You are currently browsing the monthly archive for september 2012.

Någon annan än jag som missat att Prins Charles känsla går som teater? Trevlig överraskning på SVT2 efter en lång lördag på bokmässan!

20120929-211517.jpg

Annonser

THE NAME OF THE WIND
av Patrick Rothfuss

Kvothe har dragit sig tillbaka från ett skandalomsusat liv som äventyrare och magiker, och han lever numera stillsamt som värdshusvärd med sin kompanjon Bast som enda sällskap. Men så en dag hinner hans gamla liv ikapp honom. Otrevliga spindel-varelser börjar terrorisera lokalbefolkningen (som tror att det rör sig om demoner) och i samband med det dyker en vandrande skribent upp med önskan att få höra Kvothes livs historia.

The Name of the Wind hade lätt kunnat bli bara ännu en historia om en pojke som växer upp i en fantasyvärld. I stället är det historien om en vuxen man som själv berättar om sin uppväxt i en fantasyvärld, och det gör hela skillnaden. Delvis för att Kvothe förstås har blivit visare med åren och kan relatera sin historia på ett mer objektivt och intressant sätt, men kanske ännu mer för att berättelsen ibland får återvända till nuet — till Kvothe, Bast och skribenten på värdshuset — och till deras kommentarer.

När Kvothe till exempel ska beskriva sin Stora Kärlek letar han länge och väl efter adjektiv som är stora och sköna nog. Till sist måste Bast avbryta honom. Bast påpekar torrt att precis alla kvinnor hittills i Kvothes berättelse har varit outsägligt sköna — och nu kan han i och för sig inte säga emot Kvothe eftersom han inte har sett någon av dem, ”men jag har sett din stora kärlek, och hennes näsa var krokig och hennes ansikte för smalt”.

Jag tror jag skrattade rakt ut. För det var så sant. Den här ordväxlingen sker en bra bit in i boken och jag hade hunnit störa mig en hel del på att de få existerande kvinnorna var så vackra, slanka och älvlika. Att Bast får kommentera saken, och därmed avslöja Kvothes subjektivitet i frågan, förändrar hela intrycket.

Rothfuss tycks arbeta på det sättet. Det han har skrivit är en ganska klassisk fantasy, men den är marginellt bättre på nästan alla punkter som räknas. Användandet av magi är nyskapande, kartan i början av boken av det slag man gärna tittar på igen — och den drivande bakgrundshistorien känns intressant på riktigt. Dessutom är Kvothe antagligen den enda fantasyhjälten jag någonsin läst om som växte upp med två kärleksfulla föräldrar som älskade både varandra och honom.

Boken har sina nackdelar också, som att stora delar av berättelsen utspelar sig på ett universitet för magiker. Vi har hört den förr och det krävs mer för att imponera än Rothfuss kan leverera, även om jag gillar alla turer kring Kvothes ekonomiska situation. Sedan kan ord inte beskriva hur frustrerande det är att han ska hålla på och bli kär också. Är asexuella huvudpersoner verkligen för mycket begärt?

För att göra en nutida jämförelse så rankar jag The Name of the Wind på ungefär samma nivå som Grossmans ”The Magicians”. Grossman berättar intressantare om skolan och Rothfuss om äventyren. Grossman är mycket bättre på svärta och ångest, men Rothfuss briljerar i sin tur med stora portioner humor och glimten i ögat.

The Name of the Wind
Del 1 av tänkta 3 i The Kingkiller Chronicle
Utgiven av Gollancz 2008
Betyg: 5/5

Så här börjar boken: It was night again. The Waystone Inn lay in silence, and it was a silence of three parts.

DIE WAND
av Marlen Haushofer

Bokens protagonist får aldrig något namn, men eftersom hon hänger i de österrikiska alperna har jag mina gissningar.

Hon har följt med några bekanta till deras jaktstuga för att njuta av vårens första värme. På kvällen bestämmer sig vännerna för att gå in till byn, men själv stannar hon kvar och somnar snart. De kommer aldrig tillbaka.

