stalker (och Metro 2033, om jag inte tar fel).

I Am Legend
Utgiven av Gollancz 2010
Betyg: 5/5

Så här börjar boken: On those cloudy days, Robert Neville was never sure when sunset came, and sometimes they were in the streets before he could get back.