SVAVELVINTER
av Erik Granström

Majura är, kort sagt, ett riktigt skithål. Det är kallt och jävligt och stinker av svavel — och som om inte det räckte gästas ön snart av en lynnig drake och en skeppslast förbannade svärd, som inte direkt gör saken bättre.

Eftersom svavelhandeln är ekonomiskt lukrativ faller det på överste Praanz da Kaelve att resa dit och undersöka saken närmare. Med på resan följer en brokig skara människor med sina egna motiv för att bege sig till den karga ön i norr. Möt vindhäxan som jagas av ett snedsteg ur sitt förflutna, flickan som råkat komma över en magisk dolk och mannen som är ute efter att lura gudarna. Hotet och löftet från den femte konfluxen ställer allting på sin spets…

När jag vill jämföra Svavelvinter med något kommer jag genast att tänka på Tolkien och hans ringtrilogi. Innehållet i berättelserna liknar visserligen inte varandra det minsta, men de är av samma episka kvalitet, samma form av nästan överambitiösa hantverk.

Nu kan ju det bero på att det finns otroligt mycket bakgrundshistoria att dra från i Svavelvinter. Boken delar namn med en omtyckt rollspelsmodul till Drakar och Demoner och utspelar sig också i den världen, med all lore som hör till. Granström utnyttjar tack och lov det hela på bästa sätt och presenterar mängder av små guldkorn i form av intressanta karaktärer, platser och händelser. Flera gånger kände jag mig tvingad att ta en paus från läsandet för att kunna berätta om en häftig detalj för närmaste person.

I början störde jag mig på bokens arkaiska språk och tyckte att det kändes tillgjort, men ju längre jag läste, desto mer föll det mig i smaken. På samma sätt kände jag inför berättarstilen. ”Show, don’t tell” brukar vara en tumregel för författare, men här pågår en himla massa telling och väldigt lite showing. Alla karaktärer är lika vältaliga och dialogerna nästan monologa i sin iver att förklara hur världen fungerar, och det gör att man hela tiden känner en viss distans till allt som händer. Men på något sätt får Granström också det att fungera och efter en kort invänjningsperiod känns det helt rätt.

Seriös vuxenfantasy är inte något vi är bortskämda med i det här landet. Man är helt enkelt inte van vid att läsa gedigna, väl genomarbetade verk på svenska. Men i Granström har vi, som jag ser det, äntligen fått någon som vågar utmana läsaren på riktigt. Kanske är han, i detta nu, på väg att ge oss det där episka verket vi längtar efter så att det värker i fantasyfolksjälen.

Bild från nya utgåvan av rollspelet Svavelvinter

Svavelvinter
Del 1 av tänkta 4 i Krönikan om den femte konfluxen
Utgiven av Coltso 2011
Betyg: 4/5

Så här börjar boken: Enstaka kolflagor singlade fortfarande som svarta löv ned över stengolven.

Annonser