När hon går för att ta reda på vad som hänt stöter hon på något så märkligt som en osynlig vägg. Väggen omringar stugan och ett stort område runtom — och allt och alla på andra sidan väggen verkar ha dött. Hon förstår att en stor katastrof måste ha drabbat världen, men att hon själv mirakulöst klarat sig.

Så… nu då?

Die Wand är till viss del en överlevnadsskildring. Den namnlösa kvinnan har bott i städer hela sitt liv och vet litet om hur man odlar mat eller jagar vilt. Hon är ständigt frustrerad över sin okunskap. När sätter man bönor? Är de där bären giftiga? Och hur länge är egentligen en ko dräktig?

Men hon hankar sig fram, precis som du eller jag (troligtvis) skulle ha gjort. Dag efter dag, månad efter månad, år efter år. Det är en berättelse med långsamt tempo som bjuder läsaren att fundera och filosofera. Inga frågor besvaras direkt, och gott så.

Det beror nog en del på personlighet, men för mig är Die Wand en fullträff. En så unik berättelse! Mystiken kring väggen, kampen för överlevnad, tankarna om livet… Det är en väl avvägd blandning som stannar med en länge. Pluspoäng för att huvudpersonen är kvinna och en bra bit över fyrtio, för det vet jag inte när det hände senast. En varm rekommendation.

(Den svenska översättningen verkar tyvärr ha gått ur tryck, så kan man inte tyska får man vända sig till den engelska översättningen eller leta på antikvariat.)

Die Wand
Utgiven av List Taschenbuch 2004
Betyg: 5/5

Så här börjar boken: Heute, am fünften November, beginne ich mit meinem Bericht. Ich werde es alles so genau aufschrieben, wie es mir möglich ist.

KÄRLEKEN
av Jonas Gardell

Jag var tonåring på 00-talet, vilket betyder att min största rädsla vid sex alltid har varit att bli gravid. (På min tid betydde könssjukdomar typ klamydia.) Vidare kändes homo- och bisexualitet som en rätt mainstream grej. I våras läste jag i DN att homosexuella numera är den minoritets-grupp som är mest accepterad bland svenska ungdomar.

Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar” (del 1 av 3) är en resa tillbaka i tiden, men en resa som för mig känns betydligt längre än den är. Det är 80-tal i ett Sverige där homosexualitet sedan en tid tillbaka inte längre klassas som en sjukdom. Två unga män, Rasmus och Benjamin, försöker hitta sin väg i livet — och de hittar varandra.

Men på 80-talet fick man inte ”typ klamydia”. Man fick hiv.

”Hur vet man någonsin när det avgörande sker? Det som inte kan göras annorlunda. Det som stakar ut en ny stig som man inte kan vända tillbaka ifrån.
nnnSom när kärlek uppstår.
nnnEller smitta överförs.”

Allt det som händer i boken vet vi ska hända, redan innan vi börjar läsa. Vi vet att Rasmus och Benjamin kommer att hitta varandra och vi vet att det inte kan få ett lyckligt slut. Ändå läste jag boken i ett enda svep, fullständigt absorberad.

Gardell stavar domedag med sina ord. Han berättar om frigörelse, han berättar om kärlek. Men hela tiden med undertonen av död. Jag har läst flera intervjuer med honom där han berättat att han har sett det som sin plikt att beskriva hur det var — och vem är väl mer passande för jobbet än Gardell, som kan beskriva dynamiken människor emellan så bra.

En sak i boken gjorde mig däremot uppriktigt arg, och det är när Gardell börjar prata om de lesbiska kvinnorna. Visst tänker han helt rätt i att han måste nämna dem, men som han nämner dem! Det han mer eller mindre säger är att de lesbiska kvinnorna hade det rätt gött förr. De var inte heller accepterade, men ”det var ju inget konstigt med två kvinnor som levde ihop som kompisar”, så därför kunde de smyg-lebba bäst de ville och slapp helt undan det sociala stigmat och all ångest som är förknippad med att vara homosexuell man.

orly

 

 

 

 

 

 

Men förutom det är det här en mycket bra och intressant bok.

