DIE UNENDLICHE GESCHICHTEDieUnendlicheGeschichte
av Michael Ende

Jag kan tycka att det är väldigt modigt av en författare att ge sin bok namnet Den oändliga historien. För det är faktiskt att bjuda in till dryga skämt i stil med ”boken kändes oäääändligt lång!”

Nu råkade jag däremot gilla boken och tänker inte säga något i den stilen — även om jag, handen på hjärtat, har full förståelse för dem som känner så. Det är en lång bok, med sävligt tempo och oklara mål. Men det är samtidigt en bok som är så hisnande fantasifull att min förskrumpnade vuxenhjärna tar glädjeskutt genom rummet.

Det hela börjar (om en oändlig berättelse alls kan ha någon början) med pojken Bastian Balthasar Bux. Hans verklighet är bister. Mamman är död, pappan deprimerad och själv blir han mobbad i skolan. En verklighet man gärna utövar lite verklighetsflykt på, alltså, och Bastian är förstås expert på det. Han älskar att läsa och att hitta på egna sagor. Och så en dag, utan att egentligen mena det, stjäl han en bok. Den oändliga historien.

Uppkrupen på skolans vind läser Bastian Den oändliga historien. Han läser om det magiska landet Fantásien som befinner sig i kris. Landets unga kejsarinna är mycket sjuk och utan henne faller landet i bitar, bokstavligen. Kejsarinnan ber Atréju, en tioårig pojke, om hjälp. Hon förklarar att Atréju måste komma på ett sätt att föra ett människobarn till Fantásien, eftersom bara ett människobarns fantasi kan rädda dem.

Och medan Bastian läser märker han att gränsen mellan skolans vind och Fantásien kanske inte är så tydlig…

Den oändliga historien är väldigt mycket en bok för barn. Det bjuds på svindlande äventyr och sevärdheter, färgglada öknar, krokiga städer, fantasifulla varelser och magiska föremål. Saker som mitt barnajag utan tvekan hade glatt sig helhjärtat åt. Men min tråkiga, tråkiga vuxenhjärna kommer i vägen ibland. Den kalkylerar i förväg, frågar sig vart berättelsen är på väg, vad sensmoralen är tänkt att vara, om allt bara är ett tanklöst pojkäventyr från början till slut… Tråkiga, tråkiga vuxenhjärna.

Ändå hade jag väldigt roligt medan jag läste. Boken är smockfull med charmerande och uppfriskande idéer som Ende gör levande och varenda liten detalj hade kunnat ligga till grund för sin egen berättelse (vilket, förstås, är den egentliga anledningen till att boken heter Den oändliga historien). Jag tvekar inte när jag påstår att Den oändliga historien är av samma klassikermaterial inom sin genre som till exempel böckerna om Narnia eller Oz.

Och, för er som är tillräckligt tråkiga för att undra: ja, det finns en sensmoral.

Die unendliche Geschichte
Utgiven av Thienemann Verlag 2004
Betyg: 4/5

Så här börjar boken: ANTIQUARIAT Inhaber: Karl Konrad Koreander