You are currently browsing the monthly archive for januari 2013.

DIE UNENDLICHE GESCHICHTEDieUnendlicheGeschichte
av Michael Ende

Jag kan tycka att det är väldigt modigt av en författare att ge sin bok namnet Den oändliga historien. För det är faktiskt att bjuda in till dryga skämt i stil med ”boken kändes oäääändligt lång!”

Nu råkade jag däremot gilla boken och tänker inte säga något i den stilen — även om jag, handen på hjärtat, har full förståelse för dem som känner så. Det är en lång bok, med sävligt tempo och oklara mål. Men det är samtidigt en bok som är så hisnande fantasifull att min förskrumpnade vuxenhjärna tar glädjeskutt genom rummet.

Det hela börjar (om en oändlig berättelse alls kan ha någon början) med pojken Bastian Balthasar Bux. Hans verklighet är bister. Mamman är död, pappan deprimerad och själv blir han mobbad i skolan. En verklighet man gärna utövar lite verklighetsflykt på, alltså, och Bastian är förstås expert på det. Han älskar att läsa och att hitta på egna sagor. Och så en dag, utan att egentligen mena det, stjäl han en bok. Den oändliga historien.

Uppkrupen på skolans vind läser Bastian Den oändliga historien. Han läser om det magiska landet Fantásien som befinner sig i kris. Landets unga kejsarinna är mycket sjuk och utan henne faller landet i bitar, bokstavligen. Kejsarinnan ber Atréju, en tioårig pojke, om hjälp. Hon förklarar att Atréju måste komma på ett sätt att föra ett människobarn till Fantásien, eftersom bara ett människobarns fantasi kan rädda dem.

Och medan Bastian läser märker han att gränsen mellan skolans vind och Fantásien kanske inte är så tydlig…

Den oändliga historien är väldigt mycket en bok för barn. Det bjuds på svindlande äventyr och sevärdheter, färgglada öknar, krokiga städer, fantasifulla varelser och magiska föremål. Saker som mitt barnajag utan tvekan hade glatt sig helhjärtat åt. Men min tråkiga, tråkiga vuxenhjärna kommer i vägen ibland. Den kalkylerar i förväg, frågar sig vart berättelsen är på väg, vad sensmoralen är tänkt att vara, om allt bara är ett tanklöst pojkäventyr från början till slut… Tråkiga, tråkiga vuxenhjärna.

Ändå hade jag väldigt roligt medan jag läste. Boken är smockfull med charmerande och uppfriskande idéer som Ende gör levande och varenda liten detalj hade kunnat ligga till grund för sin egen berättelse (vilket, förstås, är den egentliga anledningen till att boken heter Den oändliga historien). Jag tvekar inte när jag påstår att Den oändliga historien är av samma klassikermaterial inom sin genre som till exempel böckerna om Narnia eller Oz.

Och, för er som är tillräckligt tråkiga för att undra: ja, det finns en sensmoral.

Die unendliche Geschichte
Utgiven av Thienemann Verlag 2004
Betyg: 4/5

Så här börjar boken: ANTIQUARIAT Inhaber: Karl Konrad Koreander

BLOOD OF ELVESBlood_of_Elves_UK
av Andrzej Sapkowski

De norra kungadömena, en union av flera kungadömen, hamnar i krig med det mäktiga Nilfgaard. Det sydligaste av kungadömena har redan fallit, men den unga tronarvingen Ciri lyckas fly

Bortvillad i skogen stöter Ciri ihop med Geralt av Rivia, en så kallad häxkarl som med hjälp av olika mutationer anpassats till ett liv som monsterjägare. Geralt tar henne med sig tillbaka till häxkarlarnas fästning Kaer Morhen, och där börjar Ciris träning…

Den som gillade Sapkowskis novell-samling The Last Wish kommer inte att bli besviken på den här boken, där han tar steget in i romanernas värld. Faktum är att de båda böckerna kompletterar varandra perfekt — medan novellerna i The Last Wish bara eggade på fantasin mer och mer och mer står Blood of Elves för en fördjupning som äntligen släcker lite av den väckta törsten.

Framför allt är det roligt att få veta mer om häxkarlarna och vilka de egentligen är. Ciris introduktion till deras sätt att leva och hennes ifrågasättande av deras traditioner är bra stoff. Längre in i berättelsen stöter vi dessutom på alver och dvärgar, raser som är förtryckta i Sapkowskis människodominerade värld, och som bokens titel antyder finns det en stark koppling mellan alverna och bokens handling.