Torka aldrig tårar utan handskar: 1. Kärleken
Del 1 i trilogin Torka aldrig tårar utan handskar
Utgiven av Norstedts 2012
Betyg: 4/5

Så här börjar boken: Augustidagen har passerat utan ett moln på himlen, men genom de tillslutna fönstren på isoleringen tränger inte sommaren.

För ett tag sedan avslöjade Feuerzeug sanningen om bloggkatter. Det hela resulterade i en utmaning där det gällde att återskapa en specifik bild. Bilden visar hur den typiska bokbloggaren tillbringar sina kvällar — det vill säga med bok och drink i högsta hugg och den mycket skeptiska lika bokdyrkande bloggkatten vid sin sida.

Så här ser förstås alla mina tisdagskvällar ut:

Hur var din?

SVAVELVINTER
av Erik Granström

Majura är, kort sagt, ett riktigt skithål. Det är kallt och jävligt och stinker av svavel — och som om inte det räckte gästas ön snart av en lynnig drake och en skeppslast förbannade svärd, som inte direkt gör saken bättre.

Eftersom svavelhandeln är ekonomiskt lukrativ faller det på överste Praanz da Kaelve att resa dit och undersöka saken närmare. Med på resan följer en brokig skara människor med sina egna motiv för att bege sig till den karga ön i norr. Möt vindhäxan som jagas av ett snedsteg ur sitt förflutna, flickan som råkat komma över en magisk dolk och mannen som är ute efter att lura gudarna. Hotet och löftet från den femte konfluxen ställer allting på sin spets…

När jag vill jämföra Svavelvinter med något kommer jag genast att tänka på Tolkien och hans ringtrilogi. Innehållet i berättelserna liknar visserligen inte varandra det minsta, men de är av samma episka kvalitet, samma form av nästan överambitiösa hantverk.

Nu kan ju det bero på att det finns otroligt mycket bakgrundshistoria att dra från i Svavelvinter. Boken delar namn med en omtyckt rollspelsmodul till Drakar och Demoner och utspelar sig också i den världen, med all lore som hör till. Granström utnyttjar tack och lov det hela på bästa sätt och presenterar mängder av små guldkorn i form av intressanta karaktärer, platser och händelser. Flera gånger kände jag mig tvingad att ta en paus från läsandet för att kunna berätta om en häftig detalj för närmaste person.

I början störde jag mig på bokens arkaiska språk och tyckte att det kändes tillgjort, men ju längre jag läste, desto mer föll det mig i smaken. På samma sätt kände jag inför berättarstilen. ”Show, don’t tell” brukar vara en tumregel för författare, men här pågår en himla massa telling och väldigt lite showing. Alla karaktärer är lika vältaliga och dialogerna nästan monologa i sin iver att förklara hur världen fungerar, och det gör att man hela tiden känner en viss distans till allt som händer. Men på något sätt får Granström också det att fungera och efter en kort invänjningsperiod känns det helt rätt.

Seriös vuxenfantasy är inte något vi är bortskämda med i det här landet. Man är helt enkelt inte van vid att läsa gedigna, väl genomarbetade verk på svenska. Men i Granström har vi, som jag ser det, äntligen fått någon som vågar utmana läsaren på riktigt. Kanske är han, i detta nu, på väg att ge oss det där episka verket vi längtar efter så att det värker i fantasyfolksjälen.

Bild från nya utgåvan av rollspelet Svavelvinter

Svavelvinter
Del 1 av tänkta 4 i Krönikan om den femte konfluxen
Utgiven av Coltso 2011
Betyg: 4/5

Så här börjar boken: Enstaka kolflagor singlade fortfarande som svarta löv ned över stengolven.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3