CUJO
av Stephen King

Hunden Cujo är en älskvärd sankt bernhard av mysigaste Båtsmankvalitet, precis en sån hund man vill ha. Det vill säga, ända tills han blir biten av en rabiessmittad fladdermus.

Han bor ute på landet med familjen Cambers. Pappan i familjen är bilmekaniker och, kort sagt, ett riktigt rövhål. Moderns växande insikt om att sonen en dag kommer att vända henne ryggen och ikläda sig den mansroll fadern lärt honom är riktigt hjärtskärande att läsa om. Men hon ser sin chans att rädda sonens framtid när hon vinner på lotto — nu kan de hälsa på hennes syster och visa sonen att det finns andra vägar i livet. I uppståndelsen tänker ingen på Cujo.

Samtidigt är det krisläge i familjen Trenton. Donna har under flera år vantrivts i byn och i den hemmafruroll hon tvingats in i. Hennes man upptäcker att hon tagit sig en älskare, men samtidigt håller hans egen karriär på att kollapsa och han måste resa till New York för att styra upp allt. Tyvärr inser ingen av dem att deras allvarligaste problem i själva verket är Donnas skruttiga gamla Ford som måste på lagning.

Det är så, genom en lång serie ödesdigra sammanträffanden, det kommer sig att Donna och hennes fyraåriga son till slut hamnar på uppfarten till familjen Cambers tomma hus, instängda i en bil som precis stendött under den värsta värmeböljan i mannaminne, med en mycket rabiessmittad Cujo utanför.

”Cujo” är väl närmast ett vedertaget uttryck för ”läskig hund” och de allra flesta känner till boken (eller filmen) och vad den går ut på. Vad jag inte väntade mig var all omkringhistoria som leder fram till att Donna och sonen blir fast med Cujo. King lägger mycket tid på karaktärerna och det lönar sig — jag brydde mig verkligen om hur det skulle gå för alla inblandade.

Speciellt Donna Trenton fastnade hos mig, och hennes vanmakt över en livssituation hon aldrig hade valt om det bara varit upp till henne. Själv är jag i en del av livet där jag kan relatera mycket starkt till de känslorna. Jag har, till skillnad från Donna, ännu inte slagit mig ner på ett bestämt ställe och är på så sätt fri, men tiden närmar sig då jag borde fatta ett beslut… och därmed kommer skräcken för att bli låst. Det är en reell skräck har jag börjat inse, och en skräck som King lyckas sätta ord på så bra att jag kallsvettas lite.

(Men nej, jag tänker fortfarande inte förlåta dig för att du avslöjade slutet på Cujo för mig i Solhunden, du din niding till författare.)

Eftersom boken har filmatiserats kunde jag inte låta bli att se filmen också, men tyvärr bara för att konstatera att den missar precis alla poänger med relationsdramat, som känns som en ren transportsträcka. Dessutom har de totalslaktat slutet. Jag är faktiskt osäker på om jag någonsin sett en film som förlorat så mycket och ändå tillfört så lite.

Cujo
Utgiven av Signet 1982
Betyg: 4/5

Så här börjar boken: Once upon a time, not so long ago, a monster came to the small town of Castle Rock, Maine.