Sapkowski skriver med en underfundig humor och hans värld är lika intressant som tidigare, även om jag kan sakna novellsamlingens rika monsterutbud som här har fått stå tillbaka för en mer fokuserad handling. Något jag däremot inte saknar är tv-spelets oreflekterade sexism, som jag härmed rentvår Sapkowski från. Hans genustänk är tvärtom riktigt varierat, på ett sätt som får mig att både knyta nävarna av upprördhet och hoppa upp och ner av lycka, beroende på situationen.

Med sina dryga tre hundra sidor är Blood of Elves en riktig lättviktare i fantasysammanhang. Sapkowski är uppenbarligen inget större fan av transportsträckor, utan hoppar gärna framåt i tiden eller fram och tillbaka mellan olika berättarperspektiv för att undvika dödtid. Vilket förstås är skönt på många sätt, men det gör också att det där flytet som uppstår i en vanlig roman hela tiden bryts så att berättelsen får ett mer upphackat tempo som kan vara svårt att hänga med i.

Blood of Elves är första delen i en serie om fem delar (hurra!). Nästa del kommer på engelska senare i år, men den svenska översättningen är redan här. Det är förstås Coltso förlag som ger ut den — och det trots att de fortfarande inte har gett ut del ett i serien. Jag gissar att de helt enkelt ville förekomma den engelska översättningen…

i see

 

 

 

 

 

 

Krew elfów (1994)
Blood of Elves
Översättning: Danusia Stok
Utgiven av Gollancz 2008
Serie: Del 1 av 5 i The Saga
Betyg: 4/5

Så här börjar boken: The town was in flames.

ITIt
av Stephen King

Det är sent 50-tal och i den lilla staden Derry händer hemska saker. Nya barn och ungdomar hittas hela tiden brutalt mördade.

Samtidigt blir sju elvaåringar vänner. De upptäcker att de alla har sett oförklarliga, övernaturliga saker. När de börjar gräva i stadens historia får de veta att liknande seriemord har skett tidigare. Ganska exakt vart 27:e år, faktiskt.

Men barnen växer upp och alla flyttar från Derry. Alla utom en, som stannar ensam kvar och vakar. De andra har lovat att komma tillbaka om morden börjar igen.

27 år senare ringer han sex samtal…

Låter handlingen intressant? Det är den inte. Faktum är att It mycket väl kan vara den mest kräkframkallande tråkiga och tidsödande bok jag läst. Som skräckbok är den oftare fånig än läskig, till brädden fylld av skrattretande monster (en gigantisk fågel?) som är svåra att ta på allvar.

Men ännu svårare att ta på allvar är karaktärerna själva, som är minst sagt klichéartade. Och nej, det gör inte saken bättre att de är medvetna klichéer; jag ser ingen som helst anledning att läsa om Den Bortklemade Mammagrisen, Fettot Som I Vuxen Ålder Blir Smal Och Snygg eller The Token Woman som 1: blir slagen av sin pappa, 2: är med i en kärlekstriangel i kompisgruppen, 3: blir ihop med en man som misshandlar henne, 4: väljer rätt kille på slutet, halleluja!

Men det största problemet är att berättelsen är f r u k t a n s v ä r t repetitiv.

Boken är alltså över tusen sidor lång. Första halvan handlar om en sak. Andra halvan handlar om SAMMA SAK EN GÅNG TILL, fast nu med vuxna karaktärer.

Nej allvarligt, jag skämtar inte ens.

Jag gav upp efter omkring 600 sidor och såg filmen i stället. Samma cirkelgång där, förstås, men den var åtminstone bara tre timmar lång och inte… nä usch, jag vill inte tänka på hur mycket tid jag har slösat bort på det här.

Undvik!

(För ett lite mer blandat omdöme, besök Boksidan.net. Under länken finns flera kortrecensioner av boken, med såväl högsta som lägsta betyg. Rolig läsning, faktiskt. …Roligare än boken, i alla fall!)

It
Utgiven av Signet 1981
Betyg: 1/5

Så här börjar boken: The terror, which would not end for another twenty-eight years — if it ever did end — began, so far as I know or can tell, with a boat made from a sheet of newspaper floating down a gutter swollen with rain.

Titta vilken kräkig sida jag hittade!

På sidan presenteras de fem mest framstående kvinnorna i The Witcher 2. Här är några citat:

”blessed with radiant natural beauty”
”shapely body”
”possesses remarkable beauty”
”shapely lips and full breasts that perfectly complement her gently rounded hips and shapely legs”
”as proud and independent as she is pleasing to the eye”

Och, håll i er nu — sidans upphovsman skriver så här medan han försöker MOTBEVISA att kvinnorna i spelet på något sätt skulle vara objektifierade.

Så nu går jag och lägger mig. Min skitsnackskvot är fylld för dagen. Imorgon ska jag läsa det här istället.

I mitt förra inlägg gnällde jag lite på The Witcher 2 och deras ”horiga” kvinnliga magiker.

Men nu läste jag precis i Blood of Elves att:

”Only druids and magicians – and whores – wore their hair naturally so as to emphasise their independence and freedom.

Kopplingen magiker/hora finns alltså i boken med! För bara druider, magiker och horor har utsläppt hår, ju.

Sambon spelar The Witcher 2. In kommer jag:

– Oj, VEM är det där?
– Hon är cool! Gissa vad hon är för nåt!
– ??? …en hora?
– Hahaha ja, det kanske man skulle kunna tro. Men hon är faktiskt magiker.

Fatta vad längesen det var man spelade fantasyspel när man inte begriper en så självklar grej!

Filippaeilhart

Kunskapskanalen visade en intressant dokumentär i dag om C.S. Lewis och den dolda symboliken i hans Narnia-böcker. Dokumentären målar upp en rik och mångfacetterad bild av författaren. Som kreativt och älskat barn, som bortskickat barn, som ivrig student, ateist, teolog, kristen och lärd. Och sedan skrev han, något oväntat, en serie fantasyböcker för barn.

Michael Ward är expert på Lewis och har skrivit boken Planet Narnia (2008). Han menar att det går att finna en djupare betydelse i Narnia-böckerna än vi tidigare trott. Han säger, fritt citerad:

”Först kommer den grundläggande berättelsen, begriplig även för en femåring. Den som gräver lite djupare upptäcker snart alla referenser till kristendomen, som återigen är ganska uppenbara. Vad ingen har sett förrän nu är den tredje och mest grundläggande betydelsen bakom Lewis böcker — anledningen till att han skrev om Narnia till att börja med.”

Det Ward argumenterar för är att de sju böckerna i Narnia-serien motsvarar medeltidens sju ”planeter” — Jupiter, Mars, Saturnus, Merkurius, Venus, solen och månen. Lewis ska ha varit ett stort fan av medeltida livsåskådning och kosmologi. För medeltidsmänniskan var planeterna fyllda av betydelse och symbolik och Ward visar hur samma symbolik genomsyrar Narnia, bok för bok.

Lewis ska för övrigt ha gillat hemligheter också…

Narnia

Personligen är det här en teori jag gärna tror på. För ärligt talat… blev inte ni också rätt knäckta av vuxenförklaringen ”Aslan är Jesus och hela Narnia en enda lång referens till kristendomen”? Hej då, du barndomens mystik. Men stämmer det Ward säger så är ju mystiken tillbaka och Narnia än mer mångfacetterat.

Precis som sin författare. Som förresten ska ha varit ett stort fan av mystik och mycket skeptisk till modern snusförnuftighet.

Hemsida för Planet Narnia.
(FAQ-delen är riktigt bra.)

En sista sammanfattning så är jag klar med 2012.

Längst ner i varje bokrecension här på Bokmalande kan man läsa bokens första mening(ar). Det är information jag har med för att jag tycker att det är kul — inte för att jag inbillar mig att det säger något alls om hur bra boken är.

Snygga inledningar förtjänar helt enkelt sitt alldeles eget erkännande.

Här är de tre bokstarter som inspirerade mig mest 2012:

Jellicoe Road av Melina Marchetta:
Det tog min pappa hundratrettiotvå minuter att dö. Jag räknade dem.

Roadside Picnic av Arkadij & Boris Strugatsij:
”I suppose that your first serious discovery, Dr. Pilman, would be considered what is now called the Pilman Radiant?”

”I don’t think so. The Pilman Radiant wasn’t the first, nor was it serious, nor was it really a discovery. And it wasn’t completely mine, either.”

Varma kroppar av Isaac Marion:
Jag är död, men det är inte så farligt.